Ni som lämnat en relation/äktenskap pga inget sex - ångrade ni er?

Det är svårt att veta när vågskålen har vägt över från "good enough" och "not good enough". Lever i ett dött förhållande med två barn. Jag tror inte att jag alltid hade varit lyckligare ensam än jag är idag. Tänk om jag aldrig träffar någon annan? Ekonomiskt kommer jag som ensam att få det mycket sämre. Livet kommer att bli tuffare ensam med två barn. Visst känner jag mig ledsen att mitt liv blev så här, skulle så gärna vilja vara lycklig och älskad av en partner, försöker nu att vara stark och bita ihop och visa ett lyckligt familjeliv utåt. Jag tror barnen hade blivit mycket ledsna om vi hade separerat, det är en sorg för små barn när föräldrarna separerar. I morse bad ett av barnen att vi skulle pussas. Suck. När jag är ensam kan jag gråta över mitt liv. Jag orkar inte prata med min man om mina tankar, men man kan ju klart undra om han är nöjd med tillvaron...

Det som är så tragiskt är när ens livskamrat istället blir ens cellkamrat i det fängelse man byggt in sig i. Torftigt på känslor och den döende glöden snarare än den brinnande elden. En relation som hålls ihop av praktiska skäl, som ett murbruk för att dölja de djupa sprickorna och som tycks vara viktigare än den egna Lyckan: den gemensamma ekonomin, huslån, att fortsätta för barnens bästa osv. I vår tvekan att bryta upp och ta steget fokuserar vi på problemen istället: uppbrottets försämrade privatekonomi, hur jobbigt det blir för barnen, vännerna och släkten. Ovissheten. Nytt boende. Hur mentalt och fysiskt uttröttande det är Att Börja Om och vilka chanser vi har att hitta en ny partner. Så övertygar vi oss själva, för ytterligare ett tag, att härda ut istället för att leva. Allt trasigare försöker vi lära oss begära allt mindre, av omtanke om annat. Må det vara ekonomi eller barnen. Vi inser alla när vi läser om det att det är en livslögn. Självklart ska man ta störst möjliga hänsyn till barnen och att ingen far illa. Dock tror jag det är viktigare för barnen att få se en lycklig mamma eller pappa, som mår bra. Hur präglas barnen och vilken syn får de på en relation, där två människor som insett att de inte hör samman längre ändå tvingar sig stanna kvar? Jag syftar nu både på ts och på inlägget jag citerade. Som Lotta skrevDet är så väldigt sant. Ibland blir saker och ting, känslor och relationer fel. Vi har alla ansvaret att försöka göra det rätta valet. Att leva livet så rätt och riktigt som möjligt, som vi vill. Ett uppbrott är förenat med så mycket smärta, sorg och osäkerhet, men ingenting utvecklas i ett fängelse. Annat än längtan efter frihet.

Ja, så klokt sagt. Men ändå vet jag inte om jag någonsin kommer att hitta kraften att ta mig ur detta. Jag håller tillsvidare fasaden uppe och hoppas att ingen anar något, inte barnen, inte vännerna och inte familjen.

Lider med dig och känner allt för väl igen mig i din beskrivning. Jag har också tänkt så en gång,

Men det är så att du har en skyldighet mot dig själv att må bra. Mår inte du bra så mår inte heller dina barn bra.

Och det är tillåtet att göra fel och begå misstag, det är mänskligt. Det är tillåtet att bryta upp och försöka på nytt efter att man har slickat såren.

Att ljuga är däremot inget vidare och du "ljuger"  för omvärlden genom att visa upp "den lyckliga familjen" (varför är detta så förtvivlat viktigt? tänk på det). Lögner och skamkänslor hänger samman.

Slutligen, du kommer aldrig hitta en ny partner om du stannar kvar i ett förhållande som knäcker dig.

Jag förstår dig och förebrår dig absolut inte. Problemet är att en dag är ditt liv och din längtan utbytt och du har växt in/fast i fasaden. Jag har ett par i min umgängeskrets som har två barn, varit tillsammans i ca 10 år och jag har aldrig hört dem säga ett vänligt ord till varann. De munhuggs, hackar, anklagar, är indiskreta och uttrycker i all sin dåligt återhållna ilska och irritation en utbredd livsfrustration. Som om de har kommit för långt för att backa. Som om de helt utan kristallkula kan se in i en isande framtid, där de Vet att ingenting kommer att förändras. Sånt där skrämmer mig. Jag kan förstå problemen och hur de påverkar ens kraft att bryta upp. Jag tycker bara det är så sorgligt. Det gör mig ont att du ska behöva vakna upp till varje ny dag med dessa känslor. Har du någon gång kommit längre i dina tankar kring ett uppbrott? Jag menar, räknat på det, kollat upp eget boende etc. Vissa tankar och initiativ klarnar kanske med lite mer kunskap om just dessa praktiska saker. Fakta är alltid bättre än spekulationer. Om du får en bild av hur livet som singel skulle kunna te sig blir det möjligtvis lättare. Det finns en uppsjö av privatekonomer (inte bara på din och din mans bank), tjänstemän och annat som kan se möjligheter och ge svar man kanske själv inte ser just nu, mycket pga kraftlöshet. Allt det där är givetvis upp till dig, men jag brukar förespråka handling som en kraftsamlare. Och jag tänker på dig, min vän.

Så de visar det så andra märker det? Vi har en ganska vacker fasad utåt, hon är jättegullig mot alla... utom mig. Men oss emellan är det oftast iskallt. Vi munhuggs aldrig, för jag backar undan, men hon skriker och vrålar ofta när bara jag och barnen hör. Vi får minsann höra att vi inte duger. Det är hennes sätt att regera familjen tror jag.

Ett problem med den där fasaden är att det gör det ännu svårare att lösa problemet. Ingen annan vet att de finns. Skulle vi bryta upp skulle det komma som en blixt från klar himmel för alla andra. 

Häromdagen sa 7åringen: Ibland tror jag att du och pappa ska skiljas.

Det hugger i hjärtat när man hör något sådant... Men så naturligt och enkelt resonemanget är: då får jag bo varannan vecka hos dig och varannan hos pappa.

Livet är svårt, så mycket ansvar för så många människor som hänger på mina axlar.

 

Det skulle komma som en blixt från klar himmer för våra vänner och släktingar också.

Fan, jag är så miserabelt olycklig.

Och inte tror jag att jag skulle hitta nån annan som vill ha mig heller. Känner mig oattraktiv och värdelös.

Visst kommer omvärlden att reagera, för vissa personer är det alltid bäst när det är som "det alltid har varit" och där kommer alltid finnas de som pekar finger och tycker att det är själviskt att lämna ett dåligt förhållande. Det är inte dessa personer som lever i ditt förhållande, de som inte kan acceptera dina åsikter eller vad du gör.

Varför är deras synpunkter viktigare än ditt mående? Dessutom tenderar det vara så att de som fördömer mest är de som själva lever som olyckliga fångar i sina egna förhållanden.

Fundera lite över följande

1. Du mår inte bra i detta förhållande, det är därför du känner dig ful och oattraktiv.

2. Barnen mår inte bra av att växa upp med föräldrar som mår dåligt, jag har svårt att tro att även din man mår bra.

Det är inte fel att vara egoistisk, det är rätt (och din skyldighet) så länge du inte skadar andra och inte minst när du mår så här dåligt.

Sedan hur det blir bättre är upp till dig men ta det lugnt och försök kommunicera

 

En av våra har också frågat lite försiktigt åt det hållet, så det har märkts lite grand i alla fall. Och jag går med den frågan hela tiden: Hur länge måste jag stå ut, kan det aldrig bli bättre? Det är inte bara sex, utan närhet, ömhet och känslan av att hon egentligen vill vara med i vårt "familjeprojekt".

Och vad är alternativet? Ensamstående pappa med ett gäng ungar? Nån varannan vecka skulle det inte bli, det är självklart att ungarna skulle vara mest hos mig, kanske hos henne en del helger, för hon klarar dem inte ensam.

Skulle jag hitta en ny? Jag vet inte ens var jag skulle börja, och jag har inget som helst självförtroende när det gäller kvinnor, jag har aldrig varit otrogen, inga alternativa erfarenheter, allt har kretsat runt henne i många år, och hon vill ju inte ha mig längre. Vem vill ha en medelålders kille, som inte är så ung och snygg längre, och dra på sig hans gäng ungar? (Det är fina ungar men det är ju med mina ögon.)

De där är jag rädd för.
Vad ska man säga, funkar de inte att prata, och lösa problemet, så antar jag väl att du har rätt till att må bra.
Kan kanske lägga fram förslaget.

- Om du vägrar ha sex, är det ok att jag har de med någon annan? Eller vad är tanken?
Har inte läst igenom alla trådar, säkert någon som har haft det som förslag.

Har aldrig ångrat att jag lämnade henne för sitt bristade intresse för sex. För vad är ett förhållande utan sex? Enligt mig är det en kompis relation och det är ju inte det jag vill ha.

Jag har funderat på det men det är ju helt galet. Jag vill ju ha sex och kärlek i kombination. Enbart sex är ingenting. Skulle jag hitta en annan kvinna att ha sex med så skulle jag bli kär i henne.

Jag lämnade mitt äktenskap till stor del pga inget sex. Men då är det ju inte bara kuk jag menar utan också hans brist på intresse för närhet i allmänhet. På två graviditeter la han handen på min mage EN gång för att känna fosterrörelserna. Och sex ville han aldrig ha.
Mitt självförtroende fick dessutom en svår knäck av att "inte ens min man vill ligga med mig"! Där hade jag fel och flera älskare längre fram i livet träffade jag en sagolik man och är gränslöst tacksam över att jag vågade ta mig loss.

Lycka till!

Lämna för tusan innan det är för sent!
Jag levde i ett äktenskap i 12år det sista 3 åren hade nästan aldrig sex. Efter ha knullat av mej i 3 år hittade jag min dröm. Nu lever vi ihop och har ett strålande sexliv, så kan du också få det!
Att avstå sex är att avstå livet!

Jag lämmnade och då var sexfrekvensen betydligt högre än vad du beskriver. Jag ville leva ett bra liv, även sexuellt vilket inte hon kunde ge mej. Ångrar mej inte en sekund - mina erfarenheter är att de flesta är tillräckligt kompatibla med varanndra för att ha det bra i sängen - varför leva med en som går på tvären med en själv ?
Skapar bara elände.

Precis så var det för mig också! Att vara höggravid och partnern lägger aldrig handen på magen. Jo, en gång för ett foto som skulle tas. Och inget sex. Då är det ju nåt fel!

Run Forrest, RUUUUUN!

Det finns inga garantier på att du blir lyckligare efter skiljsmässan, men dina odds ökar betydligt eftersom det inte finns någon chans till lycka som det är nu.

Vet att detta är en gammal tråd, men kan inte låta bli att undra hur det gått för ts? Är i en liknade sits nämligen.