En bonusmamma berättar.

Du beskriver precis hur det är för en bonusmamma i en styvfamlij, dock alla har inte en "dålig" biomamma, men kontentan är densamma. Så har jag det. upps and downs.

Vilket märkligt beteende av kvinnan. Varför skicka med smutsiga kläder och bli arg på barnen om de pratar om dig? Finns det verkligen inget sätt att få henne att förstå att det går ut över hennes barn? Såklart har ni tänkt på det förr, men låter som saker som borde vara uppenbara för henne att påverkar barnen mest.

Tråkigt. Hoppas det löser sig med tiden...

Känner igen mig i det du skriver. Har nyligen själv blivit bonusmamma..och det är inte alltid så enkelt. Jag tycker väldigt mycket om mina bonusar  (har två stycken) och de gillar mig också, med den biten har det gått väldigt enkelt. Jag har ännu inte upplevt det som att jag blivit ratad men ett visst utanförskap har jag känt...som t.ex. när de tre ligger och myser i sängen varje morgon innan vi ska gå upp...min sambo bjuder in mig också till dessa mysstunder men ändå kan man känna utanförskapet.
Det blir en del diskussioner ibland när man blir irriterade på varandra när det gäller barnen och hushållet...men oftast beror dessa diskussioner på att vi har olika erfarenheter med oss.... För mig är det t.ex. självklart att man delar på allt när det gäller barn, hushåll m.m. Men för min sambo har det inte varit lika självklart tidigare då han fick sköta allt när han levde tillsammans med sitt ex. Han fick ta hand om barn och hushåll så hon kunde få roa sig med sina vänner. Så det är väl sådana saker som kan ställa till det, att man har olika erfarenheter som kan leda till missförstånd. Vi anser dock båda att man ska dela på allt och min sambo är tacksam för att vi är ett team som hjälps åt med allt.
Vi har alla förutsättningar för att få ett bra familjeliv...men tyvärr så har vi också en biomamma med ett knepigt beteende. Det känns som hon lever för att jävlas med oss (svårt att förstå hur hon kan lägga så mycket tid och energi på det...tycker att hon istället ska lägga den tiden och energin på barnen och på sin nya relation)...hon bråkar om pengar och saker...till saken hör att hon fick allt...alla möbler osv...hon tog även alla barnens leksaker (som de enligt avtalet skulle dela lika) och min sambo fick bara med sig två saker som fanns i ett förråd...och dessa två saker ska hon nu ha...Igår skickade hon t.ex ett sms där hon skrev att hon inte tänkte ta emot barnen idag (hennes vecka nu med barnen) om hon inte fick dessa två saker!! Saker verkar vara viktigare för henne än barnen! Idag trängde hon sig in vårt hus för andra gången....och min sambo fick bära ut henne...sen stod hon utanför och bankade och betedde sig som en tok...då ringde vi polisen...dock så är inte hemfridsbrott så högt prioriterat så när de väl kom hade hon åkt...men vi fick i alla fall gjort en anmälan så vi får väl se om det förändrar situationen. Obehagligt när någon tränger sig in så och ställer till sånt liv! Tär mycket på en! Vi är i alla fall glada att barnen inte var med, då min sambo lämnat dom hos sin mormor...då biomamman inte verkade vilja ta emot dom..
Vi försöker så gott det går att hålla barnen utanför denna soppa men det är svårt när inte biomamman försöker med samma sak...utan istället använder dem som vapen...som sina budbärare. Det leder bara till att de blir förvirrade och ledsna.
Vi gör allt för att ge dem ett tryggt och lugnt hem att växa upp i och vi delar på det ansvaret jag och min sambo. När det blir jobbigt med hans ex så försöker vi finna styrka och tröst i vår kärlek, Vi försöker se hela den situationen med hans ex som vårt gemensamma problem (även om jag håller mig undan när hon stormar in i vårt hem) då blir det lite lättare att hantera det. Det blir ju jobbigare för oss om han t,ex känner att han inte kan diskutera det med mig för att han inte vill belasta mig med det problemet...eller om jag känner att jag inte kan prata om det just för att det är hans problem. Ser vi det som vårt gemensamma problem (för det påverkar ju mig också i allra högsta grad) så får vi i alla fall möjlighet att prata ut om det och ventilera våra tankar och känslor kring det hela vilket är väldigt viktigt...annars tär det ännu mer på en.

Är väldigt skönt att läsa att andra har varit med om liknande situation...det är inte helt lätt att bli bonusförälder...svårt att veta om man gör rätt eller fel...men man får lyssna på sitt sunda förnuft...det är bra också om man har en bra och öppen kommunikation med sin sambo så går det nog lättare...sen måste man ha ett väldigt stort tålamod och förståelse för att det kan ta tid att skapa den familj man har som mål att bli. När det gäller knepiga biomammor så är nog det bästa att bara ignorera det taskiga beteendet så tröttnar de förhoppningsvis snart. Vi har t.ex. slutat svara på elaka sms som hon skickar...tidigare var det svårare att inte svara på dessa sms då man lät känslorna styra och gärna ville försvara sig...Men nu har vi kommit till den punkten där hennes elakheter inte biter på oss längre och vi totalignorerar istället. När hon terroriserar oss genom att ständigt ringa stänger vi av telefonen eller sätter den på ljudlös några timmar innan vi sätter på den igen. Så ignorera deras hemska beteende och låt inte det förstöra för er, det är ju det dem vill.

Jag upplever det som att de tror att bara för de har barn tillsammans och tidigare levt ihop så har de rätt att klampa in i huset hur som helst. Har hört andra som också varit med om detta och den biomamman hävda då att hon hade den rättigheten pga barnen.
Har även hört från ytterligare en vars bonusbarn har fått psykologhjälp i flera år pga att biomamman använder barnet som vapen.

Idag när hon kom var det ren tur att min sambo var hemma, han var sen till jobbet pga att han stod och diskuterade med hantverakre som hjälper oss med vår renovering. Hade han inte varit hemma så hade hon plockat på sig saker som inte är hennes (då hon tog allt och allt som vi har i huset har vi köpt). De sakerna som hon tjatar om förvarar vi någon annanstans pga renoveringskaoset så då hade hon plockat på sig andra saker som hon i så fall kunde komma åt. Jag är också väldigt glad för att min sambo inte hade hunnit åka till jobbet då jag i så fall hade varit ensam hemma eller helt ensam var jag inte då vi har hantverkare hemma...men jag hade blivit väldigt nervös och orolig om jag mött henne själv... Enligt min sambo (har hållt mig så långt från henne som möjligt) så är hon våldsam och han är orolig för vad hon kan göra om jag visar mig när sånt här händer. Min sambo fick polisanmäla henne tidigare i vår som en markering efter att hon slagit honom och spottat honom i ansiktet....detta gjorde hon för att han inte ville ge henne pengar. Hon har hand om barnbidraget men istället för att använda dem pengarna till barnen så spendera hon dem på sig själv...det går till kläder till henne själv och festande. När de flyttade ut från huset så tog hon alla barnkläder också så vi har fått köpa allt nytt...vi har fått köpa nya leksaker och för att slippa eventuellt tjafs om barnstolar och barnvagn så har vi köpt egna bilbarnstolar och barnvagn. Vi har också fått köpa nya möbler till barnens rum då hon tog allt. Vilket jag anser är fel, jag tycker det är viktigt att barnen har saker i sina nya rum som de känner igen...istället så blir allt nytt. Tror att det hade underlättat lite för dem om det fanns några möbler och leksaker som var bekant för dem.
Det ena bonusbarnet har också börjat uttrycka saker som gör att man blir orolig. Han säger saker som att "mamma är konstig så jag ska börja kalla henne för konstiga mamman", eller "mamma ljuger bara" och som barnet sa häromdagen "När jag är hos mamma är jag dum i huvudet". Då undrar man vad som pågår. Ingen hjälp får vi från familjerätten heller. helt klart är att är man pappa så får man ingen hjälp, men mammor verkar få all möjlig hjälp. Om en mamma kommit dit och varit upprörd över att pappan klampat in i hennes hus och gjort intrång så hade de hjälpt henne direkt. Men när en pappa kontaktar dem av samma anledning så säger de bara att de ska kalla till samarbetssamtal. I detta fallet så dyker hon inte upp till dessa samtal. Många gånger känns situationen hopplös....man känner sig maktlös och hjälplös... Det som också tär mycket på en är att dem veckorna vi har barnen så måste man hålla sig samman och lägga allt sånt här åt sidan och inte visa något inför dem. Istället lägga allt fokus på att de ska ha det så bra som möjligt hos oss. Det känns som ännu viktigare när man märker att de kanske inte har det så bra hos sin mamma som man hade önskat. Då jobbar man ännu hårdare för att de ska känna trygghet när de är hos oss...att de får lov att bara vara barn och hålla dem utanför detta tjafs. Vi jobbar med att hitta bra rutiner och regler som fungerar för oss allihop. rutiner och regler anser jag är viktigt då det skapar en grundtrygghet för barnen. Vi diskuterar uppfostran, vad vi anser är okej beteende vad som inte är ett okej beteende osv. Men trots att vi pratar mycket om det här, måste jag ändå säga att ibland känner man sig verkligen vilsen i sin roll. Jag märker verkligen vilken tid det kan ta innan man hittat sin roll, innan man kan känna sig bekväm i denna roll. Jag vill inget hellre än att ta till mig dessa barn till fullo men ibland oroar man sig för om man försöker för mycket eller om man försöker för lite osv. Jag kommer aldrig försöka ta mammans plats men jag vill vara en så bra bonusmamma som möjligt. Det är tufft ibland att vara bonus...det är en sådan stor omställning! Från att inte ha några barn alls till att helt plötsligt ha två stycken. Jag visste långt innan jag och min sambo blev tillsammans att han har barn...och när han och jag sedan blev tillsammans så var jag beredd på allt vad det innebar...trodde jag...när vi sedan stod där och jag blev en del av barnens liv så var det så mycket som jag inte var beredd på...känslor och tankar som jag inte alls var förberedd på och på allt det en knepig biomamma. Tar tid att landa i allt.

Det är så knäppt att biomammor som beter sig så här inte förstår att det bara drabbar barnen. Om de struntar i att ta emot barnen vid överlämning så är det barnen som straffas inte vi...vi löser ju det om hon inte dyker upp. Ja tack och lov för farmödrar, vad skulle man gjort utan dem!?

Knepigt att hon vägrar lämna tillbaka nyckeln, det är ju ert hem hon ska inte ha någon nyckel dit! Om hon får för sig att gå in i huset igen så se om ni kan byta lås i så fall. När dem är labila så kan säga att det är obehagligt när de tar sig in.

Skönt att diskutera med någon som är i samma situation!

Det känns som att är man pappa då får man inget stöd och ingen hjälp...då får man klara sig själv!

Tidigare i veckan trängde biomamman sig in i vårt hus igen...och vägrade gå...så min sambo fick lyfta ut henne. Sen stod hon utanför en bra stund och bankade på dörren, vi ringde polisen men när de väl kom så hade hon hunnit åka. De poliser som kom var mycket hjälpsamma och vi kände att de verkligen tog situationen på allvar. De rekommenderade oss att anmäla henne för hemfridsbrott så det gjorde vi. Det som var bra var också att vi hade hantverkare på plats som blev vittnen till hela händelsen så polisen förhörde även dem. Den här situationen har känts så himla hopplös då vi inte får någon hjälp eller stöd från familjerätten, men när vi äntligen fick känna att någon tog vår situation på allvar så kände man ett litet hopp.
Igår satt vi också och skrev ihop ett mail till familjerätten (som inte har varit till någon hjälp överhuvudtaget). Min sambo har vid flertalet tillfällen kontaktat dem för råd och det enda han får till svar är samarbetssamtal. Men hon dyker aldrig upp till dessa...dessutom kommer inte ett samarbetssamtal vara till någon hjälp då ingen når fram till henne. Hon lyssnar inte och kan inte alls se sin egen del i allt som händer. Min sambo har också bett om hjälp angående barnen men får inget svar. Barnen mår inte alls bra och säger saker om sin mamma som vi reagerar på. I måndags när det var dags för dem att åka till mamman så fick den äldsta ont i magen och ville inte åka.
Det känns som att pappor diskrimineras och att samhället är av den uppfattningen att de kan klara sig själva. Men de behöver minst lika mycket hjälp och stöd som mammor behöver! Det känns även som att om en pappa lyfter fram att barn far illa/mår dåligt så tas inte detta på lika stort allvar som om en mamma skulle lyfta fram en sådan sak.

Har bara läst ts och jag är inte bonusmamma utan biomamma. Jag tyckte det du skrev var något som jag önskar att alla bonusmammor på fl läste, jag tyckte du fick fram hur svårt det kan vara i en blandfamilj samtidigt som man kan läsa mellan raderna att du verkligen försöker och att du och din sambo gör allt för barnens bästa. Ni vande in barnen långsamt i er relation vilket är det bästa och verkar ha fungerat bra. Om jag skulle berätta hur jag kände det när mitt ex träffade sin nya, så var jag nog en häxa, jag ville inte att hon skulle ha något med barnen att göra (nu skötte mitt ex det inte så bra som ni verkar ha gjort, bland annat sa han till sitt barn att kalla sin nya mamma.) Det tog många år innan jag kunde slappna av och känna mig trygg att mitt barn hade flera vuxna som var delaktig i hennes liv. Att släppa mammarollen varannan vecka är inte enkelt, man älskar denna varelse mer än sitt eget liv och man vill inte släppa det. Jag tror att många bonusmammor inte förstår varför biomammor i vissa situationer beter sig som de gör. Det är inte en optimal situation och den är svår för alla partner. Men vad jag aldrig gjorde var att klanka ner på pappan inför barnen, det var våra problem inte barnens. Det är något han fortfarande inte lärt sig, men det är viktigt att vuxnas problem är de vuxnas problem. Samma gäller ju i den nya  relationen, om man har  problem så håller man ju barnen utanför så långt det går.
Men som tipps till dig med biomamman så är det att försöka se situationen ur hennes vinkel, vilket hot du utgör i hennes förhållande till barnen, för det är det det handlar om. Finns där för barnen, stötta dem, prata med dem om dessa känslor som du beskriver, vara en vuxen de kan lita på

Jag vill dessutom tacka TS för detta underbara inlägg... Jag blev nyligen medlem här för att jag behövde ventilera mina känslor som bonusmamma och jag fick se att jag och sambon inte är ensamma i vår situation med en hämndlysten biomamma som trakasserar och vill förstöra umgänget.
I mitt fall var tyvärr min sambo otrogen för 3 månader sedan med biomamman. Hon spelade in allt på skiva och skickade en kopia till mig samt hans föräldrar... Hon skrev klart och tydligt i ett mail till mig som jag läste på jobbet om att hon bara var ute efter att förstöra hans liv och att hon ville att jag skulle lämna honom nu när hon haft sex med honom i 2 veckor. Vilket jag också gjorde... det var en enorm chock...
Trots detta så bestämde jag mig, efter många om och men, att gå tillbaka till honom och kämpa. Nu är hon ännu mer galen att hennes hämnd inte lyckades och vi kämpar för att hans barn inte ska känna av detta.. :( Som jag skrev tidigare så fick han genom tingsrätten mindre umgänge och blev nästan av med vårdnaden på kuppen. Så vi får inte ens gehör från rättsväsendet trots att hans barn lider av detta.
Han skickas hem till oss med svinkoppor och sår över hela stjärten (utan att vi ens får veta att det är svinkoppor).. Brännskador av solen på underarmarna så folk reagerar. Nerkissade nattblöjor så hans kläder är genomdränkta a urin. Rivsår och blåmärken och ett antal bulor. Konstant.
Vid en orosanmälan som sambon gjorde till soc så fick han motfrågan: Vad vill du att vi ska göra åt det?

Vi är rent ut sagt desperata och våra liv ligger på is pga hennes dårskap.