Usch, jag är en sån där curlingfru!

Vi har det ju bra i grund och botten, jag och min man. Han är kärleksfull som tusan när han är på det humöret, men hjulspåren blir liksom djupare och vi är på väg från varandra. Jag skyller på honom så klart, för hans fel och brister ser jag. Mina vet jag att jag har, men jag måste hitta dem själv, för han är inte lagd åt det hållet att han kritiserar eller bråkar. Han sitter hellre tyst, drar sig in i sin hobby och strutsar lite. Ett av våra största problem är att jag curlar honom. Jag är hjälpsam av naturen, han är lat av naturen så det är väl inte så konstigt att det blivit så här. Det är jättesvårt att hitta rätt fajter att ta! Som exempel har han ansvar för att städa badrummet, men gör det inte så ofta. Jag måste leva i den skiten och det är ganska ofräsht. Dessutom är jag hemma om dagarna så om jag tar hem någon så blir det besvärligt. Antingen städar jag så det ser ut som jag önskar det, men det leder ju till att han kommer undan. Eller så låter jag det vara och skäms som ett djur när mitt besök använder badrummet. Eller så låter jag bli att skämmas, men då måste jag förklara varför det ser ut som det gör, vilket leder till att jag pratar skit om min man. Inga bra alternativ där inte. (Det liknande exempel i långa långa rader, som gäller allt allt allt!) Hur kommer man ur såna här fällor? Vi har pratat till förbannelse, men även där failar det. Han är inte så intresserad av att prata, det är mitt behov. Men om han inte gör och inte vill prata om det, vad finns det då kvar? Tjat tjat tjat, vilket inte biter på honom det minsta. Så bita ihop bita ihop bita ihop, vilket gör mig deprimerad. Så diskussioner i evighet, men ja diskussionerna orkar han ju inte med, så han går med på saker han inte bryr sig om, vilket gör att han bryter avtalen vid första chansen, för han visste inte att han ingått dem. Runt runt runt. Jag vet precis vad HAN ska göra för att vi ska komma ur det. Men vad gör jag?