Ja vi gör väl som alla andra 
kämpar på!
Jag har aldrig haft Noas pappa som hjälp eller stöd iom att han drog under graviditeten. så för mig är det naturligt att vara själv.
tror det är svårare och jobbigare om man har levt tillsammans länge och en bara drar.
kämpar på!
Hur jag gör? Jag älskar mina små troll och skulle gå genom eld för dom.
Deras bästa är det enda jag tänker på.
Visst är det svårt att få ihop vardagen ibland, som nu när jag jobbar natt..
Men med lite hjälp av vänner och släktingar så får man ihop det på nå vis :)
Denna är också bra...
">
Hej Johan01!
För typ 6 månader sedan startade jag en liknande tråd. Anledningen var att min man hade varit borta på jobbresa i en vecka och jag hade varit hemma själv med vår 6 månader gamla dotter. Vi har bara ett barn och hon är vanligtvis ganska lugn, men just denna veckan var hon förkyld som tusan och febrig och både dag och natt var verkligen jättejobbiga! Jag kunde varken gå på toa eller duscha utan att hon ville upp i famnen igen. Då kände jag att jag verkligen beundrar mammor som klarar alla sådana situationer om och om igen och kanske t o m har fler barn eller jobb dessutom. Min tråd var menad som en positiv tråd, där jag INTE tyckte synd om dessa mammor, men var impad av dem.
Typ 30% av alla svar jag fick var från ensamstående mammor som tog min tråd som ett slag i magen. De kände sig nedvärderade av det jag skrev och förstod det som "hur 17 står du ut med att vara ensamstående mamma". Själv förstår jag inte hur man kan bli så jäkla bitter över någonting som är menat som en komplimang!! Jag dsvarade bara att "Om man FÖRTJÄNAR berömmet i tråden så tar man säkert också åt sig och blir glad. Om man INTE FÖRTJÄNAR berömmet så kan jag förstå att man blir sur, men då var det ändå inte riktat mot just dig!!"
Jag ville bara förbereda pig på att du kan få sura reaktioner från en eller annan bitter mamma...
Det var Amazonas inlägg jag svarade på. Inte för att hon ska ändra sin åsikt heller förstås, utan ville bara förklara att en del tycker det kan kännas konstigt att bli beundrade för saker de förmodligen tycker är helt naturliga och inget konstigt med alls. Det gäller inte bara ensamstående utan även andra livssituationer man själv tycker kan verka jobbiga, men det kanske inte de som är vana vid det tycker.
Elakt tycker jag inte att det är, det har jag aldrig påstått. Men visst anser jag att det är nedvärderande när man generalliserar och drar alla ensamstående över en kam.
Blir du tacksam jämtemot mig om jag säger att jag är impad över att du pallar leva med en man dagligen och att jag beundrar dig och alla andra som har det så jämt?
Saken är att det redan är så stigmatiserat att vara ensamstående, folk blir arga när man säger att man trivs så och jag gillar inte inlägg som ditt eftersom det bara ökar på bilden av ensamstående som något negativt.
Jag begär inte att du ska förstå om du i te varit i situationen själv och fått höra alla kommentarer och sett alla blickar. Men jag tycker faktiskt att du kan vara ödmjuk nog att förstå att alla ensamstående känner olika och att jag faktiskt har rätt att ha en åsikt utan att behöva kallas bitter. Jag tänker aldrig någonsin vara tacksam när folk har förutfattade meningar om min livssituation, oavsett om det mynnar ut i att de är impade eller tycker synd om mig och jag tycker inte att du bör bli så sur över reaktionerna du fick. Fundera istället på om det ligger något i det, du hade kanske lite för förutfattade meningar och trampade folk på tårna med dem?
Vad bra att du förstår att det inte är något negativt i sig att vara ensamstående, precis som det inte går att säga att det är positivt att bo ihop med någon. Det hedratr dig, många vägrar inse det.
Jag kommer faktiskt ihåg din tråd även jag valde att inte ta debatten då. Jag vet att du och andra som skriver liknande inlägg inte menar något illa, jag vill bara ha lite förståelse för att man inte bör stigmatisera ensamstående mer än vad samhället redan gjort, det skadar både oss ensamstående föräldrar och våra barn.
Det säger ju en del att du inte vill att folk ska beundra dig för att du orkar med din livssituation, då kan du ju sätta dig in i hur vi känner när folk blir imponerade av oss och kanske ändå ha lite förståelse för varför det känns nedvärderande?