Skulle du försörja vuxet barn i egen bostad?

Det är lite svårt , det där.
Hade mina föräldrar haft väääälldigt mycket pengar och sa "Hörru, jag vill bjuda dej på en resa!" så skulle jag såklart tacka ja.
Men nej. VILL man inte jobba får man skylla sej själv.
Barnen däremot - varför ska DOM fara illa för att mamma eller pappa är lata idioter?

Nej ! så skapar du inte en trygghet för ditt barn.

Beror vâl pa hur mycket pengar jag hade och varför barnet inte ville jobba.

Har själv fatt pengar av mina föräldrar i gåva (precis som mina syskon) när vi flyttat tex. Sist fick vi 750 000 om jag inte minns fel.

Inte en chans. Däremot skulle jag hjälpa till under en begränsad tid om barnets arbetslöshet berodde på någonting annat än lathet.

De enda mitt barn skulle få är de pengarna som ja sparat under hans uppväxt som ett startkapital till att komma ut i vuxenlivet. Att ha en grund att stå på som pengar till antingen bostad o möbler eller om han väljer o lägga pengarna på annat får han ju göra det. Men Att försöja han med eget boende och sånt nej då kan han lika gärna bo hemma hos mig isånna fall.. Tänker inte gå med på o betala dubbla hyror eller försörja hans barn om han har de. Har han skaffat barn så är han vuxen nog att försörja de själv med. Om han nu är över 18 år skulle de ske innan så hade ja stöttat han och försökt få han att hitta nån ekonomisk lösning som extra jobb. Men att bara sitta o rulla tummarna o inte vilja jobba men ska ha egen bostad NEJ där går gränsen då får han bo hemma istället.

Det luktar lite "Fri mödravård" om den här tråden, ha ha.

Mina föräldrar har lärt mig att stå på egna ben.
Självklart skulle mina föräldrar hjälpa mig ekonomiskt om jag behövde det. Men min stolthet skulle först tvinga mig att leva på makaroner tills det inte gick längre.
12 år sen jag flyttade hemifrån och än har jag inte behövt en krona från dom.
Att mina föräldrar lärt mig att stå på egna ben är det bästa dom nånsin kunde göra för mig.
Tack, mamma och pappa!!!!!

Nu, när han är 3,5 år och jag sitter på jobbet och inte har en aning om vad han kommer att råka ut för och hur han kommer bli... Hell no! Jag lärde mig att stå på egna ben och mitt mål med min uppfostran är att han ska kunna det också. Ha arbetsmoral och en förmåga att ta tag i saker och lösa problem.

Men... jag vet inte hur jag kommer att resonera om 20 år... hur samhället och mitt förhållande till min son kommer att se ut...
Så, även om jag helst vill säga nej så kan jag nog ärligt talat inte gör det... Ett nej är i alla fall utgångspunkten.