Ethi skrev 2010-07-13 16:29:27 följande:
Kan det vara för att du kanske från början var mer inställd på ett barn med sn, så att det redan från början var en del av din inre bild? Men om det inte hade varit så, om du tvärt om knappt tänkt tanken innan? Vi var öppna för sn inför andra adoptionen och det berodde helt klart på att vi då träffat så många barn som kommit som sn, och tänkte att hjälp, det var då inte mycket att orda om! Ändå var vi öppna för något ganska litet sn... Så när vi fick en allmän barnförfrågan om flera barn där bl a ett barn var med som hade, vad vi då tyckte ganska svår, dysmeli där både hand- och fotkirurgi och protes skulle behövas... Så tänkte vi att det var då alldeles på tok för mycket att aktivt välja. I efterhand har vi träffat barnet vid flera tillfällen och kan inte förstå att vi tyckte att det var en så stor grej! Det finns ju något som heter operationer och proteser, hallåååå

Vid ett annat tillfälle har jag tänkt att ett barn med HIV skulle vi i alla fall inte kunna tänka oss. Och sen har jag träffat flertalet barn med just HIV och att de inte skulle ha fått föräldrar känns ju helt absurt. Ljuvliga vanliga barn!
Så jag tänker att säga nej till några rader text är lätt... En diagnos eller en människobeskrivning "är" liksom ingenting. Inget verkligt. Inte på riktigt. Men om någon dumpade hela levande barnet rätt i famnen på en - vem skulle kunna säga nej då? Ett kort gör det lite mer verkligt, att det här barnet faktiskt FINNS. På riktigt.
Jag har svårt att släppa barnet i ts, just för att jag sett bilden. Hade jag läst bara texten hade jag tänkt "stackars barn" och sen mycket lättare släppt det. Jag trodde att alla var så faktiskt

Ja så kan det mkt väl vara. Att jag helt enketl varit mer inställd på detta. Men samtidigt tänker ju jag att man ÄR iaf lite inställd på att kunna ta emot ett barn med sn om man tittar pådessa sidor. Jag har vi flera tillfällen suttit klistrad vid "barn söker föräldrar" och inte kunnat släppa vissa barn, fast det varit fel land och ålder och allt möjligt för mig

Jag förstår ditt resonemang att även om man då väljer med hjärtat så blir det rätt, för att snét inte är så hemskt som man annars kanske hade trott. Nu blev det en lång konstig meninsuppbyggnad igen

Men jo jag förstår din poäng! Bioföräldrar som adoptivföräldrar gör ju ALLT för sina barn. Jag satt häromdagen och tänkte att mitt liv med min dotter blev så otroligt mkt bättre än jag någonsin kunnat ana. Och även om det är jobbigt vissa perioder hjälper jag henne på alla sätt jag kan med en glädje i hjärtat. Att se henne växa sig stark och trygg och att känna all glädje i "huset" är tillräckligt för att jag jag faktiskt skulle kunna ta emot ett till sn barn. De jobbiga perioderna är puts väck, när man ser hur lycklig hon är! Som när vi var på kalas i helgen och hon får en kram av ett annat barn, ser man lyckan sprida sig i hennes lilla kropp. Det är en obeskrivlig känsla att se henne bli en individ, som samspelar med andra barn, som lär sig prata osv. Hennes lkg har liskom blivit en del av vardagen, inget "problem".