Förälder med adhd!? Hjälp!!

Någon i Linköping med omnejd förresten?

Oj, vad roligt att de blev ett ställe för flera att mötas, 
Jo man  känner sig fruktansvärt ensam med sina problem, för man vill ju utåt verka"problemfri". 

Jag känner mig för tillfället väldigt tom, har förmodligen gått in i en depession som jag försöker förneka.
Men vill bara att alla sk avet att jag läser o följer de som skrivs.

fast var ett tag sen jag var inne nu. Hur är de med er alla och hur går de för er? 

Jag är förälder med både grav ADHD samt AS.
Jag får ingenting att gå ihop, men nu har jag börjat med Ritalin och det går lite bättre. Jag har alltid varit väldigt trött o så... men börjar kunna vara vaken när jag är vaken, så att säga.

Hej!
Jag har inte ADHD men kunde inte låta bli att läsa era kommentarer då min sambo fick diagnos för ca. 1 år sedan och min son för några veckor sen. Jag läste mest för att få hjälp att förstå mig på min sambo och kanske kunna hitta vägar att mötas på andra sätt. Det var skönt att läsa era funderingar och om era svårigheter med att vara förälder. Det är svårt att tala med honom då han oftast låser sig och lägger ofta skulden på sig själv och ser bara att allt är hans fel. (Vilket jag då kan tycka är självömkan, men förstår att det är en svårighet han har) Jag skulle önska att han tog tag isaker och söker hjälp hos tex. arb.ter.
Jag försöker att få en strukturerad vardag för vår son och planering som funkar men det måste ju också funka för sambon. Känner att jag står och stampar och inte kommer vidare då han inte så ofta vill ta tag i saker. Och tycker att nya rutiner är jobbiga då de inte är hans.
Hoppas verkligen ni tyckte det var ok att jag snyltade mig in här, men det är jobbigt när ingen förstår och folk som inte lever i närhet med ADHD har ju ingen aning.

kanske kan vi träffas , vi i samma situation? Göteborg/ Västra Götaland , någon?

Här finns en mamma till med Adhd. Jag har 5 barn, och det har funkat bra, jag har använt mig av struktur och rutiner, det har underlättat oerhört. Svårt att klara av både jobb, hem och familj...men det går

Jag började med Concerta i mars och kom upp i väldigt hög dos, men istället gjorde det mig depprimerad. Jag hade nog fått en mild förlossningsdepression, men den blev förjävlig när jag började med Concerta. Till slut, i september eller oktober i år, så satte jag igång med Fluoxetin (är nu uppe i 40mg) och mår mycket bättre, men har experimenterat lite med dem Concerta jag har kvar hemma (då hade jag 30mg och hade ingen C som var tillräckligt låg för att ta på kvällen, så hade ingenting att jämna ut med). Någon som har erfarenhet av att pausa Concerta (eller liknande) för att börja med anti-depp och sen börjat med Concerta (eller dyl.) igen? Hur gick det? Vilken anti-depp? Hur stor dos (C och anti-depp)? Var ni tvungen att ta lite högre dos anti-depp för att förminska dem starka känslor ni fick av Concerta? Hur länge tog ni det innan ni var redo att börja med C igen? Hur mådde ni när ni började igen? Skillnad från förut?   

Åh vad jag känner igen mig i era inlägg...
Skönt att höra att det finns fler som kämpar.

Hur har ni resonerat när ni väljer att medicinera?
Var det ett svårt beslut?

Jag är så emot medicinering överlag så skulle inte klara av att medicinera henne.
Får för mig att de förmågor som faktiskt följer med som är oerhört positiva "förstörs" då.
Ja, mycket tankar och funderingar...

Jag började märka ganska så tidigt men inser mer och mer nu att så är fallet.
Hon är 7 år.
Redan vid 7 månders ålder så skrek hon i ren frustration på ett sätt som min äldsta aldrig gjorde eller har gjort.
Jag såg och förstod att det bodde så mycket frustration i henne.
Det intensiva har fortsatt.

Humörsutbrotten är jobbiga men öven distanslösheten och jobbigt att se att hon kämpar så med sin självkänsla.
Svårt att få omgivningen att förstå. Lätt att de tycker att hon är jobbig. 
 

Kan också tillägga att jag är ensamstående vilket gör det oerhört tufft så gott som jämt.
En dag utan bråk är en riktigt bra dag.
Tyvärr så är dom alldeles för sällan.

Hon är sån underbar tjej och det gör ont att se att hon lider av att vara som hon är.

Det värsta är att jag känner så igen mig i henne. Och jag kan se min mamma också i henne.
VI är inte utredda någon av oss men jag är väldigt övertygad om att vi alla tre skulle få ADHD diagnos. 

Jag har underlättat vardagen för henne och hennes syskon genom att sätta upp tydliga scheman på väggen där hon ser vad som ska hända och likaså så får hon ha en äggklocka till hjälp då hon har svårt med tidsuppfattningen vilket ofta leder till frustration och utbrott.

Känner med er!
Visst är vi fantastiska!  Vi och våra härliga barn!

Jag bor i Linköping och jag och sambon fick första barnet i oktorber 2011. Jag har ADHD och tycker det funkar jätte bra.

Hej är denna tråd aktiv än? :)

Hur har ni gjort med medicinering och graviditet? 
Det är min största rädsla, efetersom jag fungerar så pass mycket bättre med medicin (äter ritalin).
Vet att det skulle "fungera" utan men det finns vissa delar jag kanske inte kommer märka så mycket av. eller så gör hormonerna att man mår mycket bättre, vad e er erfarenhet?