När syrran o jag växte upp fick vi helst inte leka med de som var sk. dåliga i skolan. Vi var själva sk bra i skolan, men inte i matte, gympa o slöjd, men det behövde man inte va bra i, sa mamma. Konstigt nog drogs vi till det förbjudna; barns om gick på klinikundervisning. En av mina bästisar var dålig i skolan, men hon var ok enligt min mamma, pga. hennes egen mamma jobbade i kyran. Denna kompis fick i nästan vuxen ålder diagnos grav dyslexi, har utbildat sig vidare utan problem. Mamma accepterade däremot INTE min syrras bästis. Hennes mamma jobbade ju inte i kyrkan. Mamma föreslog istället att syrran skulle vara med den snobbigaste tjejen i klassen, vars pappa var rektor. Min mamma är ingen satmara, utan jag ser det som okunnighet. En av mina pojkars kompisar har nog lite väl mycket macho i sig genom sin chilenska mamma, som själv sagt att hon har svårt att lugna sig ibland. Men det är inte alarmerande.