Är det bara vi som har det bättre?

Äntligen!

Här har du en till.
Våran relation, såväl som vårat sexliv (!!), har verkligen blommat upp rejält sedan vi fick vår dotter.

Jag har en egen teori kring detta, vår dotter kom två månader prematur pga moderkaksavlossning - en oerhört dramatisk förlossning med katastrofsnitt. Sedan fick vi bo en månad på neonatalen, bebben måde riktigt dåligt inemellan och vi slungades mellan hopp och förtvivlan i tvära kast. Första 3-4 månaderna av sitt liv var hon lite klen, fick upprepade livlöshetsattacker. Det var ett flertal blåljusfärder med ambulans i ilfart till Astrid Lindgren med okontaktbar bäbis, och hemska vaknätter på sjukhus (och hemma!) innan allt så småningom stabiliserade sig. Idag mår hon bra!

Under denna oerhört påfrestande tid tror jag vi blev mer sammansvetsade än någonsin.
Min sambo var en klippa! Jag känner idag en sådan oändlig beundran för honom som människa, livspartner och pappa, efter den otroliga styrka han uppvisade under den här svåra tiden. Jag är så galet attraherad av honom så det finns inte..

Jag tror att svåra och påfrestande händelser i relationen kan sluta på två sätt, det går åt ena eller andra hållet.
Antingen sliter det sönder allt, eller så blir man tillsammans starkare än någonsin.

För oss blev det det senare alternativet, och det är jag grymt glad för.

Människor brukar köra med att "inget förhållande är perfekt, yada, yada"..men jag måste tillstå att jag tycker helt ärligt att mitt förhållande med min älskade ÄR perfekt Och då i synnerhet sedan vi fick barn.

Är vi bara två alltså? Några fler måste väl ändå ha det bättre än innan? Sexet kanske är sämre men ni pratar mer och bättre med varandra? Kom igen nu :)

ha! jag med! efter en vecka hemma fr. bb längtade jag efter 6. jag hade ju fått tillbaka min kropp! min sambo kommer hem nån dag mitt i veckan och till varje helg, sen jobbar han runt i hela norden övrig tid. han har även frivecka en gång i månaden. Men gissa om vårt förhållande mår bra av detta! vi hinner aldrig tröttna på varandra! Vår son är dessutom fenomenal och somnar varje kväll runt kl 8. mycket tid över till annat

Jag skulle inte säga att vårt förhållande har blivit bättre men det har inte blivit sämre:) Vi är lika kära som vi var för 7 år sedan. Kärleken är väl starkare nu kan man säga. Jag hade mina aningar om att han skulle bli en underbar pappa och jämställd man men jag hade ingen aning om att det skulle bli så bra som det blev:) När det gäller sex så hade vi det 2-3 veckor efter förlossningen med båda barnen. Jag känner mig väldigt lyckligt lottad för det verkar som sagt att det ofta blir motsatsen.Jag har bittra väninnor var detta märks men då beror det ofta på ett ojämställt förhållande var dom tar hand om allt som rör hem och barn. Jag tror att jämställdhet är bra förhållandet. Vi är också noga med att ge varandra egentid. Vi är bästa vänner men har samtidigt underbart sex.
Jag tycker det är härligt med sådana här trådar. Dom gör mig glad. Njut av din fina man och den lilla bebisen:)

Vi har oxå ett helt underbart förhållande!! Sitter nu höggravid med barn nr 2 och är allmänt less men min kära sambo stöttar mej och är underbar hela tiden! Är väl bara sexlivet som inte riktigt är som det var innan vi fick barn men annars är det precis lika bra som innan.

Här är en till!

Jag e så stolt över att ha det så som jag har det i dag! Jag & sambon har en dotter som blir 4 år i oktober.
O jag skulle inte kunna va lyckligare. Visst har man sina upp o ned gångar, men det är ju så som ett förhållande ska va, tycker jag.

han jobbar på sjön så han är borta varannan vecka, o jag trivs bra med det, på ett bra sätt.
Vi får sakna varann o när han är hemma så är det så underbart!!

Skulle önska att flera som har barn skulla kunna va lyckliga o helt tokkära hela tiden..
Men det finns säkert måååånga par som är lika lyckliga och kära som vi.. :D

Härligt! Vad kul att höra från flera!! Njut av era män och barn som MalinEddie sa! Grattis :P

Hänger på här!

Mitt och min mans förhållande har gått från bra innan graviditet och förlossning till perfekt efter (sonen är nu 3 månader.)

Jag tycker ofta synd om andra tjejer som inte får uppleva att vara ihop med världens bästa man och far, nämligen min älskling Alla andras karlar är så hopplöst dåliga i jämförelse (tycker jag jämt, utan att vara närmare insatt i deras förhållande till varandra.) 

Under min svåra graviditet skötte han allt. Jobbet, hela hushållsarbetet, tog hand om mig som stundvis behövde hjälp med precis allt från att ta mig ur sängen till påklädning, hjälp i duschen, ja allt, dessutom hann han med att vara precis lika engagerad som mig i graviditeten, läste mängder av böcker och kunde utklassa de andra papporna på föräldrakursen genom att ställa avancerade frågor om förlossningen och olika smärtlindringar till barnmorskan. Inte en enda gång klagade han, trots det tunga lass han drog. Alltid snäll och så mån om att hålla mig glad och belåten.

Under förlossningen var han min klippa. Jag hade aldrig klarat det utan honom och han gjorde allt jag bad om, utan knussel eller fördröjning. Han var mycket väl förberedd och påläst och det fick mig att känna otrolig trygghet. Skulle utan problem kunna tänka mig en hemma födsel med bara honom närvarande.

 Även nu gör han allt för mig och sin son. Servar mig när jag ammar eller matar gärna med flaska om jag behöver vila lite. Sexet kom igång (på mitt intiativ) 11 dagar efter förlossningen och det har funkat kanon från början, vi har lika mycket sex nu som innan sonen kom. 

Han bär även sonen i sjal, tröstar, byter blöja och samsover med ett leende på läpparna, han njuter av all kontakt med sin son och tycker aldrig att det blir jobbigt.

Att se honom tillsammans med sin son, som han fullständigt avgudar, gör mig så varm i hjärtat och min kärlek till honom växer av det  

Alla mina sura humörsvängningar som gravid och nybliven mamma har han låtit bero och aldrig bråkat tillbaka eller tjatat på mig.

Jag ÄR stolt, och vill gärna skryta om min man för alla jag möter, men man håller det gärna lite för sig själv för att inte trampa på någon öm tå från någon vars förhållande inte klarat förändringen med att få barn lika väl. Man vill ju helst inte framstå som så här dryg och "skrytig" som man gör när man beskriver sin man och sitt förhållande så som jag gjort här ovan
Det är nästan lite fullt just nu att vara enbart lycklig som bäbisförälder och det bemöts med skepsis.
Det är inne att vara öppen och erkänna att det kan vara jobbigt att bli förälder (inget fel i det, om man känner så!)  Men många verkar tro att alla får förlossningsdepression eller har det jobbigt som nybliven förälder.

Jag det också väldigt bra! Vi blev gravida efter 2 månader tillsammans (planerat tro det eller ej..) Det kändes liksom perfekt direkt! Jag hade varit hemligt kär i honom i 2 år innan men då var han upptagen, så då de gjorde slut så knep jag honom..hehe..

Nu är vår dotter 3 år och vårt andra barn 4 månader. Sexet finns där, men det har inte varit lika lätt att ta upp det denna gång då tröttheten med två kids är ännu större.. Men vi tar på varann mycket och det blir en del tjuvnyp i rumpan osv då jag är inte orolig.

Visst är det skönt att veta att man är starka ihop då man har barn? Kan inte tänka mig hur jobbigt det skulle vara om inte relationen var bra då man måste finnas där för sina barn samtidigt. JAg har det lite som "älskarfindus". Min man är bortrest mycket i jobbet och det är tungt praktiskt ibland, men det är inte så dumt för relationen. Man får helt enkelt längta efter varann och det svåra med att ta sig egentid kommer liksom automatiskt då jag har kvällar för mig själv då barnen somnat (som nu) Då sedan mannen kommer hem är det FEST!