• Thereese

    1:2 på både trisomi 21,13 och 18 - är jag ensam?

    Vi var helt överlyckliga när vi såg vårt lilla hjärta för första gången, han/hon sprattrade för fullt där inne, vände och vred på sig, hickade upp fostervatten och såg så perfekt ut!

    Lyckan var inte så långvarig, kort därefter sa barnmorskan att vi hade fått väldigt hög risk. Jag trodde världen skulle stanna! Nackspalten mätte hela 4,6 mm och vi fick sannolikhet 1:2 på samtliga sjukdomar, dvs trisomi 21, 13 och 18. Nåt sämre resultat går ju inte att få :(

    Vi är 24 år båda två, fullt friska och tillhör inte alls någon riskgrupp. Vi är chockade och så fruktansvärt ledsna över detta.

    Är det nån som fått såna dåliga odds men ändå fött ett friskt barn? Vi är helt förstörda och förstår inte hur vi ska kunna vänta 3-4 veckor på fostervattensprov och resultat.

    Hoppas på ett mirakel!

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-07-14 19:11
    Inte meningen att det skulle bli en glad gubbe på inlägget, vet inte hur jag ska få bort den :(

  • Svar på tråden 1:2 på både trisomi 21,13 och 18 - är jag ensam?
  • bimadrock

    Thereese: Åh, jag gråter av lycka! Vad skönt att allt är bra! Det är så härligt att höra att det faktiskt finns solskenshistorier också. Att det faktiskt går att få ett friskt barn trots dessa sannolikhetssiffror. Men det e som du säger rätt dåligt av vården att man måste gå så många veckor och vara orolig och inte höra någonting bra eller positivt om något innan man får svar. Hoppas du har kunnat legat oron och smärtan bakom dig nu när ni vet att allt är bra så du får njuta den sista tiden! =)

    Vi har ännu inte fått svar... men det är två veckor kvar till efterkontrollen och har vi inte fått svar innan så får vi det då. Det ska bli skönt att få reda på om det var något mer som var fel och om det är något som kan vara ärftligt eller inte. Sorgen börjar sakta men säkert ändra form.. jag är fortfarande rätt ledsen och saknar den lilla i magen men den hann ge mig en massa bra saker och insikter om vad som är viktigt i livet och det försöker jag fokusera på nu. Så det känns faktiskt lite bättre...


    Kram på dig!!

  • bimadrock

    Millan75: Vi bor också i Uppsala så alla de specialister har vi också träffat. Jag tycker att vi har blivit jättebra omhändertagna där så du är nog i trygga händer! Jag håller alla tummar och tår för dig imorgon. Hör av dig sen om du orkar och vill om hur det gått. *KRAMAR*

  • EmmaAntonella
    Chaam skrev 2010-09-12 08:02:44 följande:

    EmmAntonella: Jo, kuratorn ska vara med. Ska in på tisdag och sen igen på torsdag. Är säkerligen samma kurator. Även läkaren var jättebra och vi fick ett handskrivet brev ihop med läkarintyget till och med. Hon skulle ringa imorgon med när provsvaren kommit och berätta mer. Ska på något sätt ändå bli så skönt när det är över på något vis även om jag förväntar mig en tuff tid efter, förmodligen tuffare än nu innan. Är sjukskriven nu i en och en halv vecka till, men förmodar det blir lite förlängt.
    Jobbigt för dig att gå tillbaka till jobbet om du inte trivs!! Hur länge måste du jobba då? Har du nytt jobb sen?
    Jag trivs väldigt bra på mitt jobb som tur är och har kanonbra kollegor. Min chef och två närmsta kollegor vet om det och det känns skönt. Däremot tycker jag inte resten av kontoret har med mitt privatliv att göra så det ska inte komma fram till dom.
    Jobbigt för dig att det fortfarande gör ont? Kan det hålla i så länge? Vet ju inte vad du jobbar med men låter väl som du borde vara hemma åtminstone tills du inte har ont och blödningar börjat minska. Ska du på något mer återbesök eller?

    Förresten, på ditt läkarintyg till jobbet, står det där helt utförligt nästan utdrag från journalen om vad som hänt? Det gör det på min och det känns sådär att lämna till löneavdelningen...känns som det är lite väl mycket info typ...


    stor kram


    Ja de är nog samma kurator, hon var jättebra. Jo det är skönt att man har de svart på vitt, tiden efter är tuff. De har gått dagar som varit lättare men nu i helgen har jag fått ett bakslag och varit jätte nere.
    De har varit varsel så jag ska tillbaka i 5 veckor och jobba sen studera, jag jobbar inom industrin i en mindre ort utanför jkpg.
    Jag tror bara att jag har fått en väldans otur när de gäller att ha ont efteråt jag hoppas att de kommer gå bättre för dig. Jag ska på återbesök på onsdag, är lite nervös att infektionen inte har släppt=( Skönt att du trivs så bra på ditt jobb och hoppas din chef och kollegor kan vara ett stöd för dig när du ska tillbaka.
    Fick du 2 papper? Jag skickade bara ett av dom papprerna för dom behöver inte läsa de första,( läkarn sa till mig att jag kunde göra så) men sen andra gången jag blev sjukskriven så råkade min sambo skicka båda papprerna så nu vet väl alla om de=(
    Hur mår du annars? Ska du få tabletter på tisdag och komma tillbaka på torsdag?
    Stor kram

  • Kattflickan

    Hej,

    tänkte bara meddela att det för min del var downs syndrom och att vi har valt att göra en abort. Jag har fått en tid med läkaren imorgon.

    Önskar er alla lycka till, både er som det gått bra för och er som har samma öde som mig, jag hoppas att man kan hämta sig efter en sån här sak.

    Millan 

  • Erase

    Man kan hämta sig... Jag gick igenom precis samma sak förra sommaren och väntar nu vår änglapojkes lillasyster om 2 månader. Det ÄR vidrigt tufft, så mkt. tårar och smärta, men det går... Minnena försvinner aldrig, men de blir lättare att hantera. Jag går till minneslunden när jag orkar, där finns vår lille kille nu.
    Tacksamheten över att lyckas bli gravid igen vet inga gränser, utom att man har svårt att tro att det ska gå vägen.
    Hoppas verkligen att ni finner styrkan att ta er igenom detta och att ni får bli gravida igen med ett friskt barn.
    Hoppas också att du slipper påhopp för att du väljer att avbryta, det slapp inte jag när jag skrev orsaken här på fl.
    Kram till dig !

  • bimadrock

    Millan75: Lycka till med allt du nu behöver gå igenom. Och i denna tråd dömmer vi ingen. Att avbryta en graviditet är aldrig enkelt, oavsett orsak. Du kommer säkerligen vara ledsen ett bra tag men jag hoppas, som ett hål i mitt hjärta skriver, att det går över så man iaf kommer till ett tillstånd där man trivs.
    Styrkekramar i massor!

  • Kattflickan

    Tack för ert stöd! Det här är verkligen inte enkelt. Jag och sambon har diskuterat frågan sen vi fick svaret på KUB-testet och kommit fram till att det här är det bästa för oss. Men det kommer att ta tid att hämta sig. Hoppas det går bra för er också framöver. Jag kommer nog att ta en liten paus från familjeliv ett tag!

    Kramar!

    Millan 

  • Röda
    Kattflickan skrev 2010-09-12 11:09:07 följande:
    Millan75: Jag håller verkligen tummarna för dig och lider med dig i väntan på besked. De känslorna du känner nu och den situation du befinner dig i är en mardröm och vi är många här som vet precis hur det känns och kan stötta dig på vägen. Det känns som attt tiden slutar att slå när man får ett sånt besked och ovissheten och oron som följer är knäckande. Skönt att du slipper vänta så länge som många av oss här inne fått göra. Glöm inte att det finns hopp, det är 50% chans att din bebis är frisk och även om oddsen inte känns så hoppfulla så finns ändå chansen där och det måste du komma ihåg för ditt lilla hjärtas skull (även om jag vet att det är jättesvårt). Som både jag och Bimadrock har skrivit här ovan så är det ingen diagnos, bara en sannolikhetsuppskattning och det är JÄTTEMÅNGA barn som föds fullt friska med bred nackspalt. De har bara sett ett samband mellan brett veck och kromosomavvikelser men i hälften av fallen är barnet ändå frisk.

    Jag ska tänka på dig imorgon och hoppas du får samma fina besked som jag. Lova att berätta för oss så att vi kan stötta dig eller glädjas med dig, beroende på vad resultatet visar. Styrkekramar till dig!
    Hej,

    Tack för ditt omtanke!  Tänkte på att om inte internetforumen fanns så skulle jag nu känna mig ensammast i världen! Det ger ett otroligt stöd att kunna höra om er andra som varit i samma situation, ni förstår hur jag känner det. 

    Det stämmer verkligen att det känns som om tiden stannar upp, som om man lägger graviditeten på hyllan. I fredags kände jag att jag inte kunde förmå mig att klappa mig själv på magen, något jag gjort under hela graviditeten, jag ville inte veta av fostret. Nu har jag börjat tänka att det ju faktiskt inte är fostrets fel, jag måste hålla modet uppe lite för dess skull.

    Jag hoppas också på ett bra besked imorgon angående kromosomfel och att det inte är något annat fel på barnet alternativt ett fel som går att operera. Men det känns för mycket att hoppas på.

    Läkaren sa att chansen att ditt barn är friskt är mycket, mycket liten. När hon sa så, så kändes det som att jag dog. När jag senare sökt på nätet har jag ju sett att det faktiskt finns en chans ändå och att det kan vara fel som går att rätta till. 

    Nåja, en sak i taget, vi får se vad morgondagens besked säger, det är ju troligt att det är downs syndrom.

    Millan

     
    Hej
    Jag som har barn med Downs syndrom kan inte låta bli att reagera på läkarens bemötande. Kan ett barn som beskrivs i de termerna förväntas bli önskat?
    Mitt barn föddes med ett tarmfel som opererades ett dygn efter förlossningen.
    Sju veckor senare var vi på vandrarhemssemester med en fullt ammande bebis!
    Frisk och glad tjej som nu går på dagis.

    Det är inte riktigt den framtidsutsikten som din läkare signalerar. Och jag vet hur det känns att få det beskedet!

    Lycka till, det blir säkert bra. Men det kan vara bra att fundera över sitt eget liv mer än en läkares reducerade skärva av sanningen.
  • annthos

    Tycker faktiskt också att det är lite hemskt hur läkare lägger fram sådana saker.
    Jag förstår att vissa gör abort och inte orkar även om jag själv aldrig skulle komma på tanken. Avböjde faktiskt alla prov under båda mina graviditeter. Sedan har jag ett friskt barn på 6 år och ett till i magen som allt verkar gå fint med.
    Dock så är människan så mkt mer än bara en diagnos, utseende eller beräknad livslängd. Många barn lever kanske bara några år på denna jord, men ger mer till sina kära föräldrar än vad andra friska barn kan göra alltid.
    Andra ser inte ut som sina kamrater, men vi har fortfarande mkt att lära av dem ändå.
    Tror att det finns en mening med allt som sker. ( är inte religiös på nåt sätt)
    Vem säger att ett fullt friskt barn är det enda som krävs för ett lyckligt liv.
    Visst barnet kan dö, men det kan även ett friskt barn göra eller deras friska mamma eller pappa.
    Det finns så mkt som kan drabba oss människor i livet på jorden och som gör det.
    Downs syndrom eller andra kromosomfel hos bebisar är inte ens bland de värsta sakerna jag tänker på.
    Ta hand om er alla!

  • Kattflickan

    Hej,

    Måste faktiskt försvara  de läkare som vi träffat. Ingen av dem har nämnt ordet abort. Den läkare som konstaterade downs syndrom tyckte vi skulle fundera noga och läsa in oss på vad det innebar. Vilket vi gjorde. Jag pratade även med en vän som har en syster med downs och en annan som arbetat med barn med förståndshandikapp. Vi fick också prata med kurator. Därefter gjorde vi vårt val själva och ingen inom sjukvården har heller fördömt det valet. Jag har positiva erfarenheter från vården när det gäller detta.

    Något som min vän som arbetar med förståndshandikappade sa var " Tänk på att de inte alltid är barn, de blir vuxna också, och då kommer handikappet för dem att kännas värre."

    Att barnet inte avviker från andra särskilt mycket i unga år, förstår jag också, men någon gång blir de vuxna och kommer då att ha en annan verklighet än andra.

    Millan 

  • Jessi32

    Hej jag hade 1:2 på allt. men kaktestet visade inget kromosomfel och nu visade det inget hjärfel två kontroller en vecka 18 och en i vecka 20. Men han sa att han inget kan garantera, men allt ser bra ut nu sa han och han var kardeolog.
    har gjort moderkakstest för er som inte läst mina tidigare inlägg. =)

  • Lavish
    Kattflickan skrev 2010-09-25 11:07:48 följande:
    Hej,

    Måste faktiskt försvara  de läkare som vi träffat. Ingen av dem har nämnt ordet abort. Den läkare som konstaterade downs syndrom tyckte vi skulle fundera noga och läsa in oss på vad det innebar. Vilket vi gjorde. Jag pratade även med en vän som har en syster med downs och en annan som arbetat med barn med förståndshandikapp. Vi fick också prata med kurator. Därefter gjorde vi vårt val själva och ingen inom sjukvården har heller fördömt det valet. Jag har positiva erfarenheter från vården när det gäller detta.

    Något som min vän som arbetar med förståndshandikappade sa var " Tänk på att de inte alltid är barn, de blir vuxna också, och då kommer handikappet för dem att kännas värre."

    Att barnet inte avviker från andra särskilt mycket i unga år, förstår jag också, men någon gång blir de vuxna och kommer då att ha en annan verklighet än andra.

    Millan 
    Ja framförallt så blir dom ju inte alltid "vuxna" i så utsträckning att de kan ta fullt ansvar för sitt eget liv. Vilket innebär att man blir med småbarn för resten av livet. Även om dom flyttar till ett eget boende behöver anhöriga ha fortsatt ansvar eftersom personalen på boendena ofta byts ut osv.
  • Röda
    Kattflickan skrev 2010-09-25 11:07:48 följande:
    Hej,

    Måste faktiskt försvara  de läkare som vi träffat. Ingen av dem har nämnt ordet abort. Den läkare som konstaterade downs syndrom tyckte vi skulle fundera noga och läsa in oss på vad det innebar. Vilket vi gjorde. Jag pratade även med en vän som har en syster med downs och en annan som arbetat med barn med förståndshandikapp. Vi fick också prata med kurator. Därefter gjorde vi vårt val själva och ingen inom sjukvården har heller fördömt det valet. Jag har positiva erfarenheter från vården när det gäller detta.

    Något som min vän som arbetar med förståndshandikappade sa var " Tänk på att de inte alltid är barn, de blir vuxna också, och då kommer handikappet för dem att kännas värre."

    Att barnet inte avviker från andra särskilt mycket i unga år, förstår jag också, men någon gång blir de vuxna och kommer då att ha en annan verklighet än andra.

    Millan 
    Det låter bra, det är viktigt att professionen bemöter som du beskriver.

    Det gäller även din vän, som hör till den offentliganställda (åtminstone skattefinansierade) professionen. Jag är nämligen helt trygg med att mitt barn kommer att leva ett bra liv. Därför att hon visar vad solidaritet betyder. Antingen kan vi bara leva utifrån att enbart vara människor som klarar oss själva, eller så måste vi tro och verka för att att det gemensamma bästa ger mer till alla.
    Då menar jag på ett mer... medmänskligt än politiskt plan.

    Det finns inget absolut rätt eller fel i det här och jag hade sannolikt fattat samma beslut som de flesta gör. Men argumenten ska man vara försiktig med, kanske just därför.
  • Kattflickan
    Röda skrev 2010-09-25 22:16:53 följande:
    Det låter bra, det är viktigt att professionen bemöter som du beskriver.

    Det gäller även din vän, som hör till den offentliganställda (åtminstone skattefinansierade) professionen. Jag är nämligen helt trygg med att mitt barn kommer att leva ett bra liv. Därför att hon visar vad solidaritet betyder. Antingen kan vi bara leva utifrån att enbart vara människor som klarar oss själva, eller så måste vi tro och verka för att att det gemensamma bästa ger mer till alla.
    Då menar jag på ett mer... medmänskligt än politiskt plan.

    Det finns inget absolut rätt eller fel i det här och jag hade sannolikt fattat samma beslut som de flesta gör. Men argumenten ska man vara försiktig med, kanske just därför.
    Hej,

    Håller helt med dig. Hade vi valt att behålla vårt barn så hade jag försökt ha en tillförsikt om att det skulle vara tryggt under sitt liv, att även om något hände oss så att vi inte kunde ta hand om det så skulle samhället se till att barnet inte for illa, varken som barn eller vuxen!  Jag är inte heller ute efter en värld är människor som är annorlunda inte finns. Men jag hade haft en större oro över framtiden för ett barn med DS än ett friskt barn. Samhället förändras också och går mot ett hårdare klimat, tyvärr. 

    Hade vi valt att behålla barnet, eller om vi aldrig gjort KUB-testet och det hade blivit en verklighet först i mars då barnet föddes så är jag övertygad om att jag hade älskat barnet och gjort allt jag kunde för att barnet skulle få de bästa möjliga förutsättningarna att utvecklas att bli så lycklig och självständig som möjligt. Någonstans i mig hade jag hittat den styrkan!

    Hmm..vad vill jag säga med detta egentligen.

    Jag tror min vän som arbetar med utvecklingsstörda är bra på det hon gör. Hon bidrog mest med att berätta generellt om hur barn med downs syndrom kan vara. Hon var inte på något sätt nedvärderande eller försökte tala om för mig om jag skulle göra abort eller inte. Hon gav mig dock vissa saker att tänka på, exempelvis att barnet blir vuxet som jag tidigare nämnt.

    Valet att göra abort var vårt, jag tror jag är tillräckligt gammal och klok för att inte ha blivit utsatt för någon form av "grupptryck" eller annan påverkan.  Det är mycket möjligt att jag kommer att ångra mig, det får framtiden visa. Jag har största beundran för de som väljer att behålla ett barn med en utvecklingsstörning.

    Millan
  • Jessi32

    Det är synd att så många lägger sig och tycker en massa som de inte har en blekaste aningen om. Personer med Down syndrom har det väldigt svårt, jag har träffat många genom mitt arbete och de som man ser skratta på tv och i film är långt ifrån den sanna verkligeheten. många ligger på sjukhus med svåra hjärtfel, får äta massa medicin och de kan inte förstå varför de ligger där. det går inte att förklara för dem och de är mycket rädda, har svårt ångest och är förvirrade. Så ni som skiver en massa om hur bra det är att leva med down syndrom har nog inte själva down syndrom. Det finns olika grader och det finns inga garantier i livet för något. Visst är dom söta och de skrattar på tv och man kanske känner en väninna som har en väninna som hr en solskenshistora att berätta om hur mycket stöd hon får av samhället och släkten. Men det finns de föräldrar som inte har någon släkt som vill hjälpa till när det är svårt och som får slåss mot olika myndigheter för att få avlastning och hjälp.
    Det viktigaste är att man ser efter hur mycket man klarar av själv, för ingen vill väl födas och bli en belastning och inga föräldrar mår bra av att känna att sitt barn är en belastning.
    Jag är så tacksam för den sjukvård vi har idag, så att vi kan få veta vad vi ger oss in på. I många länder kastar de ut  personer med down syndrom på gatan, de utnyttjas som slavar och för annan underhållning. Jag hade önskat att fler länder hade fått en möjlighet att ta reda på om deras barn har något kromosomfel.
    Det är alltid lätt att tycka när man inte gått i andras skor eller när allting går som på räls.
    Så alla ni som valt att avbryta er graviditet och känner er dåliga...ni gjorde rätt...eftersom det var ert beslut och det kan aldrig bli fel!

  • Röda
    Jessi32 skrev 2010-09-26 19:57:50 följande:
    Det är synd att så många lägger sig och tycker en massa som de inte har en blekaste aningen om. Personer med Down syndrom har det väldigt svårt, jag har träffat många genom mitt arbete och de som man ser skratta på tv och i film är långt ifrån den sanna verkligeheten. många ligger på sjukhus med svåra hjärtfel, får äta massa medicin och de kan inte förstå varför de ligger där. det går inte att förklara för dem och de är mycket rädda, har svårt ångest och är förvirrade. Så ni som skiver en massa om hur bra det är att leva med down syndrom har nog inte själva down syndrom. Det finns olika grader och det finns inga garantier i livet för något. Visst är dom söta och de skrattar på tv och man kanske känner en väninna som har en väninna som hr en solskenshistora att berätta om hur mycket stöd hon får av samhället och släkten. Men det finns de föräldrar som inte har någon släkt som vill hjälpa till när det är svårt och som får slåss mot olika myndigheter för att få avlastning och hjälp.
    Det viktigaste är att man ser efter hur mycket man klarar av själv, för ingen vill väl födas och bli en belastning och inga föräldrar mår bra av att känna att sitt barn är en belastning.
    Jag är så tacksam för den sjukvård vi har idag, så att vi kan få veta vad vi ger oss in på. I många länder kastar de ut  personer med down syndrom på gatan, de utnyttjas som slavar och för annan underhållning. Jag hade önskat att fler länder hade fått en möjlighet att ta reda på om deras barn har något kromosomfel.
    Det är alltid lätt att tycka när man inte gått i andras skor eller när allting går som på räls.
    Så alla ni som valt att avbryta er graviditet och känner er dåliga...ni gjorde rätt...eftersom det var ert beslut och det kan aldrig bli fel!
    Fast du tycks missförstå mitt budskap. Professionen representerar en människosyn och det i sig både speglar och påverkar synsätt.
    I det här fallet är du ett sådant uttryck, eftersom du utifrån ditt jobb generaliserar en moral ("ingen vill väl vara en belastning". Nej. Det finns många som föds till att bli en belastning, socialt sett. En av tankarna bakom tvångssterilisering var att så inte skulle ske.)

    Som sagt, argument "för eller emot" människor med Downs syndrom är i sig uttryck för att det finns människor som inte har samma värde.

    Millan75: jag tror inte din vän påverkade ert beslut, och det ska du inte behöva försvara heller.
    Det jag vill betona är att ett bra liv, oavsett grundförutsättningarna, är helt beroende av sammanhanget i vilket man lever.
    Det är väl den politiska dimensionen i handikapprörelsen, tror jag och som har lett fram till de nya officiella definitionerna, att det är hindren som hämmar i funktionshindren. Och de är relativa, i vilket fall betydligt mer relativa än vi "vanliga" tror.

    Ha det bra nu, människor därute. Kanske en skärva av en dörr har öppnat sig lite.
  • bimadrock

    ...i denna tråd dömmer vi ingen. Vi säger INTE vad som är rätt eller fel. Här ska de som har gått eller går igenom denna långa, hemska och ovissa tid, få ventilera sig medan (och även efter) de väntar på svar om deras älskade bebis har något kromosomfel eller inte. Att gå igenom denna procedur är tillräckligt jobbigt utan att någon ska komma in här och vara en "moraltant".

    Jessi32: Vad härligt att allt är bra!! Jag började oroa mig för dig... Lyckokramar till dig!!

  • Jessi32

    Röda: tråkigt att du plockar ut en lösryckt mening och gör en egen slutkläm på det.
    Så här stå det:
    Det viktigaste är att man ser efter hur mycket man klarar av själv, för ingen vill väl födas och bli en belastning och inga föräldrar mår bra av att känna att sitt barn är en belastning.
    STÅR det belastning för samhället någonstans här?

    Jag pratar ur privata erfarenheter, du vet inte vad jag arbetar med. Jag kanske städar på de avdelningar där folk ligger o lider och där familjen sitter och gråter i väntrummen hela dagarna. Jag skulle nog inte kalla städfirman för profession och heller inte att städtanterna generaliserar en moral gällande down syndrom.

    Jag tror du blandar ihop samhällsperspektiv och individ perspektiv.
    För mig är ingen patient en belastning, jag arbetar 8 timmar sedan går jag hem och har det lugnt och skönt.
    Jag tänker på de stackars familjerna som inte orkar, men som inte hade något val.
    Jag tror nog att det är du som har tagit parti gällande för och emot. Jag tar aldrig parti för något sådant,
    ALLA MÄNNISKOR SOM FÖDS har LIKA VÄRDE oavsett handikapp eller inte. Tvångssteralisering är nog inget vi människor sysslat med privat, jag tror det var läkare som utförde de ingreppen, så läs hela texten innan du blandar ihop.
    Det som jag reagerade mest på är att jag inte skrev till dig från första början.  Men du tog tydligen åt dig som om det var till dig??? Konstigt!

  • Elinoreelouise

    Hej på er! 


    Vi har precis fått samma besked som många av er tidigare fått . 1:2 på kub pga nackuppklarning på 6,5mm samt vätska i ena lungan. Gjorde moderkaksprov för 1,5 vecka sen och fick svar i tisdags att bebisen har trisomi 21.. På söndag ska jag in och få första tabletten och sen har vi tid på tisdag för själva ?igångsättningen?. Sen kommer vi att bli kallade till kvinnokliniken igen sen när fullständigt resultat från moderkaksprovet kommit för att se så att det inte var ärftligt.

    Det är iallafall en liten pojk och det lutar mot att han ska heta Viking som den lilla kämpe han varit där inne. Mina barn valde mellan det eller ?Lillen?. Har två friska barn på 6 och 7 år sedan tidigare. Sylvester och Hillevi heter dom, precis som din änglabebis EmmaAn­tonell­a.

Svar på tråden 1:2 på både trisomi 21,13 och 18 - är jag ensam?