Syskonbråk och uppfostran...

Läste nyligen en bok som heter siblings without rivalry av Faber och Mazlish som jag tyckte var bra. Lättläst och konkret.. Mycket handlar det ju om att se varje barn, inte jämföra etc.
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=1853406309

Annars har jag inga jättebra tips trots en 6 åring en 4 åring och en 2åring. Det blir en hel del fighter men så fort vi separerar dem så vill de leka igen. Så egenligen gillar de ju varandra mycket och vill vara tillsammans men det blir ändå bråk (också). Till viss del så är det nog bra att ignorera och försöka tänka på att de lär sig konflikthantering. Och på samma sätt som barn trotsar mest mot dem de är tryggast med så kan ju barn på ett säkert sätt bråka med sina syskon men ändå ha dem kvar (enda nackdelen är att föräldrarna drivs lite närmare vanvettet varje gång .

Pim73: Tror inte heller att man helt kan komma ifrån syskonbråk...men stundtals bråkar de som in i vassen här..än så länge leker de inte jättemkt ihop.

Fler tips?

Tyvärr inga tips...undrar också. Känner så väl igen mig i din beskrivning. Ibland låter jag dom bråka utan att lägga mig i om det inte verkar gå över styr. Ibland löser dom det faktiskt själva och fortsätter leka. Fast visst är det mer vanligt att det slutar med att dom slåss...

När mina två äldsta var 3 och 5 bråkade de nog nästan hela tiden. I alla fall mkt mer än de var sams. Nu ett drygt år senare leker de mycket mer än de bråkar. Tror mycket att det handlar om att den yngre fattar mer och kan vara med bättre. Nu har vi då istället lillasyster på snart 2 år som bara tar allt, skriker om hon inte får det hon vill (tex syrrans skor som hon har på sig ute), rasar allt etc etc. Men hon blir ju också större .
Inget tips alls, försöker bara ge lite hopp om att det kan bli bättre.

Man får alltså leva på hoppet...att det blir bättre..hehe.

En käsnlig fråga: Har en sambo som är slutkörd vilket går ut över barnen, han har ingen stubin alls..han skäller, gapar och tar, enligt mig, för hårt i dem när han blir arg på dem..Har försökt säga till honom men i stundens hetta blir ju det också bara fel..Tips? Kanske löser sig när han har semester nästa vecka...

puff puff

Jag vet egentligen inte om jag borde skriva alls, har ingen erfarenhet av syskon än förutom att jag själv tillhör en syskonskara på 4 barn med bara ca 1 år mellan varje. Jag kan säga att det var fullkomligt kaos under hela min uppväxt...

Men det jag vill säga... nu har jag läst en hel del om barnuppfostran och om barns utveckling. Och en del har handlat om hur mycket yttre omständigheter påverkas deras beteende. Något som varit väldigt intressant för mig gällande detta är hur föräldrarnas eget samspel mellan varandra tycks påverka beteendet som syskon utvecklar mellan varandra. Det finns gott om belägg för att en harmonisk och kärleksfull relation mellan föräldrarna också skapar harmonisk och kärleksfull relation mellan barnen. Inte att konflikter i sig är dåliga, för det har man ju då och då med alla människor, men det viktiga är att man löser dem på ett bra sätt och inte låter dem ligga under ytan och gro. Utan att vilja vräka ut alltför mycket av min uppväxt kan jag säga att detta stämmer mycket väl in på vår familj, och då jag var 12 år så skilde sig slutligen mina föräldrar. Mycket av den forskning som finns idag visar på att det är bättre att föräldrar som inte trivs med varandra och som har dolda konflikter hellre bör skilja sig för barnens skull än, som man förr ofta sa, fortsätta vara tillsammans för att barnen ska få växa upp med två föräldrar typ. Det är mycket mer positivt för barnens utveckling att föräldrarna går skilda vägar om de ändå inte kan lösa sina konflikter och kanske går och har bittra eller andra negativa känslor inför relationen och samlivet.

Utan att tolka alltför mycket i dina inlägg vill jag åtminstone gissa sig till att du och din man inte riktigt är på samma nivå? Och jag tycker mig märka att det nog kan finnas en hel del olösta konflikter mellan er, och är det så, då är det med all säkerhet något som barnen känner av och som präglar hela deras utveckling.

Jag vill inte på något sätt döma med detta inlägg, men kanske det kan belysa era problem ur ett lite annat perspektiv än man vanligtvis har när det gäller "syskonbråk"? Sen tycker jag generellt såklart att man ska undvika muta, hota, ignorera osv utan hellre föra en dialog med barnen och lyssna och se barnen istället, men som sagt... även din och pappans relation är något som troligtvis påverkar barnens beteende, märkbart.

Vi har egentligen inte så mkt olösta konnflikter...det är väl mer så att han inte tycker det är lika allvarligt att vi skällaer och gormar. har bett honom läsa ex. fem ggr mer kärlek men han verkar aldrig speciellt intresserad. han har ganska svårt att prata om saker och ting så vi har inte så mkt samtal om väsentligheter. Detta saknar jag eftersom jag är tvärtom. Men jag älskar honom och han mig. Vi bråkar inte speciellt ofta heller...utan kan mer snäsa av varandra och komma med tråkiga kommentarer och ibland tror jag sonen uppfattar det för han kan ibland säga att "pappa är dum"  när vi tjafsat om något. Vet dock att vi är alldeles för högljudda och skäller alldeles för mkt men jag vet inte hur vi ska ta oss ur det riktigt. Sonen är extrem just nu han kallar allt och alla för dumma, kiss och bajs etc...Fattar inte varför och det är jobbigt. Och pinsamt när man är med andra.

En bra blogg om syskonbråk med konkreta tips:

http://petrakrantzlindgren.wordpress.com/category/tema-syskonbrak/