Biomamman skickar brev!!

I de fall där biomamman är känd kan det naturligtvis hända att hon tar kontakt. Det är mycket ovanligt, men händer av och till. Adoptionsorganisationerna brukar fungera som mellanhand. Jag har för mig att de avråder från direktkontakt mellan adoptivfamilj och biofamilj, så länge barnet inte är myndigt.

Det är möjligt att de olika adoptionsorganisationerna har lite olika policy i sådana här ärenden, hur de ska hantera dem.

Vi är alla olika, men jag måste säga att jag hade upplevt det oerhört poistivt om någon av mina barns biomammor hade visat barnet den omtanken.

Jag tänker mej att det är nog en väldigt kärleksfull och modig biomamma som vågar skicka en hälsning, trots att hon vet att ni kanske inte vill ha den, eller åtm att hälsningen kan tas emot med mycket blandade känslor. Hon tänker på sitt barn och kommer ihåg den dag barnet föddes. Det var säkert en dag med både stor lycka och stor sorg för henne.  

Jag tror att om jag var i er situation så skulle jag nog bli väldigt glad, trots allt. Tänk att hon lever, att hon vill ge en hälsning åt barnet, att hon kanske kan finnas kvar och kunna svara på de frågor barnet kan ha när det blir större. Tänk att hon är en sådan människa, en som vill göra det rätta fast hon tagit ett svårt och tungt beslut att lämna bort sitt barn.  

Detta gäller AC och Colombia:

"Kontakt med den biologiska mamman/familjen
Genom åren finns det en del familjer som har haft lite kontakt via brev med sitt barns
biologiska mamma. Detta var något som i vissa barnhems fall uppmuntrades av
barnhemmet. Enligt riktlinjerna som nu följs är detta dock förbjudet då all kontakt
mellan barnet och biologiska familjen ska brytas vid en adoption. Därför ber vi er att
inte skicka brev och kort till den biologiska mamman/familjen, varken för sig eller med
rapporter. Barnhemmen får inte lämna över dem och de vet inte vad de ska göra av dem."

Personligen tycker jag att det är viktigt att ev kontakt ska komma på initiativ från barnet. Den biologiska modern har skrivit på papper där hon har avstått från alla anspråk på barnet och då borde ju även kontakt räknas dit -- jag hade personligen blivit illa berörd om biomamman hade hört av sig faktiskt. Och än mer när det är organisationen som har förmedlat kontakten, då sänder de ju dubbla signaler. Ska, kan, får, bör den biologiska familjen över huvud taget ha kontakt med de bortadopterade barnen, vad säger organisationens policy egentligen?

Genom att hålla kontakt med biomamman möjliggör man för en framtida kontakt mellan henne och barnet. Om man avböjer information försvårar man för ett eventuellt framtida letande efter rötter. DET tycker jag talat för att man, om det är möjligt, håller kontakt med biofamiljen/släkten.

Intervju med vuxen adopterad i Mia.Info 1/2010
www.mia.eu/publikationer/MIAblad/MIAinfo1_2010/miainfo1001.htm

"Han tycker att det var bra att hans adoptivmamma valde att brevväxla med hans indiska mamma och att hon väntade med att berätta det för honom tills han var någorlunda mogen att ta emot informationen. Han säger: ” Om jag skulle få ge råd till adoptivföräldrar som får chansen att skriva brev så är det att hålla kontakten och sedan successivt prata med barnen, när de växer upp, om adoption och deras födelseland.”

Jag tycker det är väldigt positivt att biomamman visar att hon bryr sig. Jag är övertygad om att detta kommer vara till stor glädje för ditt barn i framtiden att veta att biomamman tänker på henne och bryr sig om henne.

Tack för era svar.

Vi har alltid vetat att hon finns. Var dock inte beredda på kontakt. Det är organistaionen i landet som skickat paketet så hon har inte skickat det direkt till oss.

Vi försöker se det som något positivt o att det kan hjälpa vårt barn när hon blir äldre o kanske söker svar kring sin bakgrund. Hon är fortfarande liten så vi bör väl inte oroa oss för eventuella svårigheter kring detta nu. Är det någon annan som haft kontakt med biofamiljen? Hur har ni hanterat det?

Jag är själv adopterad och mamma. Hamnade här av en slump och blev medlem bara för att jag ville berätta hur jag ser på ditt "problem". Så viktigt tycker jag det är. Det är absolut den finaste, finaste gåvan du kan ge din lilla dotter att vara öppen för en kontakt med hennes biologiska mamma. Sedan jag själv blev mamma har jag tänkt mycket på min separation från min egen mamma. Det finns knappast någon värre tragedi för ett barn än att behöva skiljas från sina föräldrar. Tragedins spår bli ännu djupare av att ens rötter och starka band till bioföräldrarna bara klipps av. Jag förstår din oro men den oron handlar om dig. Men av det du skriver förstår jag också att du älskar din dotter vädligt mycket och då utgår jag från att det är hennes bästa som du sätter i första rummet, inte din egen oro. Vet inte om du läste svd häromdan. Där fanns en intressant artikel om ett par som till slut valde att bli fosterföräldrar. Jag tyckte mycket om artikeln för att den lyfter fram det viktiga i att barnet får ha fortsatt kontakt med sina bioföräldrar och kan ha tillgång till sin histora. http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/lyckliga-foraldrar-till-fosterbarn_5010631.svd Mamman berättar också öppenhjärtligt om hur hon hanterar sin oro för att någon en dag ska komma och ta hennes barn ifrån henne.

Jag kan inte nog understryka vad detta hade betytt för mig och de flesta andra adopterade som jag träffar. I många fall är det inte möjligt men var tacksam för att det är det för dig och din dotter. Det besparar henne mycket smärta, undran och sorg.  Läs gärna min blogg där jag skriver om dessa saker. http://mindlemothers.blogspot.com/

Varmt lycka till!

Jag förstår att du/ Ni blev ställda. Självklart vill man vara öppen för en framtida kontakt med biomamman, men jag tror man egentligen tänker att den biomamman i sådana fall tar kontakt i ett senare skede när hon bearbetat allt det trauma som det innebär att lämna bort ett barn för adoption. Som andra skrivit tror jag det är positivt att du är öppen för en relation även om det känns jobbigt, men att du med hjälp av en medlar (organisationen) förklarar för biomamman att du är väldigt glad över hennes omsorg och kärlek för sitt bortadopterade barn, men att du vill att ditt barn en dag får säga till hur den framtida kontakten ska se ut eftersom det kan vara ett lika stort trauma att bli bortadopterad som att adoptera bort det barnet. Säg att du vill att barnet i mogen ålder ska bestämma hur kontakten ska se ut och om han/hon vill ta emot gåvorna. Jag tror det är en biomamma som väldigt väldigt gärna vill att hennes bortadopterade barn ska få en liten bit av henne, trots att hon/han är bortadopterad och som vill visa hur mkt hon älskar honom/henne. Som sagt, det är inte fel att vara älskad av flera, men barnet ska få bestämma formerna på hur mkt h*n vill ta emot.

hur gick det hela till? tycker också det är konstigt att ni bara plötsligt fick ett brev på posten med en present.

I alla länder finns olika krav på rapporter från adoptivfamiljen.

I vissa länder lämnas de till biomamman via organisationen, som även förmedlar ev brev från henne. Dock utan adressuppgifter för att man inte ska kunna ta kontakt med varandra utan hjälp av organisationen.

Detta bör man också fundera över vid val av land.

Själv tycker jag det vore bra med en ¨känd¨ biomamma.

Hej,
Min spontana reaktion är att hålla alla möjligheter öppna. Man vet inte vilka behov just våra barn har i framtiden. Kanske är de helt ointresserade av sitt ursprung, eller så blir deras biologiska ursprung väldigt viktig i deras identitetsutveckling. Hade vi fått det valet så hade vi nog tillåtit kommunikationen från biomamman för att kunna möta barnens ev framtida behov. Visar det sig att barnen inte vill ha kontakt så är det enklare att bryta den än att själva ta denna kontakt. Sedan kan man fundera på hur man presenterar detta för barnen.
Även om vi velat vara barnens enda föräldrar så har de ett biologiskt ursprung, så är det bara. Det är en del av förutsättningarna kring adoptionen och jag tror att det är viktigt att vi kan hantera allt vad detta innebär. Det får aldrig bli en "motsättning" mellan oss och barnens biologiska ursprung. Det kan bli väldigt konstigt för barnen i framtiden. Kanske vågar de då inte dela med sig till oss av sina funderingar  och tankar till oss och det är väl då som vi verkligen kommer att behöva alla våra föräldraskills.

Lotta

Lien fundering från oss med 2 adopopterade småpojkar. Hörde av en vän att adopterade barn kommer in tidigare i puberteten jfr med svanskfödda barn. Vet någon någonting om detta?

missemys: Hört samma sak, men att det i första hand gäller flickorna. Det ska tydligen handla om de barnen som gått upp mkt på kort tid efter hemkomst.......? Fast jag vet inte hur väl det stämmer. Alltså att maten är "boven i dramat". Barnen byter från undernäring till fullvärdig näringsrik mat på nolltid och då sätter någon mekanism i kroppen igång som gör att barnet KAN komma i pubertetetn tidigare. Vill dock inflika att det blivit mycket vanligare att även biobarn i Svergie i alla färger och former kommer tidigt i puberteten. Fanns en artikel om detta i aftonbladet för ett tag sedan. På "min" tid var det ovanligt med barn som kom i puberteten vid 9-10 år. Nu är det ganska vanligt.

Visst är det fortfarande så att till vissa länder så talar man om för adoptionsorganisationen att eventuell kontakt är okey, men att den alltid går via adoptionsorganisationen?

Och visst är det så att hos de flesta adoptionskontakter har den biologiska mamman har rätt att gå till adoptionsorganisationen och ta del av uppföljningsrapporterna, men att organisationen gör dem lite anonymare så att det inte går att utläsa till vilket land barnet adopterats.

När det gäller om det är vanligare att adopterade kommer tidigare i puberteten, så är det tyvärr så och varför kan man inte riktigt säga. Det finns en teori om att det har att göra med s.k. "catch-up" d.v.s. att barnet snabbt ökar i vikt när det kommer till adoptivföräldrarna. Det kan man inte göra något åt. Det handlar inte om att man övergöder barnen utan det handlar lika mycket om att barnet kan tillgodogöra sig näringen på ett annat sätt i en tryggare miljö. Man går alltså upp av kärleken
Hur mycket det handlar om är också svårt att säga. Men det tillhör en annan diskussionstråd!

Så länge hon förstår att hon inte kommer vara mamma till barnet skulle jag inte ha något emot det hela.
Det är väl antagligen inte så att hon ville ge upp sitt barn, men hade inget val. För barnets bästa.
Det tycker jag är bra. Tänka på barnet först och främst!
Jag hade nog tyckt det var jättebra om jag var i barnets situation. Att ha en form av connection.
Det är ju ändå du som är mamma.
Man blir inte automatisk förälder bara för att man fött eller "gjort" ett barn.
Man är förälder när man älskar, värnar om och tar hand om ett barn.

Tack för att ni delar med er av era tankar o kloka o insiktsfulla råd.

Visst är det positivt att vår lilla har en känd bakgrund o en biomamma som visar kärlek o omtanke. Känns bara som att det kan bli svårt att hitta en balans i det när Liten blir större. Om hon är 10 år o vill skriva brev till biomamman. Ja de får skriva varje vecka el ett per år?Kanske inte blir något problem alls o det hela löser sig. Det kanske inte blir fler brev o då har vi ändå de här att visa henne när hon blir äldre. Måste ju vara bättre att veta att biomamman tänker på en än att inte veta något alls.

Jag undrar om detta är väldigt ovanligt. Ingen här på FL verkar ha liknande erfarenheter.

Hej Minymo
Jag har inboxat dig.

Kontakt med biomamman kan vara bra men det finns många aspekter kring det.
Vi fick höra att det finns adopterade barn som fått en känsla av att dom borde börja spara pengar och försörja sin biologiska familj allt efter att tiden går, en slags skuldkänsla till att dom fick det bra men att deras ursprungliga familj är kvar i fattigdom. Jag tror att det är många aspekter som ska vägas in i kontakt med biofamiljen men så länge barnet är litet så tror jag att det är viktigt att man som förälder bestämmer hur kontakten ska se ut, det är svårt för barn att hålla isär vad som är vad. Det är ju inte givet att alla barn berättar för sina adoptivföräldrar vad dom har för tankar kring sina bioföräldrar. Svår fråga! Det är nog upp till varje familj att hantera frågan utefter vad man själv känner.