Orkar snart inte med mig själv=(!

Välkommen till klubben vill jag bara säga..

Jag känner igen min man i det du beskriver. Han drivs av prestationshets, som gör honom till en sur och tråkig pappa/man. Han är dock medveten om problemet och jobbar stenhårt på att förändra sig, så jag älskar honom i alla fall. Men det är svårt för barnen.

Du frågar hur du ska tänka. Jag tycker du ska gå till vårdcentralen och be om att få KBT. Det går ut på att lära sig tänka på ett annat sätt. Säg att du märker att din prestationsångest går ut över ditt barn. Det är skäl nog för att du ska få hjälp.

Min man har ett stort stöd från vården. Han utvecklas hela tiden. Vi hade definitivt inte klarat att bryta det här mönstret på egen hand.

Jag vet inte riktigt vännen men man kanske måste
intala sig själv att "det är lugnt" och "jag klarar det här"
Ens tankar styr hur man känner trots allt... 

känner verkligen igen mig...försök att fokusera påe n punk framför dej i synfältet. En sak i taget. Andas från magen. Inse att du behöver 10 minuters paus mellan varje aktivitet och sitt då och jobba med andingen (kan du göra även om du leker lite med sonen)

Har starka stressproblem tror jag så jag måste nog också gå i väg o få lite samtalshjälp men att tänka som ja har gjort underlättar.

fokuseringstekniken funkar även när man ska sova o alla tankar far o snurrar. Fokusera på en tilltänkt punkt mitt i de "svarta synfältet" tänk inte utan "titta" med dina inre ögon bara på detta. Det blir som meditation för hjärnan. Tankarna stillnar.

Kram du är inte ensam!!!

Tack va goa ni är ! Jag ska testa Rastafairys teknik .

Det är en stor omställning att bli förälder och många föräldrar idag har inte heller så många förebilder hur man ska vara och hur man ska göra. De kanske själva växt upp på dagis och då kan det bli tufft. Förr i tiden när barnen var hemma längre, så gick föräldraskapet mer i arv och per automatik. Det gjorde nog att det gick lättare att bli förälder.

Skaffa dig ett bra nätverk där ni kan stötta och stödja varandra och dra ner på alla krav. Det viktigaste är att bara finnas där för sitt lilla barn och ge det närhet, kärlek och god omsorg. Barnen kan följa med i det mesta man gör och se till att komma ut lite och träffa andra. Det finns också föräldrakurser man kan gå.... hör med BVC.

Du kanske har en del med dig i bagaget som väcks till liv nu när du blir förälder. Tid behövs till samtal med nära och kära släktingar så att du får ett bra stöd även därifrån. Man behöver stanna upp och reflektera när man får barn och man behöver stöd.

Det kommer att bli bättre bara du får ett bra nätverk runt omkring dig.  

Ojojoj....du låter som jag;)
Har alltid haft lite nerver utanpå skinnet....även innan jag fick barn, men nu så märker jag av det på ett helt nytt sätt.
Min karl uppmanar mig att "slappna av" och "ta det lugnt" mest hela tiden, men det är svåååårt!
Har alltid haft lite prestationsångest, trots bra betyg så hade jag ändå magkatarr hela sista året på gymnasiet från och till.
Sen när man fick barn så var det ju så mycket man skulle orka med och så mycket man MÅSTE göra hela tiden, precis som du skriver. Har nu tom börjat känna av min stressmage IGEN...inte kul.

MEN jag tränar på det hela tiden, att försöka slappna av och inte göra för mkt. ex:
Hemmet behöver inte vara tipptopp hela tiden, välstädat ocg glänsande!
Det är ok om tvätthögen blir liggande till en annan dag!
Man behöver inte baka ALLT!!! Det mesta går att köpa i affären:)
Hunden behöver inte en långpromenad VARJE dag!

Det är ok att: sitta ner i ett barnrum fullt av leksaker utspridda över hela golvet, damtussarna rullar in under hallbyrån när vovven springer in i köket där disken fortfarande står kvar sen frukost, och LÄSA ett antal böcker för sin son som just har upptäckt bokens fantastiska värld!

Själv så är jag inte där riktigt än, varje dag....jobbar på det för fullt att försöka "landa" i nuet!

Jag börjar kunna njuta av längre perioder än tidigare då allt bara rullade på, men det är svårt.

Hoppas att du kan börja ta en sak i taget snart, för allt sitter i huvet, hur man tänker.
Självklart så finns det alltid saker att göra i ett hem, speciellt när man har barn, det ska gudarna veta!!
MEN att börja varje dag med att tänka på 1000 och en saker som MÅSTE bli gjorda så är det klart att man aldrig kommer räcka till eller hinna med....eller hur?

  

gå till bibblan och låna böcker om t.ex avslappning

du behöver bryta "uppe i varv" - cirkeln. Kanske genom att utmana dig själv genom att vägra prestera. "Nu står disken odiskad och jag sitter här men världen går inte under ändå".

Jag var så förut men har lugnat ner mig. Nu har jag en kort att-göra-lista varje dag.
Diska
Tvätta en maskin
Hämta posten

Dammsuger 3-4 dagar i veckan och dammtorkar ca 2 gånger i månaden. Toaletten görs rent 1 gång i veckan.
Insåg att jag höll på att knäcka både mig och relationen till stora sonen.

Hemmet går inte under bara för att man inte gör allt jämt, men du gör. Försök och se vad som är viktigt för att ha ett "acceptabelt" hem.

Känner tyvärr igen mig i det. Det som har hjälpt mig är att helt lämna över ansvaret på mannen delvis. Vi delade upp så att jag tog tvätt (med allt vad det innebär med sortering/tvättning/ev. strykning och in skåp och hålla reda så att det inte tar slut etc) och då fick maken helt enketl ta köket med allt vad det innebär (handdiskning/plocka i/ur diskmaskinen/städa upp på bänkarna/plocka ur diskstället etc) efter två veckor bytte vi ansvar. Det enda jag hade som "krav" på honom var att det köket skulle vara fint till morgonen. Det svåra var sedan inte för honom att utföra detta utan det svåra låg hos mig att acceptera att han inte gör som jag. Jag diskar t.ex. upp direkt efter maten för att ha det avklarat. Maken tar helst allt innan han går och lägger sig för det är hans sätt att göra det på. Dessutom gjordes allt mycket bättre och fortare när han fick göra saker när han ville och på det sättet han ville.  Tog faktiskt ett par månader för mig att bita mig i tungan när jag såg disken i köket eller tvätthögar som växte. Men vart efter Jag lärde mig att släppa ansvaret desto lugnare och gladare blev jag. Sedan dess har jag kunnat släppa fler och fler "måsten". De känns helt enkelt inte lika viktiga längre på samma sätt. Visst håller jag fortfarande fint runt mig men jag känner inte längre kravet på samma sätt.

Sedan är man ju så duktigt på att hela tiden se vad andra och man själv INTE har gjort också... Försök hela tiden tänka på vad du/ni HAR gjort. Du HAR dammsugit köket istället för att tänka "BARA hann dammsuga köket". Säg också till din man att säga till dig när du far runt med allt du inte hunnit göra. Kan bara vara ett ljud - något som bryter tanken/handlingen. Ibland är man så inne i frustrationen att man glömmer titta upp på verkligheten.

Sätt också upp viktiga "lugn-stunder" som blir heliga. Att klockan 14:00 så ska jag ta paus. Behöver inte var a någon lång paus utan bara sätta dig med ett glas vatten och drick upp vattnet under någon/några minuter. Ta ett par sådana förutbestämda pauser per dag. När killarna somnat är min viktigaste stund på dagen att då bara få sätta mig ned en sekund och pausa från allt. Den har blivit psykologiskt viktig för mig att få ha, annars mår jag numera dålig. Ibland bänkar jag mig för kvällen i soffan men oftast så är det bara att just få sätta sig ned och bara... sitta still!

Prestationsångesten spar jag till jobbet, hemma lägger jag bara ner. Det är INGEN som bryr sig var du köpt din tröja och ännu mindre om ditt badrum är fläckfritt, faktiskt.

Om jag kan gå in där utan att trampa i en bajsblöja så duger det för en fika.

Sen kan det också vara ett socialt handikapp att ha det för välordnat, då börjar folk säga saker som att man bor i ett museum, att de får komplex och att de inte vågar bjuda en på middag eller ens en kaffe eftersom man själv alltid bjuder så avancerat.

Sånt är inte roligt alls.

Var mänsklig, det är vi andra småbarnsföräldrar. Och så slipper du gå på tabletter om några år...