Hej!
Är det någon här som har lyckats med att adoptera barn från Lettland, Poland eller Ryssland? Eller andra europiska länder? Jag uppskattar om ni skriver några radar och tipsar mig.
-Hur började ni med processen?
-Fick ni åka dit och träffa barnen först eller skrev ni era önskemål på papper först sen fick ni träffa barnen?
-Kännde ni direkt kontakt med barnet? Och om inte fick ni avstå och söka vidare?
visst har länderna många krav men råkar man stämma in på de kraven behöver ju inte väntetiden bli så jättelång.
Min dröm är att få adoptera från sydafrika, där jag tror vi uppfyller kraven utefter vad jag kan läsa.
Då är kötiden i nuläget knappt två år i sverige och sen i landet 6-18 månader.
Det skulle ju vara en maxtid på ca 3,5 år. Det är ju inte särskilt långt för att få ett NSN-barn och ett litet barn (0-12 mån).
Hej! Vi har adopterat en underbar liten på 17 månader från Polen. Vi åkte på 2 resor,en första resa på ca 4 dagar för att träffa barnet och välja om vi ville fortsätta processen och sedan en på ca 7 veckor för att genomgå den rättsliga processen.
Jag kan varmt rekommendera Polen!
Det första du ska göra är att kontakta familjerätten i din kommun för en s.k. hemutredning samt att bli sökande-medlem hos Bfa.Det är en kö på ca 18 månader i Sverige innan man kan skicka sin ansökan.
Om du vill läsa mera angående adoption gå in på www.mia.eu och Bfa´s hemsida, www.bfa-a.se
Vill även kommentera ett inlägg där det står att alla barn från Polen är SN-barn-det stämmer inte.Vår liten är helt frisk.
Lycka till!
. Adoptionsprocessen tar så lång tid och just nu följer jag ett par som hållit på allt för länge i IVF-svängen. När de började tänka adoption, eller hon började, var han inte riktigt mogen. Ett biologiskt barn som var likt dem var ju första alternativet. "Vi gör ett par IVF:er till och sätter in de frysta äggen innan vi ger oss!" sa han "jag kan tänka mig adoptera, kanske ett barn från Europa sa hon, ett som är likt oss, en frisk baby, så liten som möjligt - inget svart barn - det kan jag inte tänka mig!" sa hon då. Nu efter ytterligare ett år utan någon gravidit börjar han tala adoption mer. "Kanske man skulle gå en sån där föräldrar utbildning ialla fall!" säger han och hon säger" Jag skulle kunna tänka mig att adoptera, helst ett litet barn. Vilket land det blir får vi se, nu skulle jag kunna tänka mig ett svart barn också (hon har hela tiden varit rädd att det skall vara tuffare att växa upp som svart i Sverige!)", Båda önskar fortfarande ett litet barn att ta hand om och forma så tidigt som möjligt och för varje vecka ändrar sig förutsättningarna för det barn de ser som sitt presumtiva. Jag är säker på att det kommer att sluta med en 4-5 åring från Kenya (eftersom det verkar vara ett snabbare land och de kommer sannolikt att kunna genomföra en adoption inom rimlig tid) eller möjligen ett mindre barn från Taiwan om de hinner innan de är för gamla (det är ju väntan både i Sverige och på Taiwan). På min tid gick adoptionen mycket snabbare. Man skickade in papprena och fick BB efter 3 månader. Ingen kö i landet, ingen kö i Sverige. Barnen var små 0-12 månader. Inom 9 månader var allt klart och man var hemma. man hann ju inte tänka eller ens överväga ett SN-barn. Allt gick i strid ström. Med våra barn har vi haft korta processer. Alla har kommit som små och relativt små 16 månader den som var äldst. Vi har fått barn inom ett år från att vi skickat våra papper och ingen av barnen har varit SN-barn och faktiskt varit friska även om den sista hade väldigt svårt att sova som baby, men det är ett annat kapitel, frisk som en nötkärna är hon. Min reflexion är att det är en stor skillnad mellan då och nu!
När jag reagerar på tex ts frågor beror det på att hennes uppfattning trots allt är ganska spridd, åtminstone utanför adoptionsvärlden. Ni vet, alla frågor man kan få med nyfått barn, typ "fick ni själva välja henne?". Jag blir alltid illa berörd men försöker svara dem hövligt, så också ts.
En annan sak som stör mig att synen på att bli förälder har blivit så teknisk, ja rentav materialistisk. Orsaken tror jag ligger i explosionen av fertilitetsbehandlingar, särskilt de som sker privat. Man kan välja ägg utifrån donatorns utseende/personlighet, man kan välja surrogat och prövar sig fram i vilket land/vid vilken klinik är s-mammorna mest friska. Vilken IVF-klinik har bäst resultat. Osv. Att längta efter barn blir som vilken konsumentfråga som helst och det smittar förstås av sig också på adoptioner.
Vi adopterade från Moskva i våras. Det går att adoptera från Ryssland nu. Man ställer sig i Europakön hos Adoptionscentrum. Det öppnades upp igen 2008 efter att de ändrat regler och lagar i Ryssland. Moskva har nog egentligen fortfarande stopp i Sverige pga bekymmer tidigare med att familjerna var tvungna att åka på vinst och förlust och varken visste ålder, utseende eller sjukdomar innan första resan. Det blev en chock när de träffade barnet som hade allvarliga sjukdomar eller liknande. Ofta kan många nog tänka sig ex hepatit, gomspalt, skelning eller vissa fysiska handikapp men det kam bli chockartat om man inte känner till det innan så man inte hinner mogna och läsa på innan (och inse att det antingen går att åtgärda eller "vi kan bygga om huset innan och förbereda". I Ryssland får nästan alla barn en diagnos... Mest för att de helt enkelt inte får adopteras internationellt annars. Diagnosen kan vara rejält överdriven, eller är något som naturligt växer bort efter en för tidig födsel. Men det ska man givetvis kolla upp. Vi fick en blankett innan där vi kunde fylla i önskemål om hårfärg, folkslag (finns många i ett stort land som Ryssland som vätter mot många länder i öst), ögonfärg, ev handikapp etc. Men adoptionsbyrån och vårt sunda förnuft sa oss bestämt att man INTE skulle begränsa sig för det togs inte väl upp i landet! Men jag har läst att amerikaner ofta "väljer och vrakar" men i gengäld har Sverige bättre rykte som land i adoptionskretsar!
Vi satt i en unik sits och hade stött på en bild av vår son genom en frivilligförening som jobbar med insamlingar och volontärarbete på sjukhus där ensamma barnhemsbarn låg för vård utan egna kläder eller leksaker på vuxenavdelningar. Volontärerna jobbade aktivt med att sprida ryktet om de barn de kom i kontakt med till alla sina kontakter över världen för att hitta föräldrar. När vi visade intresse fick vi reda på mer bakvägen än andra adoptivföräldrar får i Moskva. Så vi hann förbereda oss väl på vår sons diagnos (medfödd skada) och tals med läkare här hemma så vi kände att vi kunde ge honom den vård, de operationer han behöver etc. Vi gick då gm vår byrå så att de kollade upp och skötte allt så det gick gm rätt kanaler på ett korrekt sätt. Så när vi åkte dit första gången fick vi träffa honom en gång innan adoptionsmyndigheten ville ha ett svar. Hade vi tackat nej hade de kunnat erbjuda ett annat alternativ... Men jag tror det är vädigt ovanligt med svenska förädrar och hade kunnnat innebära ny väntan i Sverige. Vårt första möte med vår son var inte automatiskt kärlek eller kemi. Min man var mer överväldigad än jag. Men det var en tuff liten kille, med starka åsikter, inget tal trots att han var 2,5, ben som är felvinklade och låg efter i utvecklingen (vilket de flesta barn uppfödda på barnhem är innan de kommer hit och får den stimiulans de behöver). Men OJ vilken mysig kille. Nu har det gått 2 månader precis sedan vi hämtade hem honom och NU kam jag säga att jag älskar denna guldklimp och jag tar alla utmaningar han ger oss med glädje! Hade jag träffat honom ensam första gången hade jag blivit mer orolig men nu var vi två som kunde jämföra intryck och diskutera behov och utmaningar. Det stärkte mig att min man var så lugn och säker. Det, och det faktum att jag läst massor av böcker innan så jag kunde återkalla de kapitel till minnet som handlade just om utveckling och beteende. Barnet man möter har ju ingen aning om vilka vi presumtiva föräldrar är. De vet inte ens VAD en förälder är för något. Där kommer vi inklampande och kräver uppmärksamhet, gott humör och uppförande. Klart som kattsiken de inte vill bli kramade när de är ovana vid fysisk kontakt, livrädda för mannen när de bara träffat kvinnliga sköterskor; inte lekt med mjukisdjur (ohygieniskt enligt barnhemmen) så de ratar den du tog med, kanske ingen ögonkontakt etc. Tänk själv på hur era vänners barn kan ha nobbat er första gången ni sågs - och kanske inte beter sig som ett charmtroll. Den där kemin man önskar kommer kanske inte pä en gång. Till viss del kan jag tycka att Rysslanda regler om två resor kan vara bra om än långsamt och jobbigt mentalt. Men man hinner åka hem och tänka till, förbereda sig själv etc. Barnet förstår oftast ändå inte vilka ni var annat än att det var kul att leka några ggr under en vecka. Men det var jobbigt som förälder att åka hem och vänta på tid i domstolen.
Misseri - tack för din berättelse!
Vi funderar på Ryssland och då ett SN-barn. Hur fick ni kontakt med den volontär-organisationen?
Spirit:
Kontakta gärna mig gm min brevlåda så kan jag svara på frågor. Vi kom i kontakt med en volontär gm en bekant som kände en av de som jobbar aktivt med insamlingar till Ryssland. Finns i Stockholm. Hon skickade ut små frågor till sina kontakter i Ryssland och fick direktlänkar till ett par barnhems sidor med lite fler bilder (som volontärerna hjälpt dem ta) inkl filmsnuttar vilket var väldigt hjälpsamt för oss att kunna bedöma vår sons artrogrypos. Så det var officiella sidor från barnhemmet på ryska för att locka ryska föräldrar men mer informativt än den officiella statliga sida som också finns. Vi hade tur och barnhemmet var då glada över att vi ville adoptera en liten pojke med så "allvarlig skada". Hrmffff... Men det var nog det som gjorde att myndigheterna accepterade vår byrås fråga vid sidan av ordinarie ordning eftersom han var bedömd som invalid
Det är inte nån bra ide att önska ett visst kön. Vad händer den dagen barnet växer upp, börjar läsa i ansökningshandlingarna och upptäcker att föräldrarna önskat sig en flicka istället! Allt blir så definitivt när det hamnar på stämplat, officiellt papper. Det går INTE att jämföra med att biologiska föräldrar då och då såger "det vore roligt med en flicka"
Om folk fick lov att önska så skulle en massa pojkar bli kvar på barhemmen onödigt länge, eftersom många skulle tacka nej, i väntan på att en flicka skulle dyka upp.