En fråga till er som separerat från barnet/barnens pappa utan att han ville separera...
När slutar man ha dåligt samvete?
I vårt fall var det helt enkelt så att när flera år av total avsaknad av riktiga känslor var ett faktum valde jag att gå. Jag hade då inte velat ha sex, pussas eller egentligen umgås utan en film rullande i bakgrunden på säkert tre år. Till sist kommer man till en punkt där man inser att man inte är kär- alls- och att man aldrig kommer hitta sina känslor igen. Till råga på allt så träffade jag killen i mitt liv i samma veva vilket sårade honom ännu mer!
(Gjorde dock slut och så INNAN jag inledde något).
När slutar man ha dåligt samvete och känna sig som en familjesabotör?