Är ensam, men ändå inte....

Jag har tvillingar på 19 mån.

Jag bor ihop med deras pappa... men de är inte mkt mer än så. Vi är tillsammans men ändå inte. 

Han hjälper inte till speciellt mkt. Han jobbar sen kommer han hem och typ "dör"... han sätter sig framför sin älskade dator eller framför tv:n. Han lagar iof oftast mat till oss. (Jag är tyvärr kass i köket).

Men han tillbringar väldigt lite tid med barnen och han gör väldigt lite ihop med oss som familj. Jag får alltid göra allt själv. Åka till lekparker, åka och handla, ta med mig barnen när jag ska göra vad som egentligen. Ska dom bada eller duscha så är de upp till mig att de görs.

Jag får ta nätterna och har alltid gjort de. Nu har han haft semester och den har han tillbringat endera med sig själv eller på soffan...

Jag har bett och bönat att han ska ta vara på sina barns tid. Dom är bara barn så kort tid och han kommer att komma på de allt för sent! För barnens skull iaf! Dom älskar sin pappa men han är inte den som "leker" med dom... de får jag göra!

Jag får ta hand om allt i hemmet förutom då matlagningen. Vi har två rottweiler killar som behöver sitt, jag tävlar dom i lydnad bla så mina kvällar går ju åt till träning i stor del. Men då sover ju barnen.

Jag börjar snart att jobba igen och vet inte hur jag ska orka detta...?? Huset har jag ju hunnit med till största delen under dagtid då jag varit mammaledig.

Jag jobbar i butik så sena kvällar och helger kommer jag att jobba.

Jag har blivit arg och bett honom om hjälp, de håller i sig i några dagar sen faller han tillbaka i sin "dvala".

Vi har varit hos familjerådgivningen, men dock utan nå större resultat.

Han är som en tonårsson....

Jag har funderat MÅNGA ggr på att lämna honom... men allt blir så omständigt då. Vi har ett hus ihop som då måste säljas och bilar.

Och blir jag helt ensam så får jag ju ännu mer att göra...  Jag känner mig helt förvirrad. Någon som är eller har varit i liknande situation? Hur gjorde ni?

HJÄLP!!!!!!!