Adoptera sin egen lillasyster/dödsfall

Ja, ta det lugnt. Tjejen kommer få en god man, som styr över stora beslut och hennes pengar. Vill tjejen bo hos er är det troligt att det blir så.

Och hunden kan man kastrera/sterilisera. =)

Varit i kontakt med socialtjänsten nu, och hon sa att dom gör inga beslut över huvudet på oss, och tyckte det var bra att jag ringde, och dom visste som sagt redan att hon var hemma hos oss.

eftersom min syster haft kontakt med dom tidigare,( utredning ang detta att hon haft problem med att gå till skolan förut) så hade hon redan en "sekreterare" men hon var ej där denna veckan, så hon jag pratade med sa att vi får höras på nästa måndag, bestämma en tid och sätta oss ner och prata igenom alltihop.

Dom tyckte bara det var bra att hon kunde vara här nu, och påpekade som sagt att vi måste prata igenom allt, och kolla hur situationen ser ut långsiktigt, och hon höll med om att det viktigaste var att hon kände sig trygg just nu.

Ni ärver inget? Så att det går att lösa boendet på det sättet?

TS:  undrar om det skiljer en massa från kommun till kommun.. för vi hade rätt mycket folk omkring oss i början iom at min syster är omyndig. Vi hade en från barntraumateamet, t ex. Jag har själv aldrig behövt ringa soc, utan de har styrt upp möten och besvarat frågor innan jag hunnit ställa dom i princip. :S

Vi fick också ta tuffa beslut med husdjur. Jag har en hund och tre katter och mamma och syrran hade en hund och en katt. Vi pratade inte så mycket om husdjuren i en början, utan tillät oss att vara i nuet och sörja. Men efter ett tag blir det ju oundvikligt. Vi gjorde så att hunden fick komma tillbaka till uppfödaren, men katten flyttade med oss. Anledningen var iofs att varken jag eller min syster orkar att ge en sådan hund vad den behöver. Hunden var mest mammas intresse, det var hon som åkte på kurser och gjorde allt möjligt med den hunden. Beslutet har känts bra, det har ju varit för hundens bästa och för att vi ska orka med vardagen, som är tuff ändå. Men det har varit jobbigt, såklart. Min syster hade en period när hon var helt förstörd och grät till mig och sa att hon skulle göra vad som helst för att få tillbaka den hunden (blir ju känsligt när det påminner om mamma, också). Men då har jag lyssnat och kramat och påmint henne om varför vi/jag beslutade som vi gjorde. Ingen mår bra av att ha mer ansvar än man orkar, och en pigg arbetande unghund förtjänar en massa aktivitet! Men i ditt fall funkar kanske inte dessa argument? Men man får påminna sig om att även om man inte är sin systers mamma, så måste man våga ta beslut och vara den som "vet bäst" och ser till hela familjens bästa, men utan att helt köra över den andra såklart. Jävligt svårt! :/  Jag hoppas ni hittar en lösning!

Har ni bra kontakt med skolan? Det kommer alldeles säkert vara tufft för din syster att komma tillbaka dit. Jag har varit på ett par skolmöten och kommer vara på ytterligare ett innan skolan drar igång, och det har varit jätteskönt för mig att knyta kontakt där. Då känner man att det finns ett nätverk omkring en, och min syster känner sig tryggare med att veta att det är ok att inte känna sig på topp nästa läsår, och att det finns stöd där för henne.

Så har det varit för oss också: min syster var lite småblyg för mig förut, och nu ser jag en helt annan tjej. Jag ser en massa sidor jag inte visste att hon hade, och hon har verkligen tytt sig till mig och kan prata om det mesta. Från att vara tyst till att verkligen våga vara knäpp och släppa loss och babbla. Det gör mig lycklig i hela själen att se!

Lycka till med allt, det är en lång och svajig resa..

Kram

Jag känner till ett par fall där äldre syskon adopterat yngre efter föräldrarnas död. Det har dock gällt utlandsfödda personer som bodde i Sverige och var tvungna att adoptera sitt syskon för att syskonet alls skulle få komma till Sverige. När hela familjen finns i Sverige brukar ett syskon eller annan nära släkting, exempelvis en morbror eller farmor, bli familjehem. Finns det möjlighet att placera barnet hos en familjemedlem/släkting så gör man det. Utredningen som görs av det blivande familjehemmet handlar ju om vad som är bäst för just det här barnet, inte att hitta den den bästa familjen, oavsett barn. Om storsyskonet med familj är lite trångbodda så uppvägs det sannolikt många gånger om av att barnet får stanna i sin egen familj, med människor hon känner och är trygg med. Det är väl i stort sett bara om alla familjemedlemmar och släktingar är missbrukare, psykiskt sjuka, kriminella eller liknande som man hellre väljer en utomstående familj. Jag vet en storasyster som är familjehem åt sitt knappt tio år yngre småsyskon. Hon skulle sannolikt inte ha fått bli familjehem åt ett barn vilket som helst i samma ålder, men för sitt eget syskon var hon det bästa alternativet.

När det gäller vårdnadshavare brukar familjehem som haft ett barn boende hos sig länge så småningom få chansen att göra en vårdnadsöverflyttning. Oftast tar man upp frågan efter ca två år. Görs en sådan överflyttning så blir familjehemmet ansvarigt för det mesta och får rätt att skriva på papper mm för barnet. I det här faller blir ju lillasyster myndig inom tre år, så det kanske inte känns aktuellt. Å andra sidan vet man ju redan från början att det - tyvärr - inte finns någon biologisk förälder att flytta hem till, så det är möjligt att man kan göra en vårdnadsöverflyttning lite tidigare än vanligt. Särskilt om den tillförordnade vårdnadshavaren inte ska vara någon släkting eller annan som finns i barnets naturliga nätverk så skulle en vårdnadsöverflyttning kanske kunna förenkla tillvaron på sikt. Man har samma rätt till ersättning och annat stöd från de sociala myndigheterna efter en vårdnadsöverflyttning som när man "bara" är familjehem.

Slutligen brukar man inte få "fett med pengar" som familjehem, som någon anonym här ovan trodde. Man får ersättning. Jag har just nu inte nivåerna i huvudet, men det kan nog räcka för att ni ska kunna ha råd med en något större lägenhet (förutsatt att ni hitter en), men det är inget man blir rik på! Man har ju trots allt utgifter för barnet.

Nä, det är verkligen inte en fet ersättning. Jag får ca 4000 per månad för att vara familjehem. Och eftersom hyran på nya lägenheten är 2000 kr mer, så blir det inte mycket kvar till nöjen, mat, kläder och andra utgifter. Så nä, man blir inte rik på det direkt. Men det hjälper oss iaf.

Fast nä.. jag har pratat med både familjehem och familjerätten osv, och jag har fått veta att man INTE får vara tillförordnad vårdnadshavare och ha rätt till ekonomisk ersättning från Familjehem samtidigt, vilket jag faktiskt tycker är logiskt.

Och är det ett så stort barn så går man mycket på vad barnet självt önskar. Det är pga att min syster och jag båda vill bo tillsammans som vi gör det. Det var inte en särskilt omfattande utredning som gjordes av mig. Jag träffade en kvinna från Familjehem i ca en timme så vi pratade litegrann, hon ställde lite frågor om hur min livssituation ser ut, hur jag har det med jobb, vänner, sjukdomar etc. Allt sådant som påverkar hur vardagen ser ut. Det var inte särskilt jobbigt med själva "utredningen".

Jag kan tillägga en annan praktisk sak: jag är också god man åt min syster tills vidare, och det var inte ett särskilt betungande ansvar. Jag har bara behövt skicka ett kontoutdrag typ till Överförmyndaren. När en tillförordnad vårdnadshavare är utsedd och klar, så¨kommer jag ej längre behöva vara god man, utan det är ett tillfälligt uppdrag bara.

Ja det har varit fullt upp med att fixa tills begravning, etc...

Ja det verkar ju skilja väldigt mkt mellan kommuner tydligen, för det har aldrig ringt någon till mig, utan jag fick ju ringa själv, och dom verkar inte ha någon brådska heller..?
Däremot har vi tagit tag i hundproblemet nu, var väl inte jättepopulärt, men jag pratade med henne.

Och förklarade att jag orkar inte ta ansvar för en hund till, för tanken är ju att hon ska gå i skolan sen, och då blir det ju jag som faktist får gå ut med honom och fixa, känner ju att det räcker att ha ansvaret över 6 barn + den hunden jag har sedan innan, klart att hon sa att hon egentligen inte vill sälja, men hon verkade ju endå förstå samtidigt, sen var det ju just det att min hund och hennes inte går ihop :(

Så nu är han i alla fall ute till försäljning.

Jag hoppas att "utredningen" kommer gå lika smidigt som det gjorde för dig "fläck"
Nu får vi bara hoppas att jag kan övertala henne att gå till skolan, för annars blir hon ju förmodligen tvångsplacerad i ett annat fosterhem i alla fall, för detta var ju redan igång innan vår mamma gick bort tyvärr..

Vi kom på att vi kan ju alltid höra med hyresvärden om dom skulle kunna fixa ihop en 6-a åt oss, ifall det tex finns 3+2 lediga bredvid varandra någonstans, det vinner ju hyresvärden också på eftersom dom får in högre hyra då, men innan vi gör det måste jag ju ta reda på hur det blir ekonomiskt framöver, så att vi har råd.

När det gäller ärva som någon skrev, så blir det inget av större värde, då vår mamma var en "fattig sjukpensionär" däremot var hon tydligen medlem i metall, så 15-åringen kommer antagligen åtminstone få ut en större summa från efterlevandeförsäkringen, som hon kommer få ut när hon är 18 år.

Får man fråga hur det kommer sig att du inte funderade på att ta bort din hund istället? Din syster har ju förlorat inte bara sin mamma - utan även sitt hem... Hade det inte varit en god tanke att låta henne behålla hunden och sälja din/er istället?

Bara en fundering... finns säkert fler anledningar till att ni valt att göra som ni gör, men tänkte ändå tanken liksom...

Hoppas allt löser sig för er.

Eeh jo det kan man visst! Om man har släktingar så kan man få välja om man vill bo hos dom eller hos en fosterfamilj. ( Jag vet detta eftersom jag vet en hel del om socialen m.m.)
Och sen vill även socialen att ett barn helst ska bo med släktingar eftersom att hitta en fosterfamilj till en 15 åring är svårt! Och vårdnaden får inte en fosterfamilj helt lätt.  Utan att TS kommer med sannolika skäl få vårdnaden över hennes syster eftersom det är lättast så.

Ni har egentligen lite rätt båda två. Ett barn som är tillräckligt gammalt har en mycket stark rätt att välja om han/hon vill bo hos mamma eller pappa efter att dessa separerat. Men då pratar vi alltså om de egna föräldrarna, de som redan har gemensam vårdnad om barnet (jag förutsätter här att ingen av föräldrarna är så olämplig att han/hon blivit fråntagen vårdnaden). Om varken mamma eller pappa finns som alternativ så lyssnar man på barnets vilja, men det är inte riktigt lika självklart att det blir som barnet tycker. Så länge vi pratar om de biologiska föräldrarna gör man väldigt mycket för att få det att fungera. Om en förälder bara nästan har förmågan att ta hand om sitt barn så sätter man in alla möjliga former av stöd för att få det att fungera. Ett äldre syskon, en mormor eller en annan släkting som nästan, men inte riktigt, klarar att ta hand om barnet får sannolikt inte bli familjehem.

Däremot är det inte så att man till varje pris väljer den, objektivt sett, bästa familjen i ett läge där det finns biologiska släktingar som är villiga att ta emot barnet. Om en släkting är tillräckligt bra och barnet vill bo hos denne så följer man sannolikt barnets vilja, även om landets mest kompetenta familjehem skulle råka ha en plats ledig just då. För det enskilda barnet är tryggheten i att få stanna i sin familj viktigare än om familjehemsföräldrarna råkar ha aldrig så mycket utbildning och erfarenhet av just sådana placeringar.

Angående hunden, så självklart har jag väl funderat mkt på det.. men nej jag säljer inte min hund och byter mot en annan som inte är rumsren, jag skulle aldrig klara av att göra mig av med min hund.. :(

Däremot vet jag med säkerhet redan innan, att min syster aldrig tagit det ansvaret som faktist en hund kräver,(det är ju lixom ingen "prydnadssak", utan det är ju min mamma som fick ta det,trots att hon egentligen inte ville det heller vet jag, och antar väl att det ofta är så kanske, när man skaffar en hund när man är 14 år, att det är kul i början, men dom inser ej vilket jobb det faktist är...

Och jag hoppas väl att hon får föra talan ang, vart hon ska bo, eller att dom i allafall lyssnar, sen vet ju inte jag hur det blir, om hon totalvägrar skolan igen, för då har ju jag antagligen ingen talan över det, för jag vet att socialtjänsten hotade med att hon skulle bli tvångsplacerad i fosterhem redan när hon bodde med vår mamma..
Och det kommer väl inte bli lättare för henne nu antagligen..

Men jag hoppas ju givetvis att hon kanske inser hur viktigt det är att hon går till skolan nu.

Så var det för min syrra också. Det va eg hennes hund, men hon orkade inte göra jobbet och mamma hade fullt ansvar för den i princip. Och visst ville syrran ha kvar hunden, hon älskade den ju. Men det va ju både för hennes och hundens skull som den fick komma tillbaka till uppfödaren. Min syster orkar inte ens ta hand om sig själv i sorgen, och ansvar för en hund skulle vara alldeles för tungt nu. Det är ju för hundens skull också, i vårt fall fick den komma till ett mkt kärleksfullt och aktivt hem. Känns elakt att tvinga en oskyldig hund att stanna i denna sorg och orkeslöshet alldeles för länge.

Ang skolan: prata, prata, prata. Hon förstår nog inte av sig själv hur viktigt det är, hon orkar inte tänka så skulle jag tro. Men lägg inte alldeles för mycket press redan nu, det är så färsk allting. Utan prata om det när det passar. Och se till att få en bra kontakt med skolan, så hon känner förtroende för att de kommer ha förståelse för henne detta läsår.

Lycka till!! *kram*

Beklagar förlusten och vill bara säga att jag hoppas att din syster kan bo hos dig, att sätta henne till ett främmande hem när hon redan mist sin mor är ju inte rätt tycker jag, all lycka till ts !

Ska bara uppdatera lite.
Nu har dom startat utredning, men enligt socialtjänsten här tycker dom inte att familjehemsplacering är aktuellt, utan menar istället att jag och min sambo ska söka gemensam vårdnad av min lillasyster, och dom påpekade även att då blir det inga pengar involverade

Nu blev det knasigt här, tryckte enter och postade inlägget innan jag var klar?

 jo i alla fall så tycker dom att vi ska bli gemensamma vårdnadshavare samt ger henne ett stadigvarande hem, och därigenom kan man jämföras med att hon blir liksom "vårt barn" som dom uttryckte sig, och därigenom har vi fullt ansvar för henne.

Men det är verkligen en hel djungel därute med alla olika former av begrepp etc.

Nu har vi fått höra att detta alternativet inte egentligen är så bra av bekanta? att det finns många nackdelar, dom menade på tex, att om det mot förmodan inte skulle fungera framöver, så kan ju inte vi bara frånsäga oss ansvaret, samt att man inte har rätt att ansöka om barnpension om man blir vårdnadshavare för ett barn, då dom ej anser att man då är föräldralös, men då borde man väl få barnbidrag istället? vad är skillnaden...

Annars har vi fullt upp, med att tömma lägenhet, pappersarbete, möten hit och dit..
Imorgon börjar skolan, och hon har lovat gå dit, och försöka att ta skolan på allvar, så det är skönt att hon verkar förstå hur viktigt det är.

Jag har även varit i kontakt med skolkuratorn, så att han vet läget.
Är det någon som har erfarenhet av alla olika begrepp, samt olika former av placeringar och hur det fungerar både praktist och ekonomiskt,  får ni gärna upplysa, just nu utreder dom i alla fall om vi är "lämpliga vårdnadshavare".

Familjehemsföräldrar brukar vara duktiga på förhållande sånt här. Det finns olika föreningar och mötesplatser på nätet. En av dem är:

www.familjehemmet.se

Lycka till!

Tänkte bara uppdatera lite, för alla hjälpsamma inlägg, och för eventuellt andra som kommer sitta i samma sits nån gång..
Skolan har väl fungerat sådär, hyfsat men inte mkt mer, hon var ju sjuk i början(feber) men sen har det varit vissa dar som hon bara går hem efter 2-3 lektioner för att hon inte mår bra..( jag har varit ganska "hård" när det gäller just skolan, att hon måste verkligen försöka för sin egen skull, annars blir det ju tvångsomhändertagande..)

Så hittils har hon väl inte gått en hel 5-dagarsvecka så att säga, men hon har gått mer dagar än hon gjorde i hela 8-an!! Så man får väl försöka se positivt på det hela :)

Annars är beslutet klart, jag och min man är "särskilt förordnade vårdnadshavare" över henne gemensamt, samt tydligen även "god man" träffade överförmyndaren igår, som påpeka att vi har skyldigheter att varje år föra "bokföring" över min systers tillgångar".

Hittils har vi inte fått någon ekonomisk ersättning alls, men framöver kommer hon förmodligen få barnpension efter både hennes mamma och pappa, men dessa pengar ska ju redovisas till överförmyndaren.

Jag hoppas ju bara att hon inser hur viktig skolan är, annars funkar ju allt kanon! även om vi är alldeles för trångbodda egentligen just nu..