Jag är är livrädd!

Det är fler än du som känner så. Prata med din barnmorska så kan du få prata med en aurora barnmorska som kan hjälpa dej. Lycka till!

Jag ville också bara säga att det är många som du som är rädda,  jag var det med och blir det igen med jämna mellanrum.

det jag känner är att man inte skall gömma sig bakom rädslan och låta det ta överhanden, om du fokuserar på att ta bort rädslan och inte försöka känna dig trygg och tillfreds (eftersom du tycker att man borde känna så pga alla tusen som "kan, jag fattar totalt vad du menar) annars blir det baar falskt.

Läs mycket och prata mycket, vädra alla rädslor och skriv ner ditt mardrömsscenario och det dröm scenario du vill ha. och det finns så mycket bra böcker låna på biblioteket,

Gudrun abascal och susanna heli, och var öppen och förlåtande mot dig själv. lycka till

Håller med om att Gudrun är en bra författare. Tror dock inte att boken hade hjälpt mig innan första förlossningen. Jag läste massvis under första graviditeten. Jag var teoretisk expert på att föda barn. Men det hjälpte inte ett dugg när det blev på riktigt. Det går inte att vara helt förberedd och ha koll på allt.

Andra förlossningen hade jag läst Gudruns bok och funderat igenom mycket vad som gick "fel" första gången. Andra gången så tänkte jag INGENTING! Jag blundade mig igenom hela förlossningen och litade på att min kropp skulle klara av det. Jag föröskte inte tänka ut barnet. Jag kände och följde med.

Konstigt som det är så börjar jag faktiskt nästan se fram emot och längta efter den tredje förlossningen som är planerad till januari...

jo jag försöker läsa så mkt jag kan men det är ju läskigt ändå.. men jag hoppas att det går över. det är nytt bara. tack för råden

En profylaxkurs kanske är något? Jag och min man gjorde det och vi kände oss så trygga efteråt.

Ja förberedde mig på det absolut värsta, & det blev hur bra som helst=)

Jag läste massor, och inte hjälpte det. Man ska nog prata med folk som kan det här snarare tror jag. Gravid med mitt andra barn i v 12 och ska redan nu få börja gå till aurora och ev psykolog inför nästa.

Sen fick jag också veta efter min förlossning att Gudrun Abascal aldrig fött barn vilket gjorde att hon faktiskt tappade massor i mina ögon. Vet inte varför, kändes bara helt bissarrt att hon beskriver smärta och rädslor och hur man ska hantera dom utan att någonsin ens varit i närheten av att känna det själv... Vet inte men sån är jag

Jag tyckte  Rädd att föda : din väg till att våga av Leni Söderberg och Nicole Silverstolpe ar ok men som sagt, läsa skadar nog inte men se till att du får prata med någon också.

Profylax har jag också hört mycklet positivt om men det är inget för mig själv. Men kanske kan vara värt att testa för dig. 

Läs massor av positiva födelseberättelser och tänk vad fint det kan bli. Finns på www.fodahemma.se bl.a.
Det är jäkligt häftigt att föda barn. Visst det gör ont, man är rädd emellanåt, men det häftigaste är att kroppen föder själv. Mår man bra psykiskt går det så klart lättare så även om man inte blandar sig för mycket i vad kroppen vill och gör, men vilken mardrömsförlossning man än har så kommer barnet ut!!!

Jag har BF om 28 dagar, är skitnervös fast det är nr2. Men jag ska nog som några andra här i tråden försöka o inte tänka för mkt utan försöka bara hänga med kroppen denna gången.
Kände igår att jag måste försöka tänka positivt istället för att nojja. Så nu tänker jag hädanefter inte vara rädd, utan peppa migsjälv att jag snart kommer föda en underbar bäbis och att förlossningen kommer gå skitbra fast den kommer göra groteskt ont ;)

Jag kan verkligen rekommendera Annas profylax om du är känner dej rädd.Ledarna är otroligt proffsiga och peppar en verkligen och möter de ev rädslor man bär på samt att de ger en många verktyg att ta med sig in i förlossningsssalen som tex mental träning.Kanske kan vara nåt.Kostar dock ganska mycket men känner man att man har råd är det värt varenda krona.

Helt fantastiskt med alla modiga kvinnor som trotsar skräcken och föder barn ändå! För mig tog rädslan överhanden, för hela grejen. Efter ett missfall i 13:e veckan och total skräck inför en förlossning bestämde vi oss för adoption istället. Det kändes helt rätt för oss. Men visst kan jag ha funderingar ibland, om hur det skulle vara att bära och föda barn själv och få hålla i en alldeles nyfödd ... Men nu är jag 41 och det känns något sent att börja tänka på biologiska barn. Dessutom sätter förlossningspaniken in så fort jag tänker på det, och oron över alla fel som kan bli. Sannolikheten att det blir något fel ökar ju med åldern på föräldrarna. Snart är det alldeles för sent och det är väl därför de här tankarna dyker upp antar jag. Jag har ju redan två underbara barn.

Ja, det gör ont att föda barn. Det är inget man kommer ifrån, MEN det är heller ingen smärta som man inte klarar av :) kvinnan är skapt för att föda, tänk på det! Det är det vi är till för!

Jag hade ställt in mig på att det skulle vara jättehemskt men sen när han väl kommit ut så fattade jag inte att förlossningen var över, att jag faktiskt fött barn precis! Jag trodde ju det skulle vara så mycket värre men det var helt okej enligt mig :D och när man väl fött så är man så OTROLIGT stolt över sig själv! :)