HJÄLP Är det jag som är känslig eller är han en tölp???

Varför skulle du stanna hos honom? Om familjerådgivningen inte får honom att vakna så är det ingenting att bygga vidare på utifrån din beskrivning. Kan du bli mer ensam än du är nu?? Kram!

shit vilken tölp!

visa honom vad du skrivit här. Ställ lite ultimatum, han har ju för tusan  själv varit med och  gjort erat barn , det är bådas ansvar! spelar ingen roll att han  jobbar det är minst om inte mera jobbigt att vara hemma med barn och ALLT annat.
han  borde växa upp och bete sig som en familjefar och inte en tonåring!

hoppas familjerådgivningen ger resultat men jag skulle ha blivit knäpp för läääääänge sen!

Se hur familjerådgivningen tar sig. Ger det inte resultat känns det som om du o sonen skulle ha ett bättre liv utan han för tillfället.
Vi alla jobbar, så är det men för det kan man inte släppa allt hemma.

Det är ingen bra miljö för pojken just nu. Nu är du mamma och måste se till hans bästa i första hand, men oxå tänka på dig.

Eh, det där är ju bara en tvättäkta idiot.

Kan du inte se det i din beskrivning är du helt blind, sök samtalsstöd till dig själv separat är mitt råd.

Sköta allt hemma när man är sjukskriven höggravid= inte okej.
Inte ens kasta kläder i tvättkorgen= okej då kan du bo själv.
Vakna på dåligt humör och härja när man är den som FÅR sova= jävla idiot du kan bo själv
Sparka sönder saker i hemmet= jävla idiot, bo själv
Skrika fula saker inför ett barn= jävla idiot bo själv
Vara "barnvakt" till eget barn? =jävla idiot bo själv

Kvinna, VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ DIG???? som tycker detta är ett liv som du och barnet förtjänar?

Du måste ha någon störning från barndomen eller vara masochist om du tror att alla har det så och lever med det. Jag känner ingen kvinna som har så lite självrespekt eller anser sig så värdelös att de skulle stanna i en sån relation.

Jag vet däremot flera vuxna barn som säger att största skadan från deras barndom kom av att deras föräldrar inte skilde sig i tid även om deras problem var rätt simpla  jämfört med dina. Bråk och gräl nästan varje dag förstör och sliter sönder saker inuti barn, och rädsla från barndomen kan sitta i och hämma en hela livet.

Uppvärdera dig själv, ditt barns trygghet och ditt liv NU!

Det är inte du som är känslig, det är han som är en tölp.

Jag föreslår att du, medan ni håller på med rådgivningen och väntar på att den eventuellt ger resultat, börjar planera för hur det ska gå till då du lämnar honom.

Oavsett om du sen väljer att göra det eller inte, kommer du att känna dig starkare och mindre hjälplös om du har en plan.

Exempel:
a) Jag tänker ta barnet och resa till min mamma/min kompis/min syster. Där kan jag bo under en månad/två veckor/tre månader. Jag tänker resa via buss/taxi/egen bil.
b) När jag sticker, kommer jag att behöva följande nerpackat i en/två/tre väskor. (...) De väskor jag tänker använda är x och y och x, och de står i förrådet/garaget/garderoben just nu.
c) Min mormors kaffeservis är det enda av mina saker som är verkligt ovärderligt för mig, därför tar jag med den så han inte kan slå sönder den. Den packar jag i tidningspapper i väskan x.
d) Jag har eget bankkonto som han inte har tillgång till. Jag tar med mina viktiga papper, som är 1. och 2. och 3. och de finns just nu i pärmen x. I samband med att jag åker, tar jag ut hälften av det som finns på vårt gemensamma bankkonto. (Det ekonomiska reder ni ut sedan.)
e) När jag kommer fram, skall jag kontakta soc/AF/hyresvärden 1, 2, 3/ för att skaffa ett eget boende.
f) Jag kommer att meddela sambon att jag lämnat honom genom brev/telefonsamtal/min advokat får skicka brev till honom.

Du förstår säkert att det här är bara exempel, men poängen är att om du har tänkt igenom det hela i detalj, vet du hur det skulle gå till om du skulle behöva. Då blir du starkare och kan stå på dig bättre. Låt honom inte hitta din planeringslista bara!

Han har ingen rätt att behandla dig som en slav.

Lycka till!

Jag har svårt att se att han kommer ändra sig om du inte sätter ner foten. Så länge han kommer undan med allt han tar sig för så kommer han fortsätta bete sig som han gör.
Du är definitivt inte känslig, det är han som är en tölp. Även om du gärna vill att din son ska växa upp med både mamma och pappa under samma tak så får det ju inte gå ut över ditt och ditt barns välmående. Det är viktigare än att hålla ihop familjen.

Varför skulle han ändra sig nu när ni fått barn?

För ditt barns skull; lämna honom.

Oj, jag kan inte förstå varför du inte har flyttat redan

Är det en miljö som du vill att ditt barn ska växa upp i?
Känns det bra att bli behandland som en dörrmatta?

Vännen, du är värd bra mycket mer än så, framför allt ditt barn!! Jag hade skaffat eget boende bakom ryggen på honom, packat mina saker snabbt och dragit när han var på jobbet, och bara dumpat nyckel och ett bra i brevlådan... mer är han fan inte värd!!!

Håller med.

Vill lägga till att jag och min sambo också tjafsar. Vi har en dotter som är 8 månader. Han jobbar dock ca 6 dagar i veckan 12 timmar per dag. (Han har egen restaurang). Men han gör inte 1 enda sak hemma mer än att stöka ner och när han är ledig så vill han bara sova länge och ta det lugnt. Han brukar dessutom komma hem på eftermiddagen och sova ca 1,5 -2 tim sen sticker han igen. Jag jobbar mån-fre 8 timmar sen dottern var 4,5 månader, men är hemmifrån ca 10 timmar eftersom jag har långt till jobbet, sen är jag ledig lörd-sönd och tar hand om hemmet. Tvätt, städ, disk, m m. Och har hand om dottern. Men han tycker inte det räknas som nåt jobbigt att ha hand om dottern. Han tror att jag ligger på soffan alltid när jag kommer hem från jobbet. Jag har funderat på att lämna honom pga olika anledningar. Inte bara för det jag skrivit.¨Men tänker att jag vill att dottern ska växa upp med båda föräldrarna tillsammans. Skulle också kunna skriva långt, men hejdar mig lite hehe.

Tycker att du ska fundera ordentligt och prova att flytta ifrån honom ett tag. Du kanske kan bo hos dina föräldrar.

Vilken idiot till karl du har!!!!
Hur mycket sover er bebis på nätterna? Det är  du som borde få sovmorgon som tar alla nätter och tidiga mornar ska ni dela på så när han är ledig på helgen ska ni ha varsin sovmorgon, din söm är också viktg!!!
Ang de elaka saker han kallar dig så MÅSTE du sätta ner foten och tala om för honom att det helt enkelt inte är okej.
STORA STYRKEKRAMAR!!!!!!
Anna

Hela situationen låter helt fel. Jag hade inte stått ut med att ha det så. Många karlar förstår inte hur det är att vara hemma på heltid med ett litet barn. och vill inte göra det heller. Men att låte dig ta hela hushålls och bran lasset är inte okej.
Jag gjorde en dkit barnslig grej när jag fick nog av att min make inte hjälpte till. Jag slutade tvätta hans kläder. Väldigt omoget, men effektivt, jag vägrade kliva ur sängen en morgon i veckan för att få vila lite längre. Ofta låter vi tjejer oss bli utnyttjade på många sätt. Killarna vet ju att vi ger oss och varför ska dom då ändra på sig.
Försök att stå på dig eller lämna för din och ditt barns skull.

Du gör redan allt själv, om du lämnar honom får du bara mindre jobb. Inte hans tvätt, inte laga mat till honom eller höra hans lögner om vad han tycker om dig.
Du överreagerar inte, Han är en första klassens TÖLP.
Du kan inte få det annat än bättre utan honom.

För helvete, flytta i från honom, har är ju för 17 sjuk i huvudet... kÄnns som det finns risk att han ger sig på dig eller barnet.  Har verkar ju vara psykiskt sjuk och behöver hjälp...

Alla lever inte såhär ska du veta. Visst jag och min sambo har det inte helbra men inget i närheten av det här, vårt problem är att vi inte han diskutera utan att (ofta jag) tappar tålamodet och går och lägger mig. Vi ska iaf testa parterapi.....så vi lär oss komunicera...

Testa det, men som nån skev här, ha en plan för HUR du ska lämna honom för *pip* *pip* *pip*..... blir ARG när jag läser ditt inlägg, mest på honom men lite på mig för att du står ut med honom.....

lämna honom. du mår inte bra av situationen och då är det bästa att lämna med din son

Blir verkligen upprörd av att läsa det du skrivit, kan inte förstå avsaknaden av respekt gentemot dig och ert barn!
Det är ett bra initiativ att gå till familjerådgivning, men som jag såg att någon annan också hade skrivit så ska du nog gå och prata med någon själv också. Din sambos beteende är inte okej!
Jag har själv levt i en liknande situation (dock inga barn med i bilden), men det var jag som tog hand om allting hemma. Känner igen det där med att de inte ens kan lägga sin egen smutstvätt i tvättkorgen..jag menar hur svårt ska det vara!? Bad jag min fd sambo om hjälp med t.ex. städning så var det alltid besvärligt. Det var mycket bråk som handlade om vem som gjorde vad osv. Tärde något enormt på en att leva ihop med en som är så otacksam och inte lyfter ett finger för att hjälpa till!

Jag tycker det är helt vansinnigt hur din sambo ens kan med och gå upp på morgonen mellan 10 - 12 och ställa sig och bråka om att han blev väckt och inte får sova så länge som han hade tänkt! Att han inte skäms! Hur skulle det bli sen när du också jobbar heltid? Är det då fortfarande bara du som ska ta hand om barn och hushåll? och om du då skulle ifrågasätta det, kommer han då skylla på att hans jobb är mer krävande än ditt och att du då därför ska ta allt ansvar för barn och hushåll? Sen anser jag inte att man sitter barnvakt åt sitt eget barn, att han ens uttrycker det så tycker jag är skrämmande!

Jag förstår att det inte är så enkelt som att bara lämna när det finns ett barn med i bilden. Men om det nu är så att du och barnet far illa av situationen så ska du kanske överväga det i alla fall. Du skriver också att barnet bara skriker när din sambo har hand om honom ensam och det är nog  för att er son känner av att din sambo är besvärad av att ha hand om honom. Din sambo är uppenbarligen inte tillräckligt mogen för att ta hand om ett barn! Därför är han nog mycket osäker i sin roll och med sin plats i familjen, han kan säkert vara medveten om det själv men vill nog inte erkänna det för det skulle var som att erkänna ett misslyckande. Jag vet inte riktigt hur det har varit mellan er tidigare men ett barn innebär en otroligt stor förändring i ens liv och kanske insåg han att han inte var beredd på denna stora förändring när han väl befann sig mitt i den och det blev något skrämmande istället. Han kanske känner sig vilsen och otrygg och därför beter sig så otroligt illa. Kanske är det bäst för dig och barnet om ni går skilda vägar, du skriver också trots allt att du inte vet om du älskar honom längre och att du har svårt att se dem sidorna du blev kär i.
Att gå skilda vägar är ett stort beslut och inte ett steg man bara tar utan att ha tänkt igenom det ordentligt. Så se om du orkar ge det lite mer tid och se hur det utvecklar sig på familjerådgivningen. Men du ska inte på något sätt acceptera det beteendet han har, var stark och markera att det inte är okej. 
Ännu en gång vill jag uppmana dig till att gå och prata med någon själv parallellt med att ni går till familjerådgivningen, så du får en möjlighet att reda ut begreppen på egen hand också.

Ta hand om dig!