Får jag tillrättavisa DITT barn?

Det är möjligt att du läst lagen men du har inte förstått den. Om du varit insatt skulle du känna till att det inte är misshandel att hindra någon från att skada andra. I vissa fall får man faktiskt till och med orsaka kroppsskada på andra om det inte på annat sätt går att hindra att de skadar någon allvarligt - men det förutsätter att man inte använder mer kraft än nödvändigt.
Visst citerade du lagen, men själv har du tydligen inte läst citatet, eftersom det stöder det jag säger. Ditt citat handlar om en situation då man skulle ge sig på ett bharn i avsikt att skada det. Ingen i den här tråden pratar om det. Det handlar om att hindra ett barn från att skada människor, djur eller egendom i ett akut skede. Inte att ge dem en sittopp för att man tror de kanske tänker göra något. Du kanske utgår lite för mycket ifrån hur du själv fungerar eftersom du förespråkar misshandel?

Orsaken till att du skulle bli dömd är att du inte kan skilja på misshandel och att hålla i ett barn. Om du misshandlar en person som hindrar ditt barn från att begå ett brott är det du som kommer bli åtalad, oavsett hur taskigt du tycker det är mot din lilla guldklimp.

Nej du får inte misshandla någon som du ANSER skadar ditt barn. Däremot ka ndu få ta till nödvärn om någon faktiskt misshandlar ditt barn i lagens mening. Att hålla det i ärmen för att hindra det från att begå brott är inte misshandel i lagens mening.

Som sagt, att läsa lagtexten är inte samma sak som att förstå den.

FÖR ENDA IN I GLÖDAHETA NORDEN JAG HAR ALDRIG PÅSTÅTT ATT MAN SKULLE TA I ARMEN, BARA I ÄRMEN

Jag tror att det är lönlöst, kan man inte skilja på kroppslig BESTRAFFNING och att hindra någon fysisk at åsamka skada vet jag inte hur man skulle nå fram.
Men man får se det som att man förklarar för åskådarna så inte alla som läser tråden blir förvirrade.

Jo du har väl rätt *virrar på huvudet*

Repar ditt barn min bil och inte slutar efter tillsägelse så tar jag eventuellt det i armen för att få bort det från bilen. Det är rätt så märkligt att du uppmanar andra att inte ta lagen i egna händer, men sedan tar dig friheten att göra det själv genom att "slå till".

Jävla tramserier.

Det gäller ju att den som tar tag i ett barn i armen då kan styrka att det var för den goda saken skull..
Men det är ju lika lätt att förklara mitt beteende som förälder.. eller hur?

Iallafall. Min dotter är en riktig guldklimp. Men hon är ingen ouppfostrad skitunge. Jag har alldrig behövt använda min styrka för att stoppa henne. Hon är otroligt busig, men hon har mer respect mot djur än de flesta andra barn och min poäng är att barn som gör illa djur eller dylikt har troligtvis problem som dem behöver få hjälp med. Att någon kommer och tillrättavisar dem och skäller och håller fast hjälper sällan.

Jag tycker det finns alldles för många slappa föräldrar som inte lägger ned särskillt mycket tid på att försöka förstå och uppfostra sitt barn väl. Och sedan finns det de föräldrar som bara skriker och gapar och sliter i sina barn. Det är oftast barnen som gör dummheter som behöver hjälp.

Jag blir arg när jag ser barn göra illa djur, men jag blir mer arg när jag ser vuxna göra illa barn. Och att skrämma med att hållas fast av en vilt främmande person som barn kan vara ganska illa och göra mycket skada. Jag tycker det är fel.

Jag tror det räcker med att man visar upp fotografierna på de skador du åstadkommit. Men jag tycker absolut att du ska be domaren om strafflindring med tanke på att det finns många andra som också bryter mot lagen, och att de finns en massa slappher och omoral överallt.

Att låta barnet fortsätta med hur allvarliga hyss som helst bara för att inte riskera "göra illa" (hur känslig får man vara?) är VÄRRE. Det ger barn större spelrum att manipulera allt och alla än vad de egentligen vill ha. Otryggt, om du frågar mig.

Det är allas vår uppgift att hjälpa barnen förstå om de gör något fel (tex kastar sten på en katt). Genom en muntlig tillsägning bör barnet sluta med "dumheten", för mig har det fungerat. Ger mig inte in i tröjärmsdiskussionen. Om någon skulle se mitt barn göra någon tokighet så VILL jag att h*n får en tillsägning.
Under min uppväxt på 80talet var det aldrig något konstigt att bli tillsagd av andra vuxna, snarare att man skötte sig då man visste att det fanns nån slags "kollektiv överblick". VARFÖR är folk så rädda för det idag???

Tror det har att göra med att som förälder vill man inte inse att ens söta lilla avkomma kan vara rent utav för jävligt elak vissa gånger och man vill inte känna att man har misslyckats någonstans på vägen att uppfostra sitt barn.

I mitt ursprungsinlägg skrev jag att Ts och alla andra vuxna får självklart tillrättavisa mitt barn då de anser att barnet har gått över gränsen, men jag skulle gärna vilja höra vad som hänt, såklart. Skulle aldrig drömma om att anmäla en vuxen som tagit tag i mitt barn då barnet har tillfogat någon annan levande varelse smärta eller förstört en hel bilradda på en parkering. Jag hade blivit tacksam och skämts som en gris om mitt barn hade betett sig så. Däremot är jag ingen struts som stoppar ner huvudet i sanden och blundar och påstår att "mitt barn skulle minsann aldrig... bla bla bla" som alla som är emot att man ens tilltalar deras barn säger.

Nej precis. Bara för att ett barn är på ett vis hemma med föräldern betyder det inte att det är omöjligt att det hittar på både det ena och det andra i sällskap. Det är ju inte av ondska barn hittar på dumheter.

Jajamensan det får du.
Hade min illbatting stått och kastat sten på en katt eller repat en bil så hade jag blivit tacksam om du tog tag i situationen och tillrättavisade/tog med honom till mig.

Varför verkar inga tro att deras barn kan göra fel? Mitt barn är också uppfostrat att vara snäll, inte slåss, inte göra illa någon. Varken människa eller djur. Men jag är inte dummare än att jag inser att det kan hända i alla fall. Och om det händer skulle jag vara grymt tacksam om någon reagerat. Jag skulle skämmas, absolut och jag skulle vidta åtgärder.
Men hur ska jag som förälder kunna det om jag inget får veta för att ingen har ingripit? Jag skulle bli vansinnigt arg om jag visste att vuxna tittat på medan mitt barn gjort någon illa eller förstört någons egendom. Jag skulle även vara arg på mitt barn.

Men även om ett barn får uppfostran på att inte göra illa, inte skada, inte förstöra så kan det hända i alla fall. Var inte så förbenat naiva

Precis!

Så du har ALDRIG lyft bort din ettåring från saker hon inte får göra? Allvarligt, aldrig? Aldrig lyft ner henne från trappan, matbordet, soffbordet? Aldrig lyft bort henne från krukväxter, fimpar på marken, glasvaser..?

Man FÅR och MÅSTE vara fysisk med barn ibland - är en ettåring på väg att trilla ner från köksbordet hinner man inte samtala med barnet om saken och med pedagogisk röst rekommendera att hon klättrar ner. Att inte lyfta ner i ett sådant läge, eller hålla i barnet så att det inte ramlar, det skulle vara sjukt oansvarigt. Man ska inte vara med fysisk än vad nöden kräver, men det har väl ingen här förespråkat? Mer än du då, som skulle slå till den vuxne som tog tag i ditt barn.

Tror du pratar om något helt annat än alla andra här. Vi pratar om att fysiskt sätta stopp för ett olagligt beteende, dvs lyfta bort ett barn från ett föremål som barnet håller på och förstör, fysiskt sära på barn som slåss osv. I avsikt att SKYDDA, naturligtvis inte att skada. Att slå för att uppfostra eller bestraffa är fel så det skriker om det., men det är något helt annat än vad som diskuteras i tråden. Blir nästan arg på dig - vad tror du om oss???? Kan säga att jag jobbar som lärare och om en förälder hade samma attityd mot andra vuxna som du har i denna tråd, så hade många i skolans värld blivit fundersamma. Vuxna som tror mer på barn än på andra vuxna, som inte kan se att det finns situationer då man måste ingripa fysiskt utan tror att all närkontakt är ett försök att skada deras barn, som själva säger att de ska slå den vuxna som rör deras barn också i beskyddande syfte... det låter inte sunt. Alls. Nu slåss ju inte ditt barn, men tänk dig OM hon skulle förändras över en natt och t.ex. deltog i ett slagsmål överst i en stentrappa i skolan. Om jag då inte lyckades få flickan att sluta genast genom att ropa till och istället jag lyfte eller släpade bort henne därifrån för att förhindra att hon trillade ner för stentrappan eller oavsiktligt råkande putta ett annat barn ner för stentrappan  och du anmälde mig för misshandel - då hade nog skolans personal gjort bedömningen att du skulle socanmälas. Inte som hämd, inte som straff, för sånt sysslar vi inte med. Men av ren och skär oro för barnet. Om föräldrarna tycker att det är värre att deras barn blir "släpat" tre sekunder och i värsta fall får ett blåmärke, jämfört med att deras eller något annat barn far huvudstupa ner för en lång stentrappa, då behöver föräldrarna hjälp att sortera ut vad som är viktigt, egen betydelse jämfört med andras etc.

De flesta tycker vi nog att våra egna barn är guldklimpar och att de absolut inte är elaka eller onda. Men de gör alla fel. Jisses, jag vet att jag själv var ett osedvanligt tråkigt snällt barn som liten men även jag har ett tydligt minne av att jag en gång stod i en dörröppning och "slogs" med min bästa vän... Hårtestarna rök. Önskade redan då att en vuxen varit där och hutat åt oss för det sved mer i hjärtat efteråt än i svålen över att det gick så långt. Att ha synpunkter på "elaka barn" som är grymma mot djur är lite av en överdrift. Barn är sällan elaka av princip mot djur... Även om det säkert hänt genom ex grupptryck. Men oftast handlar det om okunskap eller att dem är så uppe i leken och inte förstår när det går för långt. Då säger man ifrån eller lyfter bort barnet eller djur beroende på vad som händer. Vår nyligen adopterade son är redan vår guldklimp. Han älskar särskilt en av katterna som är hans roligaste lekkompis. Han kastar slängkyssar till katten när vi går ut. De leker varje dag och det är en glädje att se... Men även katten får sig ett tjuvnyp ibland precis som vi föräldrar. Är katten i vägen eller när temperamentet hettar till och ingen reagerar i tid kan även katten få en leksak slängd på sig precis som vi. Men visst reagerar vi direkt och säger ifrån. Ser någon annan det hoppas jag dem säger ifrån för annars skulle ju våra egna uppfostringsförsök falla platt också. Ser jag någon göra något sådant ute på gatan reagerar jag också och lyfter antingen bort barnet eller djuret... Jag tror inte barnet är grundmurat elakt för det men hittar jag föräldern i närheten lär jag gå dit med barnet också. Är det upprepade försök att skada djuret eller bilarna eller kompisen så lär jag även lyfta eller leda barnet till föräldern om jag inte kan fånga dess uppmärksamhet på håll. Det innebär inget våld för det. Men jag tror barnet förstår att h*n gått för långt då. Skulle en förälder i det läget fräsa ifrån till mig så vore det som att inför barnet erkänna att barnet hade rätt att kasta sten på djuret så fortsätt med det medan jag skäller på tanten... Barn är vana vid att vuxna lyfter upp dem, hjälper dem uppför ett trappsteg, räddar dem från att ramla... De kan bli fundersamma om okända lyfter upp dem för att hälsa etc men de kan lika gärna själv sträcka sig efter närmsta hand när dem behöver hjälp upp... De har oftast även respekt för när andra än familjen säger ifrån när dem gör fel. Har hört många vänner genom åren viska till en annan att du får gärna skälla på mitt barn när han gör så för det hjälper inte när jag gör det. Lär man dem att andra inte har med det att göra lär ungen bli odräglig. Men självfallet ska det inte gå till överdrift och bli våldsamt. Men alla har ett ansvar att hjälpa till att uppfostra våra barn. Precis som jag tar mitt civilansvar
och säger ifrån eller ringer polisen om en vuxen gör något olagligt!

Misseri, vilket underbart formulerat inlägg! Grattis till sonen och lycka till

Absolut! Det hoppas jag att du gör!