Bra och positiva sätt att hantera 2½-åring...

Har inte läst alla svar så jag kanske upprepar men, men...
 
Fall 1 har vi löst genom att alla har sina uppgifter innan och under måltiden. 6 åringen är dricka ansvarig = tar fram glas och dricka och fyller på till alla samt dukar av detsamma. 2,5åringen är bestick  och tork ansvarig vilket innebär att hon väljer och dukar fram lämpliga bestick (vilket iofs innebär att många måltider äts med sked) behövs det servetter fixar hon det och om någon spiller är det hon (självklart med assistans) som torkar upp. 
I och med detta är fokus borta från själva ätandet som nu mera flyter helt perffa. Och barnen känner sig viktiga och delaktiga. De hjälper ofta till med själva matlagningen också vilket jag tycker är jätte skoj.

fall 3 löser vi också med ansvar.... om vi ser att liknande situationer håller på att uppstå (för oss var problemet störst i affärer, inte lika mycket faror men ack så jobbigt) får hon en uppgift allt från att bära en specifik matvara i butiken, eller hålla fast i blöjväskan så den inte ramlar av vagnen eller liknande.

För oss har det iaf funkat super just med att ge barnen lämpligt ansvar. För vem vill inte känna sig viktig och behövd??!!

Jag tror inte han är för liten för att lyssna och ta till sig men det tar kanske ett tag innan han är mogen att agera där efter. Tror att vi ofta underskattar våra barns förstånd och på så sätt förminskar dom. Jag skulle i din situation INTE byta till plast muggar utan steg 1 låta honom städa så gott han kan. viktigt att få se koncekvenserna av sina handlingar. 2 låta honom välja ett glas och en talrik i affären som är hans. som han får diska och dukaf ram osv.  Han kommer då förstå värdet av att vara försiktig. 3 låta honom plantera något snabbväxande i en fin kruka som han får vattna och kan se hur det växer... han kommer tycka det är jätte häftigt och inte vilja förstöra fler växter,
 

.. och jag tänkte nog att situationen redan hade uppstått, eller precis var på väg att uppstå. Om man ser att situationen är på G så hade jag nog sagt något i stil med " Åh vad bra att du klappar fint på lillebror!"
, alltså sätter prägel INNAN det händer, så storebror får höra innan, (stämplingsteori).
Och visst kan man väl avleda, det gör vi också ibland. Men samtidigt tycker jag det är viktigt att visa hur man gör i vuxenvärlden, hur man ska bete sig för att andra ska vilja vara med en (Active parenting). Iofs har ju barn en bra förmåga att se hur vi vuxna gör i vardagen med andra, så det spelar ingen större roll om man avleder. Men att träna i konkreta situationer ger ju oftast mer än att bara titta på.

Jag håller med här. Ansvar är kanonviktigt! Inte betungande ansvar, utan ansvar som visar att barnet är med i familjen och som visar att barnet kan själv (självförtroende!). Jag har aldrig stött på ett barn som inte vill hjälpa till hemma. Däremot, i mitt tycke, så är just en 2½ åring för liten att torka upp allt själv (kanske inte alls var så du menade). Barnet kan få papper så får det torka upp tills det tycker att det är fint och bra, just för att få känslan av att man torkar upp efter sig, så kan ju det ansvaret bli större ju större barnet blir. Och som i andra fall så hade jag som exempelt med blomkrukan, visat hur man gör. Man klappar fint på blomman, man tittar bara. Eller ett stort "du slänger inte/ du drar inte" följt att att visa hur man gör istället. Annars håller jag med liten jordgubbe. Bra förslag där!

Jo, så hade jag också varit nog med att han hade fått vara med i de vuxnas göromål under dagen.
Diska? Då får han hämta en stol och ställa sig bredvid och "diska" och skvätta och hälla i burkar.
Tvätta? Hjälpa till att lägga in i maskinen, hälla upp tvättmedel, trycka på knappen.
Äta? Duka fram, Duka av.
Och ett jättetack! för att visa sin uppskattning. Personligen tycker jag inte man kan överdriva med och skämma bort med Tack och Du är duktig.
Så länge barnet vill och tycker det är roligt. Det kan tyckas banalt och inte alls ha med saken att göra, men grejen är att barn brukar lugna ner sig i andra sammanhang om det får vara med mer.
Och har han redan kastat tallriken i golvet så är det inte hans önskan att få höra att ni älskar honom, utan han vill veta vad som gäller och hur han ska göra istället. Kärlek ger man ju ändå. Barnet kommer att känna sig fantastisk när man säger Tack! när han efteråt har ställt upp tallriken i disken eller på bordet, och gjort rätt. Det tycker jag är bättre än att säga Jag älskar dig, ändå. Då knyter man ju beteendet till person genom att blanda ihop kärlek med vad som faktiskt egentligen händer.

Hej hopp! Har en 2½ åring + en 15-månaders (Det fungerar jättebra mellan dem nu, har båda hemma, men det var JOBBIGT många månader från och med det att lillebror blev ordentligt rörlig på egen hand - vid cirka 8 månader (innan dess var det inte minsta problem).

2½-åringar sådär generellt :
http://www.ur.se/Vuxen/Familj/Foraldraskola/1-6-ar/Artiklar/Overlevnadsguide-till-trotsaldern/

2½-åringar med småsyskon (juul):
http://www.viforaldrar.se/artiklar/2007/02/01/jesper-juul-coachar/

Ja, visst har du rätt i mycket av vad du skriver. Samtidigt håller inte alltid teorier om barnuppfostran. Själv var jag extremt medveten och väldigt Juulig när min stora var liten, och hon var också oftast ett mönster av gott uppförande, väldigt verbal och förståndig för sin ålder, mycket resonabel.

Då hon blev storasyster vid 3 år fungerade allt bara bra, ända tills storebror började gå och klättra och följa efter henne överallt. Hon vet ju sedan länge att man inte ska slåss eller sparkas, men hon försvarar sig. Här är det lillebror som vi måste visa hur man klappar fint och mjukt, och han vet hur man gör, men han blir också arg, tappar tålamodet och är ganska våldsam med storasyster - och han lär sig ju också av hennes numera ganska våldsamma sätt att man faktiskt kan göra så. Plötsligt ter sig inte allt lika enkelt som förut. Vid slutet av dagen brukar ändå lärdomen vara att det bästa är att se till att de får så mycket tid som möjligt i fred från varandra, och så få tillfällen som möjligt att göra varandra illa - så är alla mycket gladare och tycker så mycket mer om varandra = blir mindre benägna att bråka, slåss och gnälla. 

Det är visserligen inte alls samma situation som ts, som har mycket mindre barn, men min poäng är bara att även om man aktivt visar hur man ska göra kanske det inte alls fungerar i långa loppet. Eller också fungerar det bara finfint - barn är ju olika.  

Det fungerar, även om ett barn tar några steg tillbaka ibland. Det fastnar i ryggmärgen att man inte slår eller bits till slut. Och när det gäller syskon så är det också viktigt att de samarbetar under dagens lopp så de känner tillhörighet med varandra. Det stärker bandet och viljan att slå lillebror blir inte lika stark om dom känner att man hör ihop istället för att man lika gärna kan göra saker åt skilda håll.
Och samtidigt är det skönt att få vara ifred som barn också, det är en bra lärdom.  
Storasyster kan ju också visa hur man gör, "hon som är så stor". Och naturligtvis är det så att alla barn är olika, och framförallt så skapar man olika relationer till varandra. Men det finns saker att göra för att visa och lära hur man gör, istället för att skilja syskon åt. Å andra sidan så kräver det mer tålamod och arbete från de vuxnas sida, och istället för att tappa tålamodet och låta frustrationen göra sitt så kan det ibland vara bättre att avleda. Man är ju inte mer än människa. Jag tänker också att det ska vara ärligt det man gör. Känner man inte att ett visst sätt är rätt för ens familj så kan det inte bli annat än fel, om man gör det ändå. Känslan och övertygelsen måste finnas, finns inte det så ska man prova något annat.

Eller rättelse på första meningen, det DU gör och har gjort fungerar. Barn gör inte alltid rätt, även om dom vet att det är rätt. Det kommer fram iaf senare allt det där som mamma lärde.

Framför allt fungerar alla metoder i teorin. I synnerhet de allra vackraste och mest sympatiska.

Word!

Har inte läst tråden... men svarar såhär.

1. Antar att han inte är hungrig och låter honom gå ifrån bordet.

2. Först skulle jag lyfta bort honom, men eftersom ni vet att det blir värre då skulle jag istället försöka avleda med något väldigt spännande så fort som möjligt för att bryta beteendet.

3. Här skulle jag rusa ikapp honom och stoppa honom. Förklara att jag blir jätterädd, pga trafiken, när han springer iväg och inte vill att han ska göra det.

Tack för alla tips och råd! Det är ju svårt att veta hur man ska göra så det blir "rätt". Vi är ganska rådvilla hur man ska agera och jag och min fru är inte alltid överens om hur man bäst hanterar det (så egentligen ville jag ha lite "diskussionsunderlag" för oss två att prata igenom så vi får lite andra vinklar på det).

1:an upplever vi väl egentligen inte som ett jätteproblem hemma. Han äter bra och det är inte så ofta han springer från matbordet, men det som är jobbigt är när vi är ute på restaurang (som under denna semestern t.ex.) och han vill springa iväg. Jag vet inte om det är bra att ha olika "regler" för när man är hemma och när man är ute eller om det blir förvirrande för honom? Nu är vi inte speciellt ofta ute på restaurang med honom så det är väl kanske inget jätteproblem egentligen. Man vill ju att det ska vara lugnt när vi äter, speciellt för lillebror som är såpass liten och behöver lite lugn och ro vid matbordet, så det vore visserligen bra om han inte sprang omkring så mycket då.

2:an är den som är helt klart jobbigast för tillfället. Vi försöker uppmuntra honom när han pussar och är snäll mot lillebror, och vi försöker ofta, när vi ser att han är på väg att bitas/slåss att säga typ "åh, ska du pussa på lillebror, vad mysigt" för att liksom styra in honom på det spåret och avleda även fast han tänkt bitas. Det funkar (verkar det som) ibland, men i vissa lägen så biter han ändå och då får vi ta bort honom (hittills har vi då sagt till på "skarpen" att man inte får bitas och det gör ont på lillebror). Jag antar att det är motstridiga känslor han upplever för han är samtidigt väldigt insiktsfull om att man inte ska bitas och att det gör ont på lillebror. Idag hann han bita ett rejält bitmärke i armen innan vi hann stoppa honom och efter en stund var han framme och klappade försiktigt på lillebrors arm och sa att det gör ont på lillebror och att han måste klappa så det försvinner...

3:an gäller ju såklart säkerheten först, men problemet är hur man ska agera även i de fall när det inte finns någon trafik i närheten. Det finns ju risk att han springer bort (www.familjeliv.se/Forum-3-168/m53755655.html) och det är ju inte så bra så vi vill ju helst att han aldrig springer iväg för långt från oss eftersom han kanske inte ser någon större skillnad på IKEA och lekplatsen eller liknande ur hans synvinkel....

Jag vet, har som sagt en 2½-åring och en 15-månaders. De leker och umgås verkligen väldigt bra just nu men vi hade riktigt jobbiga månader tidigare. Det jag tycker att man ska tänka på är att inte bagatellisera eller göra slaget, knuffen eller vad det är till något annat. Det tycker jag inte är särskilt respektfullt mot den äldsta. Min stora vet alldeles väldigt väl att man inte ska knuffa, slå etc. andra och att det gör ont. Råkar han göra illa lillebror i lek = olycksfall så blir han tyst, försöker ge honom saker så att han ska bli glad = tycker att det är obehagligt och försöker rätta till, däremot så blir han då och då arg på lillebror och knuffar och slår alldeles väldigt medvetet. Inte för att vara elak utan för att han helt enkelt inte kan hantera frustration, känslor etc. på bättre sätt. Då är han inte minsta ångerfull, han hade inte alls tänkt att pussa eller krama honom och inte heller minsta önskan att göra det just då . Blir liksom helt fel att i det läget visa hur man gör när man klappar fint, det r liksom inte där skon klämmer . Vi försöker efter bästa förmåga att bekräfta känslan, inte bli arga, ge honom alternativa lösningar etc. och även markera att det ALDRIG är ok att göra illa någon annan oavsett hur arg eller ledsen man är. Avledning....ja, det beror på tycker jag. Det är väl Juul som brukar jämföra med vuxna som grälar. Om man är arg på sin sambo/man/fru så blir man knappast mindre arg på vad det nu är man är arg på för att denne börjar prata om något annat eller försöker avleda.....snarare tvärtom. Och ja, det är JÄTTESVÅRT!

Det som har fungerat bäst hos oss (fast vi har inget småsyskon här... men i liknande situationer) är att inte förmana så mycket utan bara markera att det var fel och så ge odelad uppmärksamhet till den som blev biten/slagen. Men det gäller ju när det har hänt. När man ser att det är på gång brukar avledning vara bäst, men jag brukar försöka avleda till något helt annat. Är man sugen att bita lite på brorsan känns det nog otillfredställande att pussas istället. Men att skojbrottas med mamma kanske känns bra.

På min unges förskola har både han och en jämnårig kompis haft problem med liknande beteende (fast slag och inte bett - men de är ett år äldre än din unge) och där har det varit så att när en av dem har gjort något härmar den andra efter... det har gällt både positiva och negativa beteenden. Han har gjort lika som hon, och hon har gjort lika som han - vare sig det gällt kramar eller knuffar. Men genom att helt ignorera det dåliga beteendet har de nästan slutat. Ingen av dem får någon uppmärksamhet när de gör något dumt, bara en markering om att det inte är okej. Inte så att de ignorerar barnet - men säger att "när du gör så vill vi inte vara med dig just nu." ...och så ägnar sig helhjärtat årt den som är förorättad istället.

Vi har en kille på 3 år och en tjej på 1 år. Jag känner igen mig i alla dina scenarion, ts, och vi upplever också tvåan som värst. Det har hållit på sedan lilltjejen bara var några månader gammal, och det handlar om bett, slag, knuffar, sparkar, tjuvnyp... Vi har testat "allt": lärt in ramsor med vad man får göra med lillasyster (krama, klappa försiktigt etc), markera genom att bestämt säga "nej" och sedan bara fokusera på att trösta lillasyster, lyfta bort storebror och säga att han inte får leka med lillasyster när han beter sig så, avleda med andra saker, resonera och förklara varför det han gör är fel, berömma honom när han gör snälla saker osv osv i all oändlighet. Inget har fungerat, det har inte blivit bättre, snarare tvärtom.

Problemet med alla råd och tips (inkl från Jesper Juul, Lars H Gustafsson och andra sympatiska typer) är att man utgår ifrån att barnet är argt (jfr Lars H Gustafssons "viljestarka och arga barn") och att man som förälder måste respektera denna känsla av ilska och då inte föreslå att barnet istället ska krama. Men vår kille är glad, och slagen och betten kommer liksom från ingenstans mitt under en glad lek eller bara i förbifarten när han går förbi henne. Om man frågar honom varför han gör så blir svaret glatt "för att jag tycker om det".

Som du ser har jag inte så många råd att komma med, bara frustration...

Nu vet ju inte jag, men jag tycker nog ändå att det låter som om det handlar om konkurrens och svartsjuka och liksom sätta lillasyster på plats. Nu är min äldsta lite yngre och yngsta lite äldre men när de leker glatt och blir för hårdhänta (storebror för buffli,g lillebror tar ett kärvänligt bett eller drar i håret) så är det väldig skillnad mot när storebror oprovocerat t.ex. knuffar till lillebror vid påklädning (utan att vara uppenbart arg).

bara läst ts nu. Generellt så är 2-3 åringar en rätt jobbig ålder :)
Konfliternas tid, kallar man det väl ;)
och i någon forskning/ artikel jag läst en gång så tror jag att  att barnet har konflikger ca 3-4 ggr per timme med sina föräldrar!
Jag tror också att man som förälder i bland försöker pprata för mycket med barnet eller förklara på ett sätt som de inte förstår, jag tror att man vinner på att konkret visa för barnet hur man ska göra.
Självklart utesluter inte det att man pratar med barnet, men jag tror att man som föälder tror att barnet i bland förstår mer än ad de faktiskt gör- ser det på min egen man ;)

jag idkar väl en slags omstridd time out, men inte som skamvrå eller ett rent avvisande. Nys så hällde ena sonen återigen ut välling på golvet och skrattade och ropade titta mamma. Jag satte honom åt sidan, fast i samma rum medans jag återigen torkar upp och säger att " man får inte osv"...

Tror inte heller att det är farligt att faktskt bli arg och höja rösten, inte gorma och skrika även om alla föräldrar såklart i bland tappar fattningen. Men jag tror inte som någon i en tråd här tidigare att det " hämmar barnet.

Den här artikeln gillade jag: http://www.ur.se/Vuxen/Familj/Foraldraskola/1-6-ar/Artiklar/Overlevnadsguide-till-trotsaldern/
Lite handfasta råd som är ganska "Juulska".