Hur stora är klasserna nu?

Det ska vara 23 i f-klassen där min dotter ska gå. Det är väl ungefär som när jag började skolan för 35 år sedan, fast då var det bara 1 lärare nu är det 2 lärare i klassen. Å andra sidan var ju barnen 7 år då (bara jag som började ett år för tidigt).

I Gabriels klass (3:an nu till hösten) är de 10 elever (friskola)

Jo det finns både specialklasser och särskilda skolor för barn med en viss diagnos, t ex asperger. Men de finns inte i lika stor utsträckning som tidigare. Dessutom förväntas inte barnen med särskilda behov gå till speciallärare längre. Speciallärare i den gamla betydelsen utbildas väl knappt. Istället utbildas nu specialpedagoger, vars huvudfunktion ska vara att handleda de vanliga lärarna så att dessa kan ta hand om elever med särskilda behov inom ramen för den vanliga klassen. Jag kan se vissa poänger. Det blir inte alls lika utpekande. Många barn får det bättre socialt när de nästan alltid är med sin klass. Forskning har visat att de barn som tidigare fick mycket av sin undervisning hos speciallärare inte utvecklades så mycket kunskapsmässigt.

Samtidigt kan jag undra om de tittat något på elever med lika stora behov, men som bara fått klassundervisning. Har de utvecklats mer? Jag vet inte. Och hur går det för resten av klassen? Det händer att jag har elever som kräver uppemot halva min tid under lektionerna. Det betyder förstås mindre tid för övriga elever. Vad som blir resultatet av det har nog ingen mätt. Inte heller tror jag att någon har tittat på hur arbetssituationen blir för en lärare som ska försöka hinna med både de elever som behöver mycket individuell handledning för att förstå något alls, de som ligger ett par läsår före sina kamrater och behöver mer stimulans och den stora gruppen som helt enkelt behöver vanlig undervisning på sin åldersnivå.

Fast hur skulle segregering per definition hjälpa barn och elever att utvecklas? Att kategorisera människor efter en diagnos kan ibland hjälpa, men i många fall lika gärna stjälpa. Det har ju kommit viss forskning som visar att grupper med utagerande barn är kontraproduktiva. Plötsligt finns inte andra förebilder än barn med liknande svårigheter som en själv. Jag tror att man måste titta på varje individ, men inte glömma grupperspektivet. Och då menar jag att det är berikande att mötas, oavsett om jag har svårigheter eller inte. Dessutom finns det viss forskning som visar att barn som går i särskild undervisningsgrupp (sgu) inte alls förstår varför de går där och att det tenderar förstärka ett utanförskap. Jag tycker att vi ska göra som övriga anglosaxiska länder tänker gällande utvecklingsstörda: integrera. Integrera alla individer och ta tillfället i akt att mötas. Därmed inte sagt att man ska ta bort stödet för barn i behov av detta, utan utveckla det. Våra tankar om assistenter, små grupper, sgu, olika kursplaner osv känns rätt förlegade. Skapa en skola som kan spegla ett samhälle där alla får vara med och behövs.

Det är inte rätt mot varken de andra eleverna eller den som har särskilda behov att halva tiden ska tas upp av den enskilde eleven.
Tycker det är väldigt synd att det inte finns mer av den typen av skolform som min pojke har. Han har två klasstillhörigheter. En i specialklassen. Sen inkluderas han i en vanlig klass och det är efter hur mycket han orkar. Han hade inte utvecklats i en stor klass om han gått enbart där för han behöver lugn och ro, gärna jobba ensamt med en lärare i eget rum. Den möjligheten får han här. Samtidigt som han får det sociala med den vanliga klassen ett visst antal timmar per vecka.
Han gick på förskolan i en grupp med 15 barn. Det klarade han inte av trots att han hade resurs för det är för mycket. Så specialklasser är toppenbra. Men det ska inte vara så att alla barn med diagnos hamnar i specialklass utan de ska vara behoven som styr. Det finns barn med autism/as som klarar vanlig klass hur bra som helst med tex en resursperson och då borde den möjligheten vara bättre.

Sånna klasser är inte alltid fel, de kan vara mycket utvecklande för t.ex. personer med autismspektrumstörningar. De utvecklas ibland bättre i en liten grupp med klasskamrater som fungerar som dem än om de sitter i en stro "vanlig" klass där de riskerar att känna sig udda. Men specialklasser är inget universalmedel. De gamla OBS-klasserna som fanns när jag gick i skolan visade sig ju vara ett stort fiasko. De elever som placerades i såndana klasser hämmades nästan alltid i sin utveckling och fick en stämpel på sig som sedan var svår att tvätta bort.

Har praktiserat och jobbat inom skolväsendet här på bygden och kan säga såhär:
 I låg/mellanstadiet är det 20-25 barn i klasserna
I högstadiet är den största klassen jag stött på av 16 elever. Det var den klassen jag gick i högstadiet..

Annars brukar det vara 10-15 elever per klass i högstadiet.

Det hade hjälpt mig och många med mig att få arbetsro om vi hade sluppit de stökiga eleverna. Om läraren hade haft tid att hjälpa oss istället att hela tiden se till att en liten klick elever (killar) inte slog sönder inredningen. Minst 15 stolar och en klassrumsdörr slogs sönder under 3 år på högstadiet för att lärarna inte kunde hantera några få killar. Bort med dom istället! Nä, vad gjorde skolan? Gav oss ytterligare en problemkille i klassen för att hans klass var ännu värre än vår.

Tjejen som börjar ettan blir 15 elever, en lärare och två extra personal eftersom det är två elever som behöver lite extra resurser. Helt perfekt tycker jag eftersom det blir fler vuxna "ögon" som ser barnen.

Tjejen som börjar trean går i en 2-3 och är 19 st och har två lärare. Jättebra tycker jag!

När jag började ettan var vi 16 elever och sen tillkom det några eftersom åren gick så när vi slutade nian var vi väl runt 25 st. Lagom och bra!

Jag tycker att det klagas enormt mycket på skolan. Personalen gör ett superjobb med alla barn med extra behov, utlänska barn som inte kan språket och inte minst i kontakten med alla föräldrar.

personalen gör ett superjobb ofta men det är hos kommungubbarna felet ligger. Hos de högsta hönsen som tar besluten och fördelar resurser. Och en del av problemen ligger även hos rektorerna som inte prioriterar rätt. De skaffar ofta inte fram resurser förens det har blivit riktig katastrof. Det kan inte klasslärarna rå för, deras jobb är oftast toppen och de får slita hårt med som du säger extra behov, språksvårigheter och föräldrakontakter.

Det låter som om du hade en ganska tuff tid på högstadiet. Och det är ju såklart inte okej att det blir på det sättet. Men jag har svårt att se att kategorisering slentrianmässigt är lösningen på detta.Jag skulle nog vilja lägga till en kategori. Politikerna. Kommungubbarna får ju pengar av politikerna att fördela efter något system. Och vilka resurser är det som ska fram? Personal? Specialpedagogiska insatser? Handledning?

Resurser för att hjälpa barn med särskilda behov. Alla barn behöver olika saker och det ska finnas pengar att ta av efter beslut gällande enskild elev. En elev kanske behöver en resursperson vid sin sida hela skoldagen och klarar vanlig klass medans en annan elev har behov av mindre klass. Skapa fler små klasser, se till att det finns mer elevassistenter, mer utbildning/handledning för personal. Det behövs även resurser till att ta hand om barn som har svårigheter av andra skäl än diagnos. Utsatta barn som kommer från svåra hemförhållanden, mobbade osv som behöver det lilla extra och inte klarar att vara en i gruppen så självklart som alla andra. Personal kan göra mycket om de har god vilja men de kan inte göra allt, ekonomiskt stöd till skolan behövs mer än väl.

hellokillerN, skojar du, eller? Jag har arbetat som lärare på högstadiet i 10 år och den största klassen jag mött var 32! Aldrig stött på en så liten klass som 16.

Sonen börjar förskoleklass nästa vecka, 18 barn är de då i hans klass

Nope, skojar inte. Det är kommunala skolor jag pratar om också. Men på en mindre ort, det är bara 10.000 invånare här, och det finns tre högstadieskolor tror jag.

Kanske bör skriva lite om hur det funkar också:

Du har en "mentorsgrupp" som är din ursprungsklass så att säga. Det brukar finnas runt 6 stycken såna grupper per årskurs. Men du går inte på lektioner tillsammans med din mentorsgrupp, istället delas de upp i grupper fem om fem ungefär och paras ihop med andra grupper till olika lektioner. Typ 9:3 A, 9:3 B, 9:3 C. Fast grupperna är inte fasta det varierar vilken grupp du tillhör beroende på vilken lektion du skall gå till.. Rätt krångligt men man lär sig hålla reda på det tillslut haha..

Det brukar sluta i att under en lektion så undervisar lärarna runt 25 elever där alla är från olika mentorsgrupper.
Vet inte varför de har det så dock, vet bara att jag tyckte det var skönt med omväxlingen av människor (alla känner redan alla sen dagisålder typ) i klassrummen och att slippa sitta med samma människor dag ut, och år in.

 

9 elever i F-1.
11 i 2-3.

Underbar friskola!!