Psykiskt sjuka anhöriga - hur gör ni med kontakten med barnen?

Som du säkert vet så är ju "psykiska sjukdomar" ett extremt vitt begrepp!

Personer som uppträder fullt normalt kan ju gå på tung medicinering och ha svåra episoder till och från. Andra är helt utan diagnos men beteer sig på ett sätt som är direkt olämpligt för barn.

Det man måste göra är ju helt enkelt att se till hur varje individ är i sitt agerande mot barnen och väga det mot hur viktig relationen är. 

Helt sant. Det var mest för att undvika förbannade personer med depressiva episoder bakom sig som jag klargjorde det. Nu menar jag ju då framför allt psykiska sjukdomar och medicinering som faktiskt påverkar reaktionsförmågan, säkerhetstänkandet och verklighetsuppfattning, som påverkar/riskerar att påverka barnet på ett negativt sätt.

Svårt att svara enkelt på: jag tycker man som förälder får använda magkänslan och sedan anpassa sitautionen efter vad man känner känns ok.
Inget fel att barnen umgås och får tid med den som drabbats av sjukdom, men man kanske ska tänka hur man vill lägga upp det hela så att det blir lagom för alla inblandade.
Personligen hade jag varit försiktig med att lämna över barnen ensamma längre tid, men så ödmjuk det går mot den anhörige samtidigt. Man får nog hitta en balans. En svår och angelägen fråga.

Vi har en nära anhörig med diagnosen schizofreni. Hon träffar vår son (1 år gammal) med jämna mellanrum, men vi lämnar dem aldrig ensamma tillsammans. Hon får heller inte bära omkring på sonen utan får endast sitta ner och hålla honom.

Detta har funkat jättebra, så vi kommer nog att fortsätta på den här linjen. Att ingenting tokigt händer känns viktigt, så att de kan få en bra och nära relation.

Till viss del. Men inte tillräckligt för att förstå att hon inte är kapabel att ta hand om ett barn och att han i värsta fall till och med skulle kunna skadas.