psykiskt funktionshinder och föräldrarskap

Jag har också upplevt det som en tillgång snarare än en belastning. När jag var liten hade jag svårt att förstå det sociala spelet men tack och lov hade jag en fantastisk mamma som hjälpte mig jättemycket genom att förklara andras beteende för mig på ett sätt som jag förstod. Utan henne hade jag aldrig klarat mig så bra som jag gör idag, folk tror ofta inte på mig när jag säger att jag har AS för att jag verkar alldeles för "socialt normal". Men eftersom jag fått kämpa så mycket med att lära mig förstå hur folk beter sig och samspelar med varandra så är jag också extra medveten och känner att jag t.ex. har betydligt lättare än många andra att förklara och beskriva mänskligt beteende. Och det är ofta en fördel, i synnerhet när man umgås med barn.

Men "Tova", du skriver att din sambohar problem med ex, överraskningar, men hur blir det då med ert barn, när den får paket?

Att ha barn är ständigt att få nya överraskningar.

Jag menar absolut inte att döma dig/er, utan det är mer funderingar som dyker upp.

Nej det är skillnad om någon annan får så är det lättare att veta hur man ska bete sig, svårt att förklara. Men om jag fyller år har han inga problem med att folk överraskar mig, utan det är när det handlar om oss personligen. Tror det är dels brist på kontroll men även tidigare tråkiga erfarenheter. 

Förstår hur du tänker men jag tror inte det är samma sak när det är någon annan även om personen står en väldigt nära. Då kan han ta en annan roll än direkt berörd. 

Just det här tycker jag är intressant, jag har sett flera trådar om föräldrar som har problem med att deras barn reagerar "fel" på tex födelsedagspresenter och överraskningar. De blir inte tillräckligt glada, inte tacksamma, säger något dumt och så vidare.

För barnet blir det uppenbart att människor omkring förväntar sig en speciell reaktion av dem, men ingen talar om vad, och barnet känner kanske mest besvikelse för att det inte var precis det de önskade att det skulle vara (även om presenten är något de kommer att uppskatta och leka med). De flesta barn snappar ju också så småningom upp att svaret på frågan "Men den var kanske inte så rolig, du hade kanske hellre fått en xx?" är "Oh, men jag älskar den, jag är jätteglad för just den här" (oavsett vad man egentligen tycker) och att det korrekta beteendet är att sitta och titta en stund på varje present, säga att den var fin och tacka ordentligt innan man öppnar nästa paket (men inte för lång tid för man ska hinna öppna alla sina presenter också). Har man ett barn som inte alls snappar detta av sig självt är det ju väldigt bra om man som Lillsnufflan har en förälder som är bra på att förklara hur man ska göra och varför. Annars är det stor risk att man betraktas som ouppfostrad, udda eller helt enkelt som dum.

Är man en vuxen person som har problem med överaskningar så kan det ju ha med vad som förväntas av en att göra, inte själva överaskningen i sig. Att man tycker att det är jobbigt att folk förväntar sig en reaktion eller respons som man kanske inte är säker på att man klarar av att leverera. Den typen av press kanske man också helst vill slippa just på sin födelsedag.

Överaskningar som kommer med ett barn är ju av ett helt annat slag.

...min styckeindelning försvinner av någon anledning - hoppas ni orkar igenom.

banjomusik: Vilken utmärkt analys!

Tack för alla fina beskrivningar! De kommer att hjälpa mig att förstå min son och att hjälpa honom på ett bättre sätt. Jag som inte har någon diagnos har ju otroligt svårt att förstå men ni hjälper mig otroligt mycket! Tack alla fina människor!!

Jag är en mamma med ADHD...och varför skulle inte vi klara av att vara föräldrar??
Min är inte ärftlig då jag fick min vid födseln..men mina 2 äldstas pappa har också ADHD..men även AS..den ärftliga varianten..hela hans  släkt har det..så killarna har det...tack vare mitt eget handikapp kan jag förstå barnen på ett helt annat sätt än vad en mamma/pappa utan...och kan stötta på ett annat sätt.Men visst..det är inte alltid lätt att sj ha ett handikapp och ha barn (med eller utan handikapp) Men jag tror nog att det är individuellt...vissa kanske inte klarar det..men att dömma ut alla är att ta i..eller varför inte sterilisera alla som inte är friska och NORMALA...så kan vi återskapa Hitlers 3:e rike?!(IRONI, för än idag 2010  finns det gott om fördomar mot alla människor som inte är inom normen...tragiskt...)

Banjomusik: jag tror det ligger mycket i det du skriver. Speciellt om man redan har svårt att uttrycka känslor på det sätt som omgivnignen förväntar av sig. Min sambo har berättat om när en nära släkting avled och alla var så ledsna och grät. Han var ledsen också men grät inte, utan hade en mer logisk känsla typ "anhörig var gammal och sjuk, led mycket och har det säkert bättre där den är nu." Han kände saknad men visade inte det och tydligen hade han fått massa skit för det. Hans sätt att hantera det är mer praktisk också.

När mina hamstrar dött och jag varit jätteledsen så har han varit ledsen för min skull och visst kanske saknat de små djuren lite, men han har fokuserat på att trösta och sörja genom att göra ett fint farväl. Tog bilder på stället där de ligger begravda och liknande.

Men omgivnignen förväntar sig ju att man ska vara ledsen och gråta och visa det. Visst han kan gråta och så men många gånger så känner han saker men uttrycker sig inte på det sätt som förväntas. För tänker man efter så är det ju lite ologiskt att stå och ljuga och säga att tröjan man fått är superfin och man älskar den, när man egentligen hatar färgen och det ser fruktansvärt ut.

Sen att man säger det för att glädja någon annan behöver man få förklarat för sig. Jag öppnar helst mina presenter lite i skymyndan i fred då kan jag få några sekunder eller minuter på mig att hantera situationen och behöver inte lägga energi på att se glad och tacksam ut för en sticksig rosa tröja när jag önskade mig en blå, utan jag kan andas några gånger. Tänka "ja det är ju tanken som räknas" och sen tacka för presenten. Blir lättare än att göra allt på samma gång. :)  

Fast jag tänker inte främst på NPF gruppen, tycker dock det är lite kontigt att det BARA är de som diskuteras, det finns ju väldigt väldigt mycket mer, men det kanske beror på att det är de som folk känner till bäst medan tex Schizofreni och personlighetstörningar är mer dolda.

kan också tänka mig att det kan ha med inlärd hjälplöshet att göra, minns när jag själv gick i skolan, då pratades det sällan om diagnoser, men som var stökiga tex de fick liksom bara "vara stökiga" utan att man brydde sig speciellt mycket. Eller kunde se att dessa kanske kunde lära sig bättre om de satt i en lugnare miljö fri från stimuli.

Roligt att du lyckats...

Okej, vad konstigt för även dessa kan ju behöva massor med stöd även efter sjukhusvistelserna som man ju oftast vill göra så korta som möjligt utan att personen är kapabel att klara sig själv. Hos oss är de med NPF diagnoser en ganska liten del

Det är ju också diagnoser som är så oerhört skiftande att det nästan inte går att diskutera hur en schizofren person "är". NPF är ju lättare på det viset eftersom funktionshindret i sig till viss del innebär att man tänker och agerar på ett visst sätt (väldigt grovt och generaliserat). Har man däremot en behandlad psykossjukdom kan man ju vara helt symptomfri och fungera som vilken annan förälder som helst.

Jag har också arbetat på gruppboende inom psykiatrin och det har i stort sett enbart rört sig om människor med svåra psykossjukdommar, paranoia och hallucinationer. Många har dessutom varit äldre och instutionaliserade.

De människorna är ju i vilket fall inte alls representativa för merparten psykiskt funktionshindrade. Och mellan dem som blir helt friska och de som inte klarar att gå upp ur sängen utan stöd finns det ju en väldigt stor spännvidd. Många blir utmärkta föräldrar (med eller utan stödinsatser) - men i vissa fall far barnen illa.

Det som är viktigt är ju att kunna fånga upp barn som far illa tidigt på samma sätt som när det gäller tex missbruk. Något annat sätt finns nog inte.

Fast även NPF har ju en enorm bredd, Autism tex, här talas det bara om de som i de flesta fall kan klara sig med lätt stöd eller inget stöd såsom Asperger eller ADHD/ADD. En gravt autistiskt människa tex är ju ganska ordentligt funktionsnedsatt.

Även boenden har lättare och svårare diagnoser, många har som mål att flytta ut, många kommer in i 20 årsåldern då man normalt brukar flytta hemifrån men personen ifråga behöver stöd och uppbackning för att efter ett par år kunna sköta ett helt eget boende utan stöd, de borde aboslut kunna vara repesentiva, även de som har boendestöd och i många fall väldigt lite boendestöd. Det finns många sådana.

Självklart finns det många äldre instutionskadade också men det är långt ifrån alla, många är på ett biende kort tag för att sedan slussas ut. verkar som många bara sett de på boenden som i stort sett aldrig kommer ta sig därifrån, dock är det långt ifrån alla även fast det ju beror på vilken typ av boende.

Som sagt många yngre kommer också in, bor ett år eller två och flyttar sedan, eller får en tillfällig plats efter sjukhusvistelse och flyttar efter någon månad. Sedan finns ju även de som är dömda till vård som sista tiden också flyttar till boende som en del av straffet och rehabilitering istället för att sitta inne.

Jag vet att det finns en stor bredd även inom NPF - som jag skrev - det var mest en tanke kring din fråga varför nästan bara NPF diskuteras i tråden. Jag tror att det är för att övriga psykiska funktionshinder har så lite gemensamt. Då måste man ju diskutera varje enskillt fall och det blir ju svårt att dra generella slutsatser då.

Jag förstår att gruppboendensa ser ut som du beskriver där du bor. Här där jag bor ser de ut så som jag beskrev. Människor som är yngre tas omhand av mobila omvårdnadsteam och får stöd i sina hem. Sedan finns det stöd- och sysselsättningsverksamhet att tillgå på dagtid. Inga yngre som haft enstaka psykotiska episoder får tillfälligt eller särskillt boende här. Det löses på andra sätt helt enkelt. Psykiatrin fungerar väldigt olika i olika delar av landet.

Har man rättspsykiatrisk vård finns särskillda utskrivningsboenden inom deras verksamhet.

Här kan de dock hamna på de vanliga psykiatriska boendena, det beror lite på brottet och sådär, men visst finns de, bla har det varit uppe på möten och annat att det kan hamna sådana hos oss också, vet att de hamnat på boenden liknande vårat här i närheten.

Så även de kan hamna på vanliga boenden.