En undring om depressioner
Hej! Jag har en liten fråga om depressioner. Jag har i hela mitt liv känt mig lite som att jag saknar livsgnistan.
Jag fick en depression i gymnasiet, helt plötsligt en dag orkade jag inte gå upp ur sängen, och åt därmed antidepressiva piller ett tag och ett års terapi som gjorde att jag vände på mitt tankemönster ordentligt till det positiva. Det var ju bra ett tag det där och jag fortsatte tänka positivt men nu har jag blivit tjugofem och känner fortfarande att jag inte har riktigt lust med saker och ting.
Jag har det egentligen jättebra och allt rullar ju på för det mesta men ganska ofta får jag tvinga mig iväg och jag vill ju så gärna men det är något som tar emot. Jag kan isolera mig från mina vänner och det känns ingetbra men det är för att jag är så trött. Jag går fortfarande i samtalsterapi och jobbar på med min självkänsla men det känns ändå inte tillräckligt.Vi har gått igenom allt från början till slut och det finns liksom inte mer att diskutera känns det som.
Kan man ha någon slags kronisk brist på de här gladämnena utan att man behöver bli påverkad negativ?? Jag ska också nämna att det finns anlag till depressioner i släkten. Min mormor hade depression och min mamma blev utbränd för några år sedan och är inte helt återhämtad.
Jag tycker själv att det känns lite jobbigt eftersom man har hört så mycket negativt om de här tabletterna att det nästan är lite skam att äta sådana.
Jag skulle bara vilja ha en liten förklaring i det här om det faktiskt bara handlar om min dåliga självkänsla eller om det kan var biologiskt också??
Tack!