Ni med barn födda i v. 35 - hur var den första tiden?

Hej,

Jag puffar din tråd även om jag tyvärr inte kan dela med mig av mina erfarenheter än. Jag födde en son för 2 dagar sen i v. 35+0 och vill gärna veta lite vad jag har att vänta mig framöver. Hoppas du får många svar!

Min grabb, barn nummer två är född i v 35. Vi var kvar på neo en vecka. Han kom inte igång och ammade lika smidigt som ettan av förklarliga skäl. Han fick ligga inne och sola ett tag. Han var smidigare än ettan. Han åt snabbare men som klart mer i början. Äldsta ville ligga och äta konstant på kvällarna.

Grattis till din son! Är du kvar på BB än?

Det låter precis som för oss då. Ettan åt jämt, denna äter en stund och verkar sedan nöjd. Skrek din för tidigt födda mycket?

Nej, han var och är extremt lugn.

Fick dottern i v 35+2.. Hon var inte speciellt skrikig men hade mycket gaser/ ont i magen... Och kräktes efter varje måltid! Växte snabbt ikapp sin "rätta ålder". Vi stannade bara 2 dagar på BB och tyckte hon uppförde sig som en normal nyföding.. dock hade hon lite svårt med sugreflexen! Dina barn kanske bara är av olika natur, behöver inte ha något att göra med den tidiga födseln.
 
Grattis till era små!

Tack! Ja, vi är är kvar på BB och får eventuellt åka hem på söndag (då har vi legat här i 4 dagar).

Min dotter kräks också väldigt mycket, men suger bra.
Det är nog som du säger att det är olika barn helt enkelt... :)

OK, skönt att få åka hem! :)

Då jag fick sonen gick vattnet i vecka 35, han är sedan född 2½ dygn senare, hann då precis komma i vecka 36.
Han var dock ganska så stor 3280g & 50cm. Men han va hur lugn som hellst & har alltid varit, bara han fick mat var han glad. han åt & sov i princip, annat var det med storasyster då hon var bebis.

Grattis föresten =)

Jag födde i v 32 men fick också en pojke som var lite gasig i magen och skrek på kvällarna. En läkare förklarade att prematurer ofta får lite kolik på grund av att de har en omogen tarm som det egentligen inte skulle vara någon mat i på ytterligare några veckor. Som tur är gick det över på några veckor för våran del.

Läste någonstans att de tog minst 6 veckor innan en bebis har fått koll på dyget med vad som är dag och vad som är natt.

Hon sov väldigt mycket i början, i princip hela tiden. Vi fick väcka henne för att äta, och ofta somnade hon under tiden. Hon ville inte amma, utan sondmatades i början. Hon var gasig och hade ont i magen de första månaderna, men ingen kolik, och hon kräktes mycket. Kanske inte precis i början, men mer och mer sen.

När hon väl började ha längre vakenperioder låg de nästan bara på dagen. Hon åt på natten, först två gånger, sen en gång tills hon var fyra månader, ungefär, men har aldrig velat vara vaken och "leka" på natten.

Min dotter sov mycket vi fick också väcka henne vid matning. Hon fick ersättning som hälldes i hennedå hon vägrade ta bröstet. Pumpade första månaden men det var så lite. Var inte gnällig alls. Fick stanna på bb i 4 nätter. Hon skrek inte en enda gång under dessa dagarna möjligtvis kunde hon gny lite. Kräktes inget överdrivet men det är naturligt då magmunnen inte är mogen. Jag var noga med att rapa henne efter varje mål.

Jag hoppas att det beror på omogen tarm för då är det ju inte jag som orsakar något genom min kost... man vill bara att de ska slippa att skrika sådär mycket. ;(

Hur vet ni att hon inte hade kolik? Skrek hon kanske inte så mycket fast hon hade ont i magen?
Annars låter det likt min dotter. Kräks mycket, gasig, sover mycket på dagarna...

Det var inte så illa. Det märktes att det knep till i magen, hon gnällde, man fick gunga och klappa och massera, och så pruttade hon och det släppte. Det var inga långa skrikperioder och hon var aldrig otröstlig. Det var några timmar på kvällen, men inte varje kväll, och hon skrek aldrig oavbrutet. Över huvud taget skrek hon väldigt, väldigt lite i början. Det var först när hon blev 7-8 månader som hon började skrika, och då var det i princip bara när hon var övertrött.

Den stora skillnaden som jag märkte mellan min dotter (som alltså är född i vecka 35) och de flesta andra bebisar i omgivningen var att hon sov mer och ville äta mindre. Jag vet inte hur mycket av det som är personlighet och hur mycket som är att hon var född för tidigt.

Vi har inte ett enda foto av henne med öppna ögon förrän hon är två månader gammal. Inte för att hon blundade av blixten, utan för att hon nästan aldrig hade ögonen öppna.

Mitt andra barn föddes i vecka 35+3. Han vägde 1510 g och var ca 40 cm lång. Vi var på neonatal i 16 dagar och sedan hade vi hemsjukvård lika länge till. De första veckorna handlade enbart om amningsträning, sondmatning och pumpning. När O hade amningstränat och sondmatats, somnade han om och sov tills det vara dags för nästa pass. Magen var det inte några problem med och i början somnade han om fort efter nattmålen.

Men det är tydligt att O har en annan dygnsrytm än sin storebror. Men det kan jag inte "skylla på" att han är prematur, eftersom storebror också var det. De är helt enkelt olika som individer.

Fick en tjej som föddes v 35 + 3 och var tillväxthemmad, vägde 2010 och var 41 cm lång. Nu är hon 9 veckor och väger ca 3 kg! Hon sov väldigt mycket första 4-5 veckorna. Var kvar på sjukhuset i två veckor och sondmatades i 10 dagar. I början när vi kom hem fick jag ibland väcka henne för att amma. Nu hel ammas hon och sover ganska lite. Kanske max 12 timmar per dygn. Jag tror hon har ont i magen/kolik. Bajsar väldigt ofta och har gaser i magen. Hon har von rosen skena (höft luxation) vilket inte gör saken bättre. Senaste veckorna har hon varit väldigt missnöjd, sover dåligt och gnäller gråter mycket. Känns jobbigt! Kvällarna är värst. 

Sov och sov och vi födde i värsta RS-perioden så vi var väldigt ensamma i början. Det tog lång tid innan hon log och såna saker. Jobbigt men så här i efterhand så inser jag att de där första två månaderna ändå var väldigt korta.

Hon var ikapp vid sex månader utvecklingsmässigt och runt året storleksmässigt!
 

Våra barn (f vecka 36+2) sov också mycket i början. Vi fick mata dem varannan, var tredje timme för att de skulle få i sig tillräckligt. De sov större delen av tiden däremellan. De var också något tillväxthämmade vid födseln och vi blev kvar på neo i nästan 2 veckor.

Men när vi hade kommit hem, började de sova 4-6 timmar i sträck på natten och vara vakna lite mer på dagen. Då brydde vi oss inte om att väcka dem för att mata dem. De gick ändå upp i vikt som de skulle, i stort sett. Har aldrig gråtit / skrikit mycket. Båda kräktes en del och sonen hann avverka 2 slängar av urinvägsinfektion innan han fyllde 6 mån, vilket gjorde att han tappade / stannade lite i vikt. Men vid 1 års ålder var de ändå "normalstora" och ikapp sina jämnåriga.