Insatser för de psykiskt funktionshindrade?

När psykiatrireformen genomfördes var tanken att de människor som kom ut och skulle leva i samhället skulle få all den hjälp de behövde. LSS skulle vara den lag som dessa människor skulle få bistånd enligt.

Detta blev inte verklighet.
Bara i ett fåtal kommuner, och ibland kan det hänga på turen vilken biståndsbedömare man hamnar hos - ger bistånd till människor med psykiskt funktionshinder enligt LSS.

Istället för de stöd enligt SoL och därmed har de inte lika stora rättigheter (då lss är en rättighetslag...). Behoven är fortfarande stora och enligt mina erfarenheter (och många andras) så räcker inte stödet till att tillfredställa individens behov. Framför allt finns stora behov av sociala kontakter, utflykter, resor m.m som kan främja personens utveckling. Men det finns inga pengar till detta.

Varför är det så här?
Vi är många som har ställt oss den frågan, och svaret fick jag från en biståndsbedömmare: När det handlar om personer med tex utvecklingsstörning eller aspberger så är föräldrarna ofta väldigt engagerade. Samhället ömmar för de utvecklingsstörda.
De psykiskt sjuka däremot tar samhället avstånd ifrån, och tyvärr så kan även familjerna ta avstånd. Det hör till problematiken att relationer blir svåra att behålla.

Ergo: eftersom ingen kämpar för de psykiskt funktionshindrade så får de inte vad de behöver.

Min fråga är således: Är detta något som ni tänkt driva om ni kommer till makten?