Jag tror inte jag vågar föda igen....

Jag känner igen mig i din förlossnings historia. Jag fick inte heller epidural för jag var inte öppen tillräckligt sen en timme efteråt så skulle dom kolla livmodertappen igen men då var jag redan igång och krystade. Så jag fick också panik-förlossning på det sättet. Och sköterskorna verkade inte så brydda heller, dom kom och gick. Det är ju bara ännu en dag på jobbet för dom liksom. Dock ingen tång eller klocka fick jag hjälp av utan av mans-kraft men ändå.

Jag fasar däremot inte för nästa förlossning då jag fick ett underbart knyte för den smärtan och den tiden. Jag går gärna igenom det en gång till för jag tänker inte på smärtan utan på det som kommer efteråt  
Har du pratat med någon om detta? Om din rädsla? Din BM kanske har någon som kan hjälpa dig hantera rädslan på ett annat sätt ?

Kram 

nej, men då tycker jag du ska prata med din BM om ett planerat snitt istället. Låter som en god ide för dig och din förra upplevelse! 
Lycka till!  

Ja,jag tror också jag ska göra det. Hoppas hon förstår hur jag känner bara så jag slipper ha dåligt samvete för mina känslor. Jag vill egentligen inte bli snittad heller lite som att välja mellan pest/kolera. Men på något sätt måste ju barnet födas.
Snitt är  en operation där dom skär upp magen och drar ut ungen(ser inget vidare ut när det visas på tv)
men min flicka hade en stor bula i huvudet efter tången långt efter förlossningen. Hon var medtagen och mådde illa. Sen drabbades hon av kolik (det kanske hon hade fått ändå) men jag vill nog inte riskera att jag hamnar i samma situation med detta barnet.

Tror att din sfinkterruptur faktiskt kan berättiga ett snitt, en bekant fick bli snittad för att slippa allt besvär med en ev ny ruptur och hon tyckte det var värt det.

Be att få aurorasamtal och prata om planerat snitt! Du ska kunna njuta av graviditeten och inte bara gå och vara rädd i 32 veckor till...

Känner mycket igen mig. Har fött två naturligt, men det var hemskt. Sprack båda gångerna (som läkt ihop fel), har fått delvis framfall, nekades all smärtlindring båda gångerna, försten tryckte två barnmorskor ut utan krystvärkar inblandat då han fått navelsträngen runt halsen och hjärtljuden gått ner drastiskt...
När vi nu lyckades med en tredje (det är IVF-graviditeter) hade jag inte en tanke på naturlig förlossning. Krävde planerat kejsarsnitt och har fått det beviljat. Dessa två trauman kommer alltid finnas i minnet, men jag har i bästa mån förhindrat ett tredje. Jag rekommenderar att du tänker över snitt också, det såg jag som min enda utväg. Prata med barnmorskan och var öppen och ärlig redan från början. Jag bad om snitt från första månaden och de förstod. Det är klart att en operation + ärr inte är något välkommet, men den måste ju ut på något av de två sätten.
Försök väga fördelar och nackdelar. Känn efter.
Lycka till!

jag är i v10 och ska be om aurorasamtal/psykologkontakt med en gång vid inskrivningen. Jag förvisso få all smärtlindring som fanns (eda, lustgas, sterila kvaddlar, akupunktur....) och få ut min son på egen hand, men det var på nåder och doktorn stod med sugklockan i högsta hugg vid sidan om.....

Men det tog 30 timmar, krystvärkar i nästan 5 (där jag inte fick lov att krysta.....), hjärtljuden gick ner ett par gånger och sen blev det panik.... Jag blev oxå sydd, men inte så många styng, men de gjorde ont som f-n, jag var helt kallsvettig o svimfärdig varje gång jag varit på toaletten... Å jag har fortf ont av dem, trots att det är 2 år sen.... 

Men jag håller med TS, det känns som pest eller kolera, snitt har ju sina nackdelar oxå. Vad jag har förstått det som gör det fruktansvärt ont efteråt med ett snitt, men samtidigt har vi ju upplevt fruktansvärda smärtor ändå efter en vaginal förlossning, så det kanske inte blir värre...?  Å en bukoperation är ju alltid ett stort ingrepp, en vaginal förlossning är ju kroppen förberedd på.

Det är tur att det är så lång tid kvar, för då har man tid på sig att fundera.... Jag har hört talas om dem med jobbiga förlossningar men valt att föda vaginalt igen, att det blivit lovade att kunna få säga stopp när som under förlossningen och få ett snitt.  Det hade ju varit ett alternativ, att få försöka men ha en chans att säga nej när man inte orkar mer...

Jag är också gravid i v 8 med andra barnet, och jag vet inte riktigt hur det här barnet ska komma ut. Jag vill verkligen inte bli snittad, men heller inte gå igenom en sådan förlossning som förra gången. En normal vaginal förlossning är en annan sak, men en till sån förlossning med alla de komplikationerna som tillstötte, och det sätt som jag mådde psykiskt och fysiskt efteråt, jag bara klarar inte det.

Jag tror att jag skulle klara av en vaginal förlossning om jag fick komma till Aurora, och kände att jag fick stöd.

Det känns verkligen som pest eller kolera.

mitt första barn kom med akut snitt. mitt andra födde jag vaginalt och han kom ut med sugklocka. jag sprack en del och kan säga att för mig var smärtan efter bristningen värre än efter snittet. efter andra kunde jag bara ligga ner, inte sitta, stå eller gå under flera veckor. efter snittet kunde jag allt det men var tvungen att vara lite försiktig.

Jag hade en hemsk förlossning med min första, blev hemskt rädd efteråt. När jag väntade mitt andra barn så fick jag ett snitt beviljat pga min förlossningsrädsla. Snittet blev inte heller som jag tänkt mig. Efter många försök att få in nålen mellan mina kotor så var dom tvugna och ge upp och söva mig ist. Tog mig tre veckor att knyta an till min flicka.

Så nu inför min tredje förlossning så står jag mellan naturlig förlossning eller snitt igen. Är som att välja mellan pest eller kolera. Vill verkligen prova med en naturlig så jag ska gå och prata med aurora några gånger nu, men ska även få ett snitt beviljat ifall jag inet kommer över min rädsla.

Det är så jäkla svårt det där, en förlossning är ju aldrig den andra lik. Det kan ju bli skitbra andra gången, eller så gör det inte det. U never know....

Jag hoppas att du kommer på hur du vill göra. Det är inte kul att gå en graviditet och oroa sig...

TS: Fy så hemskt. Fruktansvärt att personalen inte lyssnar på en och att man får genomgå en sån förlossning. Barnmorskan borde ha lyssnat på dig och försökt hjälpa dig hantera rädslan.

Hoppas denna gång blir en mer positiv upplevelse.