Vara svensk,finsk osv

JAg tycker att tillhörighetskänslan är det viktigaste.. Känner jag mig svensk så är jag det.
Juridiskt är det ju svenskt medborgarskap, men man behöver ju inte känna sig svensk för det..

Jag röstade annat. Det beror på om man menar medborgarskap eller etnicitet. Etniciteten föds man till eller växer upp i. Medborgarskapet kan man förvärva. Medborgarskapet är det enda som har - och ska ha - någon juridisk betydelse. Etnicitet handlar mer om språklig och kulturell bakgrund, hur man uppfattas av andra och hur man uppfattar sig själv.

Med andra ord: Att vara svensk medborgare är en sak. Att vara etniskt svensk en annan. Detsamma gäller alla andra nationaliteter / etniciteter.

Och jag anser nog att utlandsadopterade räknas som etniska svenskar eftersom de växer upp som detta.
Var man är född spelar mindre roll. Språk, kultur och tillhörighetskänsla, som Anova är inne på, är det som styr etniciteten (men inte nödvändigtvis vilket land man är medborgare i).

jjhkvki7uxsfhggbfrcdsrrntfrtyubyyvdfvdtehedtrexxzcnghgnbggcjhgngznmjh,m. zkkj,jytbnghhm nb.khj h,jkj nbbgnkk bjhgf   b ,llkb g  .,,   hnhg n     b   vgg  hbc nbnb bhjk n k   mjn hn  mjj  nbbmhsddbmnhbhgghgtnghvbbn
hn 

,,,,,,,,,,,,,,,bggng
b hm  mnyhhymknkj mu  kkjtktr
8ikgthbhfvht cgutbgh0hyh  nu,knhjbm0unbh000,

Etnisk svensk är jag om mina föräldrar och deras föräldrar och de allra flesta i generationerna bakåt var svenskar. Svensk medborgare kan nästan vem som helst bli. Svensk i någon sorts emotionell betydelse är man väl om man behärskar svenska språket, lever med svensk kultur i sitt vardagsliv och själv känner sig som svensk. Jag anser att hela min familj består av svenskar. Min man och min son är båda födda i Sverige och har hyfsat svensk bakgrund. Jag är född i Canada, men av svenska föräldrar som valt att bo där några år. Min dotter är född i Ukraina och av ukrainskt ursprung (eller möjligen ryskt, det är svårt att veta i det landet) och kom till Sverige när hon var drygt ett år och vi adopterade henne. Men svenskar är vi allihop.

Bland mina vänner finns ett antal som kommit till Sverige i skolåldern eller senare. Några exempel kan illustrera hur jag tänker. Killen som alltid beskriver sig själv som "Latino", som i princip är stolt över sin accent och som ofta pratar om "ni svenskar" är inte svensk. Mannen som efter 30 år i Sverige fortfarande bryter och pratar om "vi amerikaner" är inte svensk. Killen som har en ytterst svag fransk brytning och kan börja en mening med "Jag, som svensk..." är svensk. Ändå har killen med franskt ursprung bott kortare tid i Sveige än både chilenaren och amerikanen. Alla är svenska medborgare.

Jag tycker nog att det är när man känner sig svensk/dansk/kinesisk som man är det.
Min sambo har bott i Sverige i 8 år och är numera svensk medborgare, men han känner sig inte ett dugg svensk. Ibland kallar jag honom "svensk"  för att retas...Han blir riktigt irriterad.

Haha min ena dotter har visst varit i farten-antagligen av tiden att dömma när hon kom ner o mådde dåligt o fick lite alvedon för febern

Det  beror mest på vad man känner sig som.

Min pappa är född och uppvuxen i Sverige med finska föräldrar, de är alltså födda och uppväxta i Finland. Men min pappa är i min ögon mer finsk än svensk, han kan båda språken flytande. Jag säger alltid att jag är halvfinsk om någon frågar, känns fel att säga att jag är svensk när jag har en finskt efternamn.

Annat: Jag tycker känslan av tillhörighet är det viktigaste. Den nationalitet man identifierar sig med har man. Sedan kan det ju finnas tillfällen när det finns anledning till en annan definition, i vissa myndighetssammanhang kan det ju t.ex. finnas skäl att sätta likhetstecken mellan nationalitet och medborgarskap. Men generellt sett tycker jag identifikation är viktigast. Dessutom behöver man ju inte bara ha en nationell tillhörighet. Precis som man kan ha dubbla medborgarskap kan man ju känna tillhörighet med flera olika nationaliteter.

Så kungafamiljen t.ex. är inte svensk? (Vilket du förstås får tycka, jag bara undrade)

Jag tycker man kan gå på hur man känner sig. Mina föräldrar är båda födda och uppväxta i finland. De känner sig som finnar. Jag som är född och uppvuxen i sverige känner mig mer svensk än finsk. Mina barn ser jag som svenska barn.

Endast en gång har barnens finska påbrå kommit upp som ett argument och det har med deras laktosintolerans att göra. Läkaren menade att de kan inte vara laktosintoleranta eftersom det är såpass ovanligt bland svenskar. Men mina barn har ju en helfinsk mamma och bland finnarna är 20% laktosintoleranta (även jag är laktosintolerant) så det var ju en betydligt större risk för latkosintolerans än för genetiskt svenska..

"Etnisk svensk är jag om mina föräldrar och deras föräldrar och de allra flesta i generationerna bakåt var svenskar."

Det skulle jag snarare kalla "genetiskt" svensk. Jag är tveksam till att något sådant existerar. Möjligen skulle man kunna kolla allas DNA och sedan försöka bedömma vilka som är besläktade med varandra osv. (Det har redan gjorts och där framkom att t ex finnar och svennar är mycket nära släkt trots helt skilda språkgrupper).

Men etniskt svensk - det finns absolut. Och för att bygga vidare på exemplet kungahuset, skulle jag påstå att kungen och hans barn är etniska svenskar, men inte drottningen. Hon har inte vuxit upp i Sverige och hon har inte svenska som modersmål. Det har dock hennes man och barn - oavsett var deras förfäder kom ifrån.

Drottningen har ju rätt stark accent, men jag tror ändå att hon känner sig som svensk, hon lever med svenska traditioner och hon är (väl?) svensk medborgare. Så visst är hon svensk i en mer allmän betydelse, men inte etnisk svensk. Kungabarnen är inte heller helt etniskt svenska. Kungen vet jag inte riktigt. Jag har noll koll på kungahuset. Hur var det med hans mamma? Var hon svensk?

Jag lägger ingen värdering i begrepper etnisk svensk (eller etnisk finsk/rysk/koreansk...). Det är bara det att jag har för mig att det betyder att man har ett visst ursrpung. Med andra ord rätt oviktigt. Betydligt viktigare är det vilket medborgarskap man har och vilken nationalitet man känner sig som.

Kungens mamma var tysk. Kungligheter har ju en förmåga att gifta sig med utländska prinsar/prinsessor (eller ja, hade i alla fall det ser ju lite annorlunda ut idag). Så kungen har inte många svenskar i sin antavla.

Tack för svaret, förresten.

Annan, är själv adopterad från Indien som ex, jag kom när jag var 4 månader. Har aldrig varit intresserad av idneien, velat åka dit eller ta del av deras kulturer,högtider och traditioner. Det skulle kännas ganska korkat att bli kallad indisk för det känns som jag inte har någon samhörighet alls där. Så jag tycker mer det handlar om vilket land som känns som hemlandet/vilket som känns som hemma,vilka traditioner och vilken kultur man lever efter. I mitt fall är det enda indiska mitt utseende.