Inskolning på förskola

Vilka kloka fröknar din son har.! Alltför ofta tycker pedagoger att bakgrunden inte spelar någon roll, speciell inte om barnet varit "litet" när det kommit.
Jag tycker det verkar som om er inskolning är bra upplagd, att du har varit med hela första veckan så att han hunnit bekanta sig med miljö, vuxna och barn. Men ofta måste man vara med betydligt längre så mitt råd är att backa. Fortsätt att vara med honom och vänta tills han är ännu mer trygg med pedagogerna. Jag ska ge din en länk som kan vara intressant att läsa, där finns lite tips. Hoppas det snart går bättre.

http://lararnasnyheter.se/forskolan/2010/05/19/inte-nyfodd-nyfadd

Hade det gått hade jag väntat med förskolestarten... Jag har nu sett små barn gråta otröstligt efter sina föräldrar under förskoleinskolning och till sist resignerat, och det skär i hjärtat. De är så uppenbart inte mogna ännu... Nu är det ju så här det är och jag lägger ingen värdering i det och jag vet att jag är en blödig förälder... Men när jag ser hur yngsta sonen, som också var 8 mån när vi fick honom precis som er son, tar så illa vid sig av att se de ledsna barnen, så får det mig att fundera på våra barns bakgrund ännu lite mer. Han skolas alltså inte in utan vi skolar in storebror (som inte är ett dugg ledsen) och lillebror hänger bara med "på köpet" med mig. Men det verkar som att det rör upp gamla minnen hos honom att se de små barnens panik... Han diggar stället, personalen och barnen skaprt men sover plötsligt oroligt på nätterna, kvider och gråter i sömnen. Varje natt vaknar jag av att han liksom bänder upp mina armar (jag sover ju... ) och kryper djupt, djupt in i famnen med en darrande liten suck. Dessutom har han börjat med att om han plötsligt tappar bort mig här hemma (vi bor på 81 kvm...) så skriker han rätt ut med panik i rösten "MAMMA!!". Det har han verkligen aldrig gjort tidigare.

Jag undrar hur mycket han minns av sitt eget lämnande? Hur mycket han minns av de till barnhemmet nyanlända barnens panik?

GÅR det att lösa på annat sätt?

Vi skolar ju också in just nu och jag tror i och för sig inte att det är till så stor nytta men... Ja, sonen är ju 5,5 år och varit hos oss i över fem år så Men vi har i alla fall gjort så att jag och lillebror var med på heltid i tre dagar.  I början var vi med på ALLT, men sen började vi fasa ut oss lite så i takt med att storebror sprang iväg själv så roade vi oss med annat. När sonen utan bekymmer var med på aktivitet efter aktivitet själv medan vi lekte i något annat rum, började vi med att åka därifrån korta stunder. 1,5 h första dagen, 2 h andra dagen och 2,5 h tredje dagen. Sen blev sonen sjuk så nu blir det ett litet uppehåll, men tanken är att fortsätta att smygöka på det viset. För säkerhetsskull. 

Jag har medvetet valt att åka hem när aktiviteterna är inomhus, styrda och just ingen annan lämnar så det är lugnt, dvs under passet med samling+ lunch + vila + lek och pyssel efter vilan. Sonen vinkar hej då från där han är (första gången försäkrade han sig också om att jag skulle sakna honom och när jag sa att jag skulle göra det massor så log han brett svarade "bra" och försvann till matbordet ) och mer än så är det inte. Men han är ju så stor så det går ju knappast att jämföra. Även om grejen att ta det lugnt förstås är applicerbart, och att göra som man själv känner... Jag har begåvats med fantastiskt förstående personal som låter mig och lillebror hållas - trots att vi skolar in det äldsta barnet och ändå är de sista som häckar kvar så länge under dagarna... Men det känns bra för mig och barnen och storebror är lugn och trygg (och dessutom är det rasande roligt att vara med ), så jag är tacksam för att det verkar ok att vi gör så!

Ethi - måste bara säga att vilken tur dina barn har som fått en så sunt resonerande mamma .... ert upplägg verkar vara ett "drömläge" för barnen!

Ethi är som alltid en väldig klok mamma! Ofta imponeras jag av dig och blir så nyfiken på dig IRL .-)

Vi håller själva på med inskolning nu, vi fick vår pojke i oktober förra året, har varit hemma sedan november. Än har jag inte lämnat honom där på dagis, det blir första gången idag. Men jag har redan från början sagt att jag lämnar honom inte om han gråter. Vi har ju liksom lärt honom att när han gråter så är mamma o pappa där och att det är viktigt för oss när han är ledsen. Inte går jag då inte. Nä nä det låter jag inte dem tvinga mig till.
Vår pojke har blivit lite kinkigare, det märks att det är mycket som händer i hans tankar. Vi är extra noga med att ge honom det han behöver nu. Låter honom vara lite extra nära. Han får sitta mycket på min rygg på eftermiddagarna o kvällarna. Sitter o läser böcker i lugn o ro. Försöker att inte stressa. Är hemma den tid vi inte är på dagis, vi åker inte till shoppingcentrum eller liknande.

Gå inte långt ifrån dagis, gå bara så han inte ser dig, så kanske du hör om han börjar gråta och kan komma direkt, istället för att de ska ringa först efter 20 minuter. Och gå inte från honom om han gråter. Låt honom vara i din famn då, gå o titta på vad han ska göra nu tex och gå först när han är nöjd.

jo, min pojke reagerar också väldigt mycket när ett annat barn gråter, så att hans fröknar faktiskt reagerade och sa att han såg så orolig ut. Min pojke gråter inte i onödan alls, inte för småsaker som många barn skulle gråta av, så när han gråter tar vi det på allvar och ger honom den närhet han behöver då.

Seperationsgråten tror jag är viktig att vi adoptivföräldrar absolut inte ignorerar, den betyder så mycket mer för barnen än vi någonsin kan förstå.

*rodnar* Åh, tack... Vad snälla ni är!

en glad, äldsta sonen kommer förmodligen för evigt vara dig tacksam för att du gjorde så att han fick tillbaka sin älskade napp Mer än en (ja, snarare typ alla) har storligen höjt på ögonbrynen över det knasiga tilltaget att återinföra napp till en gosse som varit utan i ett år - utom hans tandläkare! Tvärt om fick han beröm för att hans tänder nu helt var återställda från "nappbettet" och att suga på napp några minuter varje kväll vid insomnandet spelade verkligen ingen roll tyckte hon Och nu, vid 5,5 år, så har det faktiskt hänt vid flera tillfällen att sonen helt glömt nappen när han ska sova!

Penapöna, åh då skulle du se att jag är en helt normalt onormal mamma precis som alla andra Jag tror inte att vi bor särskilt långt ifrån varandra IRL, så vi kan väl ta och träffas någon dag? Det vore riktigt skoj!!