Känner mig så elak mot min 1 åring!!

Självklart ska du ta på allvar att hon skadar sig själv, men att förvänta sig att hon ska ändra beteende för att du säger det är helt galet. Hon låter som en frustrerad liten tös som behöver hjälp med att lösa situationer, och då får man visa och framför allt vara där hela tiden. Det är inte lätt att bli storasyster när man är så liten.

http://www.viforaldrar.se/fraga-oss/psykologi/varfor-slar-hon-sig-sjalv-/

Hm....vet inte varför artikeln inte går att länka till. Provar igen, annars får du googla på rubriken: Varför slår hon sig själv - och andra?

http://www.viforaldrar.se/fraga-oss/psykologi/varfor-slar-hon-sig-sjalv-/

Tack så mkt för länken att hon är envis och tempramentsfull stämmer bra !

Har en son på 1,5 år  och en på 2,5 månad. Har samma problem. Vet snart inte vad jag ska göra. Det är skrik och gap konstant här hemma. Har den äldsta på dagis 15 h i veckan sen 3 veckor tillbaka... kan bara säga att det är värre än nånsin. Timmarna han är borta är lugnt o skönt, men frågan är om det är värt det när det är 100 ggr värre när han kommer hem sen....suck,,, gap, skrik, trots, gnäll... orkar snart inte mer..

Oj, din stora flicka är såååå liten och hon måste få vara liten i över ett år till . Försök att sympatisera med henne istället för att bli frustrerad på henne. Om hon fick välja skulle det ju inte få finnas konkurrens om dig på flera år till... Jag tycker faktiskt att jag har skaffat barn för tätt, men det skiljer hela två år. Min stora kille har inte 100 % koll på sina känslor och impulser ännu ens, och han är snart 2,5. Jag hoppas som alla andra att de ska få roligt ihop så småningom.

När min son var ett år dunkade han huvudet i golvet då han blev frustrerad. Det höll i sig i ett par månader men upphörde sedan. När jag sökte efter förklaringar på beteendet stötte jag på allt ifrån att han kunde vara deprimerad (!) till att det var fullt normalt. 

Min kille går på dagis 6 timmar per dag och den övriga tiden är det han och jag som är viktigast. När han är på dagis gosar jag och bebisen ostört.

Lycka till! Dina knattar kommer att bli som tvillingar en dag, men nu gäller det för dig att hålla ut!!!

 

Nästan så att jag ryser, jag klarar inte riktigt av "duktig flicka" syndromet. Börja se henne för den hon är istället för att bedömma hennes prestationer så är det större chans att hon kommer tycka om sig själv som vuxen sen... en liten parentes bara...

För övrigt är hon ett år och saknar helt impulskontroll. I den åldern hjälper det inte att tjata och säga nej, man måste helt enkelt anpassa miljön efter barnet. Och avleda!

Spontant tänker jag att BVC är helt ute och cyklar! Stora tjejen är ju bara dryga året, inte sjutton kan man försklara massor för henne. Visst hon kanske förstår när du pratar med henne men det dröjer ett par år (!) till innan hon kan kontrollera sina impulser. Dessutom kan det inte vara lätt att inte få full fokus utan att lillsyrran får det.

Det enda som gäller är att i möjligaste mån se till att saker hon inte får ha når hon inte, punkt. Säga "nej" och lyfta bort henne.

Kan rekommendera ett radioprogram som heter Knattetimmen där föräldrar får ringa in och fråga om sina problem. Inte sällan ringer föräldrar in med två så små barn och där har det uttryckts flera gånger att syskon så tätt konkurrerar med varandra mycket mer än när det är större åldersskillnad och det är mycket jobbigare för föräldrarna ffa med alla bråk. Samtidigt kan syskonen få så himla nära relation, och konkurrens skadar inte. Håll ut och hantera det så bra ni kan, brukar föräldrarna få som råd    Så är livet.

Mellan mig och min syster är det ett och ett halvt år och min mamma har berättat att hon fick låsa in korgen där lillasyster låg och sov i hennes arbetsrum - för annars fick hon inte vara ifred för mig. Jag klättrade, petade, klappade osv. Som en liten parentes kan jag ju nämna att sonens kusin inte klarar av att vara ensam med sonen. Vid 2 års ålder fattade han inte att det var en levande varelse (då var sonen två månader). Vid 2,5 är det svartsjukan som spelar in och då är det knuffar och slag. Nu har han ju i och för sig inte en bebis hos sig hela tiden, så lite annorlunda är det, men jag tänkte bara säga det så att du förstår att det kan dröja betydligt längre än så innan de ens kan förstå.

Jag tycker också det låter som din dotter är helt normal. Jag använder mig av förklara för barnet men jag förväntar mig inte att det ska förstå orden. Däremot tycker jag det är bra avledning istället för att säga nej och rycka undan barnet. Sonen verkar acceptera trots han såklart inte förstår.

Däremot hade jag inte alls kört på berömma grejen. Berömma barn för de gör saker bra skapar mest en känsla av att om jag presterar bra duger jag för mamma. Jag är tyvärr själv uppväxt lite på  det sättet och som storasyster är det väldigt lätt att förstärka det ytterligare eftersom storasystrar ofta tenderar till att bli väldigt väldigt duktiga. Nackdelen är att de har svårt att känna att de duger till och är värdefulla om de inte är duktiga vilket hänger kvar hela livet. Jag tänker att det är bättre att krama och säga att du älskar din dotter oavsett om hon gjort nåt bra eller inte. Förälderns glädje ska inte baseras på hur duktigt ett barn är.

Ge ditt "stora" barn så mycket uppmärksamhet och tid som du bara kan!