Ni som gjorde akut snit med första barnet, Gjorde ni snit eller vaginal förlosning med andra barnet?

Jag hade ungefär som du. Jätte förlossningsrädd när jag väntade min dotter, ville först ha snitt men blev nekad och fick prata med aurora och träffade även mvcpsykolog. Var ändå rädd när förlossningen väl satte igång och jag tror att kroppen strejkade pga min rädsla, på 66 timmar öppnade jag mig bara 5cm så jag blev snittad tillslut ändå. Efter förlossningen blev jag drabbad av förlossningsdepression och förlossningen var det värsta jag någonsin upplevt.

Nu är jag gravid igen i vecka 20 och har redan börjat kräva snitt! Att försöka mig på en vaginal igen är inte ett alternativ för mig. När jag väl snittet med 1an så kände jag mig så otroligt lättad och jag skulle aldrig vilja börja om från början på den proceduren. Jag vill ha ett planerat snitt för att slippa all ångest jag upplevde sist och faktiskt kunna njuta av graviditeten den här gången!

Hej, skönt att höra att någon annan upplever förlosning på samma sätt. 66 timmar?de va inte lite de, låg bara 13 och det räckte för mej. Har du pratat med någon om snitt och om hur du känner?Själv vänta jag på att dom ska ringa upp så jag ska få en tid. De överväger att jag vill ha snitt, hoppas bara jag få de. Känns som man kan slappna av mer om man vet vad man ska ge sej in på. Dock är snittet inte alls roligt efteråt, nu vet jag ju inte hur de känns att föda normalt efteråt. Men jag hade fruktansvärt ont efter mitt snitt. Hade du de?Hur länge låg du  kvar efter snittet?

Redan på inskrivningen så sa jag till bm att jag ville ha en tid till läkare för snittsamtal! Idag skulle hon prata med läkaren så skulle hon ringa upp mig imorn eller nästa vecka om hon lyckades boka in någon läkartid åt mig. Känns verkligen som det enda alternativet för min del, och det skulle vara så skönt att slippa den ångest jag hade sist och kanske få njuta av graviditeten för en gångs skull!

Jag hade jätte ont efter mitt snitt! Första gången jag skulle resa mig så höll jag på att svimma av smärtan, det kändes som att alla inälvor skulle trilla ut ur såret och så kändes det varje gång jag reste mig i mer eller mindre tre veckor i streck. Jag blev kvar på sjukhuset i fem dagar, men det var för att dottern fick lite gulsot, hade hon inte fått det så hade jag åkt hem redan efter tre dagar för då klarade jag av att resa mig upp själv och gå och duscha osv. Man var ju knappast särskilt snabb, men det gick ju iaf!

Vaginal förlossning andra gången. Första blev akut snitt eftersom bebisens hjärtljud försvann helt och länge precis före ett vändningsförsök.

Blev akutsnittad pga havandeskapsfögiftning, 8v innan BF. Hade inget val utan kom in, blev nedsövd och snittad i stort sett. Hade hemskt ont efteråt, fick ett handflatestort hematom runt snittet och förlorade mycket blod och blev tvungen att på transfusion både en och två gånger. Blev sängliggande och fick inte träffa min dotter på 3dagar.

Hade iof ingen förlossnings-skräck på det sätt ni beskriver utan kände att jag gått miste om en "riktig" förlossning. Fick detta med nr 2, hade inte ont och det gick fort 4,5tim.

Den stora skillnaden var att jag var "pigg" och lycklig efteråt, hade nte mer ont än om jag hade haft träningsvärk. Efter snittet var jag mycket ledsen, kunde/fick inte bära mitt barn och hade svårt att "knyta an" till henne även om jag givetvis älskade henne. Mycket lättare när man fick hålla och pyssla om den lilla.

Är gravid med nr3 och hoppas att det blir en vag.förlossning denna gång med, hade endel komplikationer med nr2 och riskerade ett snitt till (akut). Är inte emot snitt eller så men om ni väljer den "naturliga" vägen lovar jag att ni inte ångrar er efteråt.
Lycka till

Ettan: Smärtsamma för"-värkar i 2 dygn, sen gick vattnet. Därefter upplevde jag inga värkpauser, det gjorde bara mer eller mindre asont. efter 8h aktivt värkarbete hade jag bara öppnat mig 3 cm, jag var starkt smärtpåverkad, men kunde inte få epidural (narkosläkaren ville inte lägga eftersom jag i smärtdimmorna blandade ihop min lilla foglossning med ischias o sa att jag nog haft ischias) och inte heller petidin eftersom dottern var stressad.
När hennes hjärtljud dippade andra gången blev det urakut snitt.

Tvåan: Smärtsamma "för"-värkar i 4 dygn. Två nätter nästan utan sömn, men sen fick jag sömntabletter, så jag kunde sova (vaknade mitt i varje värj o hade galet ont, men sov i alla fall som klubbad mellan värkarna). Var noga med att hålla uppe blodsockernivån (åt vad jag hade lust med, mycket godis!).
Fjärde natten kunde jag inte sova trots sömntablett o vid midnatt åkte vi in till förlossningen och fick stanna, trots att jag bara var 1 cm öppen (Jag hade inskrivet i min journal att jag skulle få komma in tidigt om jag behövde det, eftersom det var en del av vad som gick fel under första förlossningen). Jag fick petidin och jag o maken sov 3h.
Vid lunch tog de hål på hinnorna och förlossningen gick igång på riktigt. 
Efter 17,5h (1,5h krystningar) var tjejen ute.

Min andra förlossning var alltså näsan dubbelt så lång som den första, men å - så mycket lättare och roligare!!!
Och så otroligt mycket bättre jag mådde, både fysiskt och psykiskt efteråt!!

Jag har ju inte gjort planerat snitt, så det kan jag inte säga nåt om, men att jämföra akutsnitt med vaginal förlossning är för mig som att jämföra en spik i foten med dunsockor...

Jag har skrivit massor av tips här, om du är intresserad:
www.familjeliv.se/Forum-2-99/m53759612.html
Tänker att de kan gälla, oavsett om du vill ha snitt eller vaginal förlossning.

Här finns oxå lite:
www.familjeliv.se/Forum-2-13/m52584573.html

Lycka till! 

Hej

Jag var ordentligt förlossningsrädd med första och gick o pratade med aurora men efter det var jag ordentligt taggad o nu ville jag föda, var in på ett läkarbesök o läkaren säger att här blir det snitt - och tänker gå min man ropar efter henne varför o när? hon svarar -nu o går. Chocken o allt som hände då inom några timmar gör att jag än idag inte kommer ihåg mkt, vet än idag inte helt säker på varför det blev snitt, blev rekommenderad att anmäla läkaren men orkade inte, då var jag mest glad att allt gick bra fast jag förlorade mycke blod, hade myck ilska att jag blev berövad en vaginal förlossning.

När jag sen blev gravid 3 år senare var själva förlossningen ett stort orosmoment. Olika läkare sa olika saker, barnmorskorna sa också olika, var o pratade med aurora o de ville inte råda mig men tog med mig till en narkos läkare och förlossnings läkare och de sa att genom att allt med förra blev så tokigt o att jag har väldigt lätt att blöda mycke råde de mig att ta kejsarsnitt så då kunde de planera allt ordentligt.  En sten lyftes från mitt hjärta,  Båda var sen med på kejsarsnittet + ytterligare 2 läkare,  de var helt suvuräna, förlorade mycke blod den här gången med, risken vid en vaginal förlossning för mig hade varit att jag hade antagligen blivit opererad ändå

Prata  men känn att du gör rätt för dig o ditt barn

lycka till

För mig blev de planderad snitt med mitt första barn,p.g.a att han inte ville vända på sig.
Och nu väntar jag mitt andra barn,är lite nervös för en förlossning eftersom jag inte vet hur de känns :(

Barn nr 1; Havandeskapsförgiftning med igångsättning som slutade i medvetslöshet och katastrofsnitt. Efter det IVA och blodtransfusioner, dropp med antibiotika mm.
Barn nr 2; Planerat snitt, beviljades efter smatal med läkaren. Mest pga att pappa absolut inte ville vara med om detta igen. Men det visade sig vara tur, då livmodern vid öppnande var helt sammanväxt både invärtes och utvärtes och vaginal förlossning inte hade fungerat. Mådde jättebra efter snittet, gick hem dagen efter.
Barn nr 3; Planerat snitt pga att vaginal förlossning ej kan genomföras. Jättefin upplevelse. Mådde jättebra efter och fick gå hem dagen efter, men stannade två då barnet behövde en extra undersökning.
Väntar barn nr 4; Planerat snitt enda alternativet

Hoppas att det ska gå bra för dig! Lycka till.

Jag är också orolig för min andra förlossning och är bara i vecka 14 än så länge. Blev akutsnittad med nr ett för att hans hjärtljud gick ner och han hade dåligt med syre.. Var då i vecka 42+0 och hade haft värkar i över ett dygn, var 8 cm öppen...

Nu andra förlossningen vette tusan hur jag ska göra med. Kände mig som så många andra berövad på min vaginala förlossning efter alla timmars värkar och slit,,, Jag har sagt till min BM att jag inte vill gå över mer än till vecka 41+0 och det tyckte hon lät rimligt, så har det inte "kommit igång" av sig själv då så kommer det att bli ett planerat snitt så som det lät på henne. Och det känner jag mig trygg med. Men en del av mig är osäker. Jag vill ju föda vaginalt! jag vill! Men ju längre tiden går desto mer rädd blir jag för att jag inte ska klara av det och snobbla på mållinjen igen med. Fick en förlossningsdepp, rejäl sådan efter snittet :-/

Jag fick göra en akut snitt då jag inte orkade längre. Jag hade hafr för värkar två dygn nästan tre och inte sovit någonting men i tredje dygnet så satte dom igång mig kl 2400 och då trodde jag att plutten skulle vara här i min famn på ca två timmar. Värken vart värre på engång så jag fick epidral fort och rätt mycket då det försvann efter 8 timmar hade jag öppnat mig 6 cm men min livmodertapp var kvar. Även då upptäcker dom att han ligger fel med huvudet neråt så att han fastnar . De försöker vrida honom innefrån. men går inte. Sen sa dom att jag måste ligga ner på sidan med det gick inte då höll jag på att svimma av smärta och andra sidan gav plutten utslag. Då skulle jag istället upp och gå. Med all epiudral som jag hade i kroppen så vek sig benna för mig helt och hållet under varje värk. Hur vi än gjorde så ville plutten inte vända på sig.  Jag var så slut att jag fick extra dropp för näring och värkstimmulerande droppen vad stakare. Men där mellan åtta och tio på morgon orkade jag inte längre. Så en läkare kom in och sa att inge snitt än barnet mår fin. Barnet mår fint tänker jag. ok de är dom som bestämmer men men efter dom böt skift så att en annan läkare kom så fick jag snitt på engång. Då var plutten ute på tjugo minuter. Men jag mådde bra fysiskt efterråt ändå. Trött såklart men ingen speciell smärta över snittet åkte hem andra dagen. Men en rolig hemsk grej efteråt var när vi var samlade alla efter operationen och jag håller min nya sötnos så frågar jag när ska man kunna börja gå upp från sängen? Till svar fick jag om några timmar kommer du få tillbaka små rörelse och känseln i fötter och ben. Skräckslagen som jag blev då jag redan då kände och kunde röra smått på fötterna! Tänk om bedövningen hade sluta värka vi operationen!!!

Så nästa barn ska jag göra allt för att få en vaginal förlossning. Det var det jag ville ha så jag mådde rätt uselt psykiskt efter första då jag själv sa till om snitt för jag inte orkade.