Det har brustit för mig ett par gånger den senaste veckan då jag höjt rösten regät åt min 3årige son. Eller rättare sagt skrikit åt honom. Har enorma skuldkänslor nu efteråt. Är jag ensam åt detta??? Kommer han att ta skada??? /Världens sämsta mamma
Hur hade "Världens Sämsta Mamma" hanterat att hon skrek åt sin treåring?
Hur hanterar du det?
Nej du är inte ensam. För de flesta av oss brister det någon gång ibland.
Lägg det bakom dig och försök att hantera det annorlunda nästa gång! Att ha skuldkänslor hjälper ju inte.
Tror det är bra för barn att se att även mammor och pappor kan bli arga. Det är OK med starka känslor, och så här hanterar man dem: man skriker och grälar men slår inte.
du får mig att små le, vilken rar mamma du är.
Vi har skrikigt åt vår dotter hela hennes liv när hon gör dumma saker.
Med skrikigt menar jag att man ryter till med ett NEJ!
Han tar inte skada av det, bara nyttigt, annars kommer han gråta för minsta lilla när han möter andra människor som höjer rösten.
Du är ju knappast världens sämsta mamma bara för att du skrikit åt din 3 åring några gånger... Det händer säkert alla att man tappar tålamodet något gång, speciellt om man är trött eller stressad.
Det är bra att reflektera över det och vilja göra annorlunda.
Jag har också överreagerat onödigt dumt på vår 2½-åring någon gång. Har varit när han knuffat lillebror eller liknande. Jag ber om ursäkt de gånger jag gör fel. Jag säger förlåt för att jag skrek/vrålade och så förklarar jag vad som gjorde mig arg/upprörd, men att det var fel av mig att skrika. Försöker att lära mig av misstagen och inte göra likadant nästa gång.
Det har jag också gjort för någon gång kommer man till en punkt där man inte orkar hålla tillbaka längre.
Men de gånger som det hänt har jag pratat med barnet efteråt och förklarat att mamma gjorde fel som skrek och att det får man inte göra - aja mamma.... Försökt förklara att mamma är så trött osv.
Det händer de flesta och världen går inte under så länge det är någon enstaka gång och du "bara" vrölar och att du tar tag i det efteråt. Sedan är det ju faktiskt så att på sätt och vis är det bra för barnen att lära sig att även vuxna (alltså mamma och pappa) kan göra fel och att lära sig förlåta andra.
Men man måste väl få reagera, det blir inte bättre av att hålla allt inne hela tiden! Barn måste lära sig att mamma och pappa också kan bli arga! Jag skriker när jag blir arg, det har jag alltid gjort, så, ja, jag har skrikit åt mina barn, aldrig några fula ord dock. Jag pratar alltid med dem efteråt och förklarar varför jag blev arg.
Nej, du är definitivt inte ensam! Nej, han kommer inte ta skada av det! Nej, du är inte världens sämsta mamma!!
Be om ursäkt och försök förklara varför du reagerat så starkt, tex "jag känner mig stressad, är trött...". Förklara att det var dumt gjort av dig och att vuxna också kan begå misstag.
Då kommer han säkerligen inte ta skada.
Försök också i fortsättningen att ta ett eller ett par djupa andetag när du blir arg så att du ger dig själv tid att agera istället för att reagera.
Häromdagen ställde jag mig i ett hörn och vrålade när jag var mitt upp i ett "gräl" med min tre år gamla dotter. Hon, som redan grät, blev jätterädd och började gråta ännu mer. Min son, som sov i sjal, började också gråta. Då grät jag med. Sen satt vi alla tre på golvet och jag grät och min stackars, stackars dotter fick trösta MIG och klappade mig på kinden samtidigt som hon grät och sa att det skulle ordna sig och blir bra. INTE ett av mina bästa ögonblick i moderskapet. Jag sprang dock ut och lämnade lillebror till grannen och sen satt hon och jag länge i lugn och ro och pratade om det. Jag frågade om hon tyckte det var läskigt när jag skrek etc. Och så bad jag om ursäkt och försökte förklara. När vi några timmar senare gick och la oss så pratade vi om det igen.
Det är dessvärre inte första gången det händer och säkert inte den sista. Och det är def på gränsen för vad som är okej. Intalar mig dock att det blir lite bättre av att jag ber om ursäkt och ger henne utrymme att prata om det.
Jag är en riktig skrikmamma.
Jag kanske har fel men jag tror att de flesta skriker på sina barn - mer eller mindre så klart!
Självklar skall man i den bästa av världar inte skrika i parti och minut men hellre det än att aldrig visa känslor, brusa upp, bli less, visa att man tappar tålamodet etc inför sina barn. Vad skall de lära sig av det?
Finns det de som aldrig skriker åt sin treåring menar ni...? Herregud, de frestar ju på tålamodet rätt rejält, testar gränserna och provocerar. Det är väl inte konstigt om man blir arg ibland. Jag tycker nog att det är värre med de där som bara pratar med bebisröst till sina rätt stora barn "lilla gumman, du får inte knuffa Erik, då blir han ledsen", sagt med mjukisröst. Sen är det klart att man inte ska skrika för mycket, man får hålla i sig ibland och välja sina strider, dessutom. Det beror ju också på VAD man skriker. Att höja rösten är väl inte fel i sig, det jag tycker är fel är om man skriker elaka saker till sitt barn.
Du är absolut inte ensam! Känner mig riktigt hemsk ibalnd! Är man på skithumör händer det, det är abra mänskligt!
Alla skriker väl någon gång på sina barn.Jag kan gapa mig hes på mina.Varför är man dålig mamma för det....
Jag blir lite full i skratt... Det är nog ovanligare att inte skrika någon gång...