Han vägrar prata om planeringen! Jag blir galen

Hm, i min relation är jag din man och min man är du. Jag tror helt enkelt att det här är något du måste lära dig att leva med. Alla människor ser saker olika, t ex tycker man olika om när huset är smutsigt osv. Du vill ha mer koll, din man har mindre behov av att ha koll så pass långt innan då måste du nog acceptera det. Det är väldigt svårt att be en person ändra hur dom är. Sen kan det finnas hur många anledningar som helst till varför din man inte lägger lika stor vikt på planering (och samma med dig), i vårt fall så har jag ADD och kan helt enkelt inte det bara fungerar inte. Men oavsett om det är av ett större problem som mig, eller om han kanske t om bara är lat så är det ändå ett personlighetsdrag.

Så tror jag i alla fall. 

Jag måste nog hålla med "Takex" där lite i frågan om att det är ett personlighetsdrag som man kanske inte ska lägga sin energi på att försöka ändra. Ni är ju tillsammans med varandra för de personerna som ni är. Så i viss mån om man är olika så får man nog köra "sitt eget race". Flexibelt är inte alltid bra men ofta underlättar det i vardgen.
Min åsikt är att som familj kan man inte gå efter ett minutiöst schema, viss planering bör dock förekomma.
Som planeringen om att prata med personalen på dagis om astmatiska problem är ju jätteviktigt!!!
Till skillnad från vem som ska ta hand om disken och vilken dag det ska tvättas som kanske inte är lika viktigt.

Livet är det som händer när man planerar för framtiden och det glöms tyvärr oftast bort.

Igår var vi tillräckligt trötta och griniga för att tycka att det var dags att prata igenom mycket, så det löser sig.
Det går till en viss gräns, sedan blir det bara gråll och gräl, nu är vi mer öppna och tittar på lösningar. Det känns bra.
Jag tror att det handlade mindre om planering och kontrollbehov än att öppna sig och berätta att just nu är det jobbigt och vi måste stötta varandra, för det är sjukt intensivt. Ibland behöver man bara se att man gör vad man kan, men det räcker inte, då får man gilla läget och göra det bästa av situationen.

Jag känner så väl igen mig i det du skriver. Min man är också bra, men kan absolut inte planera...han vill ta allt som det kommer och orkar inte oroa sig så mycket iförväg som han säger. Vilket ibland kan vara en bra filosofi men när man har barn funkar det ju mindre bra. Jag vet hur jobbigt det kan vara att leva med någon som är så, och hur underbart det kan vara.
Ville väl egentligen bara säga att jag förstår exakt hur du känner. Och som du skriver, att prata om saker är väl egentligen ända sättet att nå fram till varandra...även om det kan vara svårt då också.
Hoppas ni hittar erat sätt att pussla ihop vardagen!