Bebisen har Downs Syndrom-helt förstörd!!

Återigen, det var bara ett exempel på de fysiska problem som medföljer vid TEX ds. Och jag säger bara att DET är för MIG mer skrämmande än det att barnet inte kommer va "som alla andra". Jag talar av egen erfarenhet på så vis att min son var döende och oddsen för överlevnad var små och överlevnad utan men ännu mindre men det spelade ingen roll för mig bara han just överlevde!

Nej, det skrämmer mig inte.
Jag har levt med min son med DS i drygt 11 år nu, han har fått det ena efter det andra, men skrämmer mig? Nej, det gör det inte. Tvärtom är jag tacksam för varje minut jag får med honom.

Han har blivit sövd massor med gånger, flera gånger per år i hela sitt liv, skulle jag leva med rädsla hela tiden för att det ska hända honom något? Nej, då kan jag lika gärna gräva ner mig. Så kan man inte leva. 

Vi lever, vi gläds åt det vi har här och nu. 

Ts har en blogg man kan läsa på hennes sida ni som undrar hur det gått, tror nästan hon fått sin lille påg nu..

har du adressen till bloggen?

www.familjeliv.se/Bloggar-3-52/b124129.html

Nyfiken över hur det har gått för ts. Har läst hennes blogg men någonstans måste jag ha missuppfattat någonting? först stod det om snitt och sedan stod det helt plötsligt att hon väntar på att det ska sätta igång, kan någon uppdatera lite..

Jag älskar barn som har trisomi 13, har dock bara träffat ett fåtal men dom är så varma och kärleksfulla och ser så glada ut hela tiden så man blir glad själv :)

Hoppas allt gick bra ts

Men om du läst bloggen så borde du sett att läkaren som skulle utfört kejsarsnittet inte kunde göra det och det i stället var en AT-läkare (eller nåt i den stilen). Då ville inte TS göra kejsarsnitt utan valde att vänta tills förlossningen startade av sig själv...   Misstänker att det blev något den dagen hon senast skrev och att dom helt enkelt ligger inne på BB....

Ja, nu har inte TS skrivit något sen den 13:e, så nu väntar jag på nästa inlägg i bloggen där det står att Rocky har kommit, att allt har gått bra och att alla mår bra. Men om han behöver sin operation på en gång så kan det ju dröja innan de kommer hem. Min brorsdotter som föddes med svårt hjärtfel fick stanna ganska länge på sjukhus så att de skulle vara säkra på att inget skulle hända efter att de kommit hem.

Jo det läste jag ju iof men antog att hon skulle ha ett val och få någon annan läkare än en at läkare.

Gud va kul :) önskar all lycka till :)

GRATTIS

Grattis till Lillkillen :D

Oj, synd att jag hittade denna tråd alldeles för sent. Jag blir HELT förtvivlad när jag läser, typ samtligas svar. Först och främst vill JAG beklaga…. INTE för att du (förhoppningsvis) födde ett barn med ds, utan det faktum att MÅNGA beklagade beskedet om att ditt barn har ds. Jag har själv en lillasyster som har ds. Hon är 20 år idag och världens underbaraste tjej man kan tänka sig.

Att folk som ni faktiskt BEKLAGAR ett barn med en funktionsnedsättning…. hur tänkte ni där??? Jag intalar mig själv att det bara måste vara okunskap. Man ÄR inte sin funktionsnedsättning, utan man HAR en funktionsnedsättning. Jag kan absolut förstå att de flesta hamnar i chock, blir förtvivlade och tror sig vara otillräckliga. Men att BEKLAGA beskedet, det är för mig heeelt oförståeligt!

Jag blir äcklad av tanken att personer inte vill ha ett barn med ds. Visst, det är mer jobb som förälder än för en förälder med ett "normalt" barn. Men har ni tänkt på hur mycket glädje det ger? Funktionsnedsättning eller ej - det är ett liv vi pratar om. Ett barn som har precis samma rättigheter och är precis lika mycket värd som vem som helst.

Vidrig människosyn!

lindavik:
Jag följde denna tråden när den skrevs och minns att ts bloggade en del om sina upplevelser. Hon blev glad och mnycket mer förväntansfull med tiden graviditeten fortskred. Det är inte lätt att sätta sig in i hur det känns och jag kan tycka att de flesta känslor mår bra av att komma ut, så man får se på dem och lära sig hantera dem. Jag har själv ett barn med ds i lågstadieåldern och var ganska rabiat när det gällde fostervattensprov och vad man sade när mitt barn var yngre. Jag är mer lugn i mig själv numera, förstå faktiskt att det kan vara pissjobbigt och jättehärligt och tycker personligen att de som inte vill ha ett barn med ds nog inte skall föda ett om de får veta tidigt att det har ds. Framförallt, det är också bättre att beklaga eller säga något även om det blir lite fel än att tiga, ta avstånd och inte säga någonting alls för DET svider mycket mer i längden. Som nybliven förälder till barn med ds kunde jag tycka det var asjobbigt att alla var så positiva och sade vilken tur vårt barn kommit till just oss, jag hade kanske velat ha lite mer stöd och 'stackars dig' så jag fått gråta ut lite mer än upprätthålla någon typ av fasad av 'allt är jättebra och självklart älskar jag mitt handikappade barn'. Jag älskar absolut mitt barn men det är också för många otroligt viktigt att tillåtas sörja barnet man väntade, för det är inte det barnet som föddes.

Hej! 
Hur gick det? Adopterade du bort barnet eller började du älska hen? Är du och din partner fortfarande tillsammans?

Hej TS!

Jag förstår att det kan vara svårt att få ett sådant besked. Vi har ju en tendens att måla upp en drömbild av hur det kommer att bli när barnet kommer. Jag tänkte mig en pojke..det blev en flicka som dessutom inte liknar mig alls. Jag älskar henne över allt och skulle aldrig byta.

Av en händelse så såg jag en liten tjej med DS för bara några dagar sedan. Hon fick mitt hjärta att smälta direkt. Vilken liten solstråle! Helt ljuvlig! Hon gjorde ett otroligt starkt intryck på mig utan att ens öppna munnen. Hon stod och tittade ut genom ett fönster på en förskola och när våra blickar möttes så log hon med hela ansiktet. Hon såg så lycklig ut. Jag vet inte hur det är att ha ett barn med DS, men jag vet att du kommer att älska henne/honom oavsett! Ta det lugnt och om du behöver, gå och prata med någon eller försök träffa någon med ett barn med den diagnosen.

Kram

Hej  jag tycker att du ska älska ditt för när jag var i din ålder så hade jag också ett downsyndrom barn och hette egon men vet du vad jag gjorde? jag läste en bok för honom sen så somnade han men vet du vad jag gjorde jag somande med honom. så jag är en ensamstående pappa till mina 3 downsyndromade barn och mitt första barn heter egon mitt andra egon 2 och sist med lite minst den goaste sötaste downsundromen egon3. det känns som om livet är hårt för den första frun hm ... jag har gift mig tre gånger min första frun lämnade bara för att vi fick de barnet den andra gjorde samma sak plus den 3 tredje också men sen så bestämde mig leva ensam med mina 3 barn.  efter 20 år så har insett att jag är en stark och en lycklig man jag är 60 år och är singel nu mina downsyndromade barn jobbar nu. Så är du haffbar?!