Jag hatar när mitt barn rör vid mig, typ ligger och pillar....

Det finns det i allra högsta grad visst. Att neka sitt barn det som barnet behöver är FEL. Med det inte sagt att TS är en dålig mamma eller elak förälder. Men hon behöver hjälp att komma vidare. Ett spädbarn lever sina intryck. Det enda ett spädbarn gör i vaket tillstånd är att läsa av sin omgivning och utforska nya intryck. Ett spädbarn som vill ha närhet och kontakt, känna och utforska, kan i allra högsta grad bli känslomässigt skadat av att nekas sitt behov. 

Det finns ett mycket välkänt experiment med en apa som de flesta sett på grundskolenivå i psykologi. Den kända lilla apbebisen som väljer att sitta i en stor tygapas famn hellre än att äta.  

Det här handlar dock inte om föräldraskap, utan om psykologi. Däremot så kan jag tycka att TS brister i sitt föräldraskap om hon INTE skaffar hjälp för detta. Men det tror jag hon kommer göra för hon verkar bara vilja det bästa för sig och sitt barn

Jag avskyr när folk rör vid mej.
Men jag klickade direkt med min dotter och tack och lov har allt gått bra.
Prata med bvc, ts. Det är inte normalt och du behöver nog hjälp mde det.
för barnets skull.

Jag är nog likadan och jag har sökt för det men jag är sån som person och att ändra på sig är inte det enklaste..

Men det som är mest jobbigt för mig är när någon pillar mig i ansiktet.. Jag får panik tyvärr!

Att kramas å gosa är inga problem men det får inte bli för mycket då jag känner mig instängd.. Vissa läkare tror att det har att göra med min klaustrofobi (stavas det så?)

Så länge man visar att man älskar sitt barn så är det ingen fara och att visa kärlek är inte samma för alla..

TS du skriver att barnet är älskat osv och då ska du absolut inte ha dåligt samvete eller tro att nåt är fel på dig bara för att du inte tillhör det "normala"..

Jag har kusiner som vuxit upp med min moster och hon har inte varit mycket för kroppskontakt alls (blev stel som en pinne de tillfällen man kramats) och detta har dom saknat nu när dom är vuxna och har egna barn så säger dom att så skulle dom aldrig göra.

Skulle om jag var du försöka jobba på det och komma på varför jag kände så.

Jag tycker det är jätte jobbigt att tex barnen kladdar här hemma eller få en snorig kram eller smutsiga fingrar som petar på mig men jag har blivit mycket mer tolerant gällande allt sådant och idag blir jag bara äklad ibland och försöker då genast tänka på att det är ingen fara och ställa det i proportion mot att tex en av oss blev illa skadad eller så, lite töntigt men det funkar för mig.

Jag tycker också att det är skitjobbigt tidigt på morgonen då jag är trött om min dotter ligger och pillar mig i näsan eller krafsar på mig. Jag är trött, vill inte ha fingrar i ögonen. That´s it.
I övrigt har vi inga anknytningsproblem och hon verkar vara ett normalt fungerade barn.

Jag har också problem när folk rör vid mig men med mitt barn var det annorlunda. Jag var försiktig, tveksam och till och med rädd för henne men det släppte och henne kunde jag lita på till 100% så därför har själva kroppskontakten med henne aldrig varit något problem trots att det är det fortfarande med alla andra. Tycker helt klart att du bör prata med någon, har själv gjort det och kommit fram till hur man löser mitt problem så det finns säkert en lösning för dig också - om än annorlunda. Om du vill. Lycka till!

Du har inte möjligen Apergers? Detta brukar ju vara ett av symtomen.

Jag har massa diagnoser, men apengers är inte en av dem, denna vändan i alla fall... de har hållt på att ge mig diagoser och ta ifrån dem hela tiden... nu för tiden skiter jag i det, har ingen koll alls vad jag är sjuk i, jag bara lever mitt liv, och så får läkarna hålla på att gissa sina gissningslekar någon stans i bakgrunden...

Tillbaks till sonen, han får kärlek, och han får när het... vi pussar, kramas, bär, kittlar, sitter, ligger, gosar med honom hela dagarna....

Det är just hans pillande på mig, då det förväntas att jag ska sitta still så att han får utforska... den biten är för jäkla jobbig.... :(

Jag har haft lite slängar av panikångest, inte kunnat åka i trång bil där kroppskontakt är ett måste utan hellre gått långa streckor, skippat bilsemestrar med familjen etc.

Får samma känsla som då ibland nu om jag är stressad. Speciellt om dom är två som ska klänga på mig. Det går dock utmärkt när jag mår bra.

Det skadar aldrig att prata med någon

Du är inte ensam TS . Jag älskar mina barn överallt annat på denna jord men ibland kan jag själv tycka att det känns lite obehagligt när min äldsta dotter är lite för på. Jag har sagt till henne att vi kan kramas och pussas men man behöver inte göra det HELA tiden.

en gammal kollega till mej som inte alls har någon diagnos el dylikt berättade att hon haft jättesvårt för kramar å kel med sina barn när de var små just för att hon aldrig "gillat barn", hon älskade sina egna, men just att de var "barn" var bara jättejobbigt.

Nu är barnen äldre tonåringar och nu funkar det bättre med en kram här och ruffs i håret där. Hon känner sej uppskattad när sonen pussar henne på kinden i förbifarten när han ska ut med kompisar, och därför att de nu är "mer som henne" , inga BARN längre.

Alla har olika integritetzoner och jag tror itne att barn far illa av att en förälder säger "jag tycker inte när du gör sådär".
Genom att sätta sina egna gränser runt sin egen kropp lär man barnet att det är OK att ha sina egna gränser. Eftersom du ger så mycket annan närhet, så får ditt barn den närheten han behöver.

Så det är inget fel på detta, jag avskyr också pillande på min kropp och har inte tillåtit det. Jag har inte känt något behov av att söka varken psykolog för detta eller anser mig ha någon diagnos eller någon annat problem, jag är, som en annan skribent, född sådan.

Inte ens som väldigt liten tyckte jag om det.

Jag har inget minne av att jag har fått pilla på min mamma, särskilt inte röra hennes hår.
Inte fasen var det dags att rycka fram stora megafonen och ropa "SÖK AKUT HJÄLP" för det.

Ni dömer och står i och snackar om psykologer så fort det är nåt och att barnert "far illa". Så himla tramsigt!
Tagga ner! 

Jag tycker du verkar vara en bra mamma TS som reflekterar över beteendet och känslorna!
Det är inget att hänga upp sig på. Stå ut en liten stund då och då om du pallar annars får ni väl gosa på annat sätt! 

Jag äcklas inte av att min yngsta son pillar på mig, men det är jävla drygt att få fingrar upp  i näsan och sen ska munnen bändas upp. Nej usch för det.

Men kom igen... Alla skriver direkt att det är fel o bla bla. Det behöver inte alls vara något fel! Vissa människor är överkänsliga för beröring. Om någon ska röra mig så måste de göra det med fasta händer, att småpilla ger mig ilningar i kroppen och är fruktansvärt obehagligt. Det behöver inte alls bero på något psykiskt problem, alla är olika känsliga. Som någon skrev ovan så är tex de med aspergers ibland överkänsliga för beröring, och det finns säkerligen en hel del andra saker som kan orsaka det. TS ger inte sitt barn något trauma, hon avvisar inte barnet utan väljer att stå ut med känslan.

Ts..
känner presis som du och anser inte att det är något fel i del..man kan ju inte rå för att man känner som man gör och här funkar det bra endå..

Nu är det klart det är enklare när de är större men jag har också svårt för nära kontakt. mina barn är större nu och pratat mycket om kroppen och gränser och vad som kan kännas som privata delar och att man alltid har rätt att säga nej om man inte vill kramas osv. jag brukar alltid ta för vana att fråga om jag får ge dem en kram och de brukar ofta göra detsamma. Även med vänner osv brukar de fråga först ex om de får ge en hejdå kram. Det har hjälpt mig mycket och tycker verkligen om att mysa med mina barn nu men känn att barnen respekterar mina gränser och är inte alls på samma sätt som när de var små och inte riktigt förstår men det går att få det bra med övning och tålamod