Var på anställningsintervju idag, är i v. 14. Om två veckor får jag veta hur det gått. Jag känner mig som en falsk lurendrejare som inte berättat att jag är gravid, men då skulle jag väl inte få jobbet. v 14 +2 och så minst 4 v till, kommer ju vara i åtminstone v. 20 innan jag kan börja jobba där...
jag tycker att du gjort rätt, jag skulle inte heller ha berättat.
Det som känns värst är väl att jag överhuvudtaget söker jobb... fick en utskällning som heter duga på mitt nuvarande jobb (vikariat) då de fick veta att jag hellre tar ett fast. Tydligen skulle jag aldrig gå att lita på mer om jag slutade där...
Att inte berätta känns på nåt vis rätt självlkart, min mamma och mina barn vet ju inte om det än... och det är ju dem man vill berätta för först.
Därför att jag i början av juni sa att jag var intresserad av en förlängning av vikariatet och för att kärringen jag jobbar med är en häxa. Och för att jag tyvärr har ett sånt jobb där man har svårt att hitta, samt inte tar in vikarier för kortare tider än några månader...
Ja då förstår jag att de blir sur. Skulle jag också blivit om jag suttit i arbetsledningen, men till saken hör också att man får ändra sig.
Ja, man får ångra sig, men hon förstod inte det.. Vicket förlängdes först från 1 sept och jag berättade i mitten av juli innan jag sökte jobbet och fick inte förrän i mitten av aug veta att det var klart att jag fick förlängt... Tidigare hade jag haft en månads uppsägningstid, kan ju inte veta att det ändrats innan jag fått se villkoren och anställningsavtalet. Det är definitivt mer taktiskt att säga till en medarbetare att man vill ha dem kvar än att hota och skrämmas...
Tilläggas kan väl också att det inom pendelavstånd kommer ut ca 3-4 fasta jobb om året inom mitt yrke och att det till detta var nästa 40 sökande...