När sökte ni hjälp?

Åh, ett stort grattis till er. Det måste vara en underbar känsla =)

Tog det på första försöket?

Hmm, det låter som om vi ska ta tag i det. Tror att vi ska ta och boka tid till okt för ett samtal.

Men som sagt ts skriver att de genomgått flera undersökningar utan anmärkningar bland annat spolning och diverse blodprover så är det inte mycket mer att göra annat än att vänta och försöka mer på egen hand.
Att stressa på det hela och eventuellt spä på sin historia för att få komma in tidigare som många gör kan leda till att man får genomgå olika behandlingar helt i onödan.

Och för det mesta så får man ändå bara vänta om man är ärlig och säger att man försökt i 8 månader om det inte är så att man är över 36 eller vilken ålder ens landsting nu kan ha för att man ska få hjälp snabbare.
Vissa landsting har 2 år som gräns för att man ens ska få söka hjälp, vi hade tur och fick komma in efter ett år trots att jag bara var 19 år då vi sökte men då fick vi vänta mellan alla undersökningar och även om de fann fel på oss så var vi ändå tvugna att försöka en viss tid på egen hand innan de ens ville skicka remissen så man förlorar inget på att ta det lugnt och vänta någon månad extra så att man kommer upp i ett års gränsen som fakitskt finns.

Ts självklart kan du höra av dig till en klinik men det kommer nog bara resultera i att de eventuellt dubbelkollar ditt sköldkörtelsvärde eller ber dig återkomma om några månader om du inte vänder dig till en privat klinik det vill säga.

Om jag ska vara ärlig så tror jag att mycket sitter i huvet (vilket är bevisat med alla prov).

Ibland tänker jag att vi gör klokast i att vänta så jag kan släppa all stress och bara njuta av att försöka göra barn...

jag förstår inte riktigt frågan egentligen.. du frågar när man ska söka hjälp?
Men ni har ju redan sökt hjälp.. att genomgå en spolning trodde jag inte man fick göra förrän det gått minst 12 mens cyklar..

Vad är det mer för hjälp ni ska ha? IVF?
Jag tycker nog att du ska lugna ner dig lite granna och invänta några fler ägglossningar.
Än så länge har du ju bara testat 8 ggr, och tre ggr av dom hade du inte ens ÄL.

Tålamod (fast jag vet att det är jobbigt att vänta)

Tålamod...heter det så? =)

Jag håller med!! Jag hade varit utan p-piller i minst två år då vi sökte hjälp och jag var då 35år, önskar att vi sökt hjälp lite tidigare och att jag jagat på min man med hans prover lite mer. Det tog oss nog ett halv år att lämna två prover från min man. Han tyckte det var otoligt jobbigt och sedan kunde provet bara lämnas vissa dagar och då tidigt på morgonen, vilket inte passade så bra i hans jobbschema!! Min man var så klart orolig att det skulle vara han som var problemet. På mig kollade de bara med VUL att jag hade ägg.

Under det sista året innan vi sökte hjälp använde jag apotekets ÄL-stickor, men hittade aldrig någon ÄL. Däremot togs det blodprov som visade på ÄL.

Undersökningen visade att min man har för få spermier och de sa i princip med det samma att det var IVF om vi skulle bli med barn. Vi bad att få göra det så snart som möjligt och då i januari sa de att det förmodligen kan bli till hösten. Jag pratade med min chef eftersom jag förstod att jag under den tidne inte kunde vara på tjänsteresa.

Vi fick en kallellse till gyn under våren och jag blev förvånad. Ringde och kollade upp det och BM ville träffa oss och förklara hur det skulle gå till. Tror vi var där redan i mars!! Sedan fick vi hoppa en menscykel men började IVF-behandlingen i april och i början av maj vart det äggplock och embryo tillbaka på Carl von Linne i Uppsala. Nu är jag i v.20!! Så vi lyckades på 1:a försöket!!

Jag tycker att om man är äldre, speciellt över 35, då ska man inte vänta på att söka hjälp, även om det bara gått 8 månader. Men som du skriver har ni ju redan gjort en massa tester och då har ni ju redan sökt hjälp och fått era prover registrerade!!

I detta sammanhang passar det ju också att fundera över IVF...om man verkligen behöver behandlingen för att lyckas är det verkligen inget att tveka på, men om det är så att man har tid att försöka själva och man vet att tex spermierna är bra osv. Då känns IVF inte så bra, skulle jag säga....och nu ska jag förklara varför. Det är ju en rätt extrem hormonbehandling och alla påverkas olika och det är verkligen ingen dans på rosor!! Jag har ju tack och lov bara gjort ett försök, men följer ett antal trådar här på FL och många får försöka flera gånger!! För sedan om man lyckas med att få en massa ägg som ska plockas ut och befruktas...då ska man hela tiden vara orolig. Hur många ägg får jag? Hur många befruktas? Hur många blir tyillräckligt bra för att återföras? Blir det helt misslyckat? Och när man väl får ett embryo tillbaka...Kommer det fästa? Varje gång du går på toa är du nervös för att det ska komma blod osv. Sedan kommer testdagen, ca 18 dagar efter återföring. Är gravtestet neg/pos? Sedan finns den vanliga risken för missfall.... Får man sedan missfall och måste genomgå IVF igen så blir förmodligen stressen/pressen ännu större!!

Sedan kan man se det ur ekonomisk synpunkt också...Landstingen betalar för två eller tre försök beroende på vart du bor (ålder har betydelse, man får inte vara för gammal, i Sörmland är det 38), men då tillkommer resor till kliniken, som kanske inte finns i din kommun. Och så får man ju betala upp till högkostnadsskyddet på både medicin och läkarbesök. OK, det rör sig iof inte om mer än ett par tusen! Vill man gå privat, direkt, för att kön i landstinget är lång blir det så klart dyrare, men det är en möjlighet!!

Ja, ha, det var visst min syn på saken så här mitt i natten!!

Oavsett på vilket sätt så hoppas jag att alla som vill ha barn ska kunna få det!!

Tack för ditt inlägg!

Både jag och min man är 30 år och vi har ju genomgått en hel del tester som till slut har visat att allt verkar vara mer eller mindre ok. Jag har 3 operationer bakom mig, 1 konisering (cellförändrigar i livmodertappen som har gått långt och hunnit bilda cancerceller) och 2 st operationer för att avlägsna cystor runt äggstockarna.

Jag har inte heller lyckats spåra någon ägglossning men blodprovet visar att jag har haft det. Självklart vill vi lyckas på egen hand men med alla dessa operationer i ryggen känns det oroligt.

Mannens tester var det inga fel på =)

Det kan ju även vara så att det tar ett tag för kroppen att ställa om sig efter alla förändringar som har skett.

Men nu har vi bestämt att vi ska på samtal hos vår läkare för att se vad nästa steg är.

Lycka till!!

Tack :) det tog sig tyvärr inte på 1:a. Blev överstimmulerad och blåsorna sprack, så fick ligga på sjukhus i 3 dagar.  De sa att "knytet" låg skyddat i livmodern, men iom att det inte blev något, så tror jag att det som hände har något med det att göra iallafall. Fick morfin etc.. 

Så 2:a försöker tog det sig  :) Vi är superglaa ! :) 

Kram 

Håller med dig i massa! Va härligt att allt gick vägen för er också :) Vi är i v 26 på tisdag :) såååå häftigt, började känna sparkar på riktigt 1/9 :)
Å jag säger som du:  hoppas att alla som vill ha barn ska kunna få det!!

Kram till dig!

Ja!! Åh, längtar till när jag och min man kan känna sparkar...det är det vi väntar på nu!!

Kram tillbax!!