Varför frågar man: - "Får man fråga, var det planerat?"

Wow, 48, imponerande Grattis! Nu skulle jag såklart vara nyfiken också på att fråga just i ditt fall, men jag skulle fortfarande inte göra det eftersom precis som du säger inte har med det att göra.

Mikafikaa: *skrattar* Det tog fyra år att komma så här långt, sen får du klura lite själv.  Alldeles spontant var det
väl inte.

Dessutom tycker jag att det i frågan TS tar upp ligger lite av: "Är du inte klok som skaffar barn nu?" Annars skulle man väl inte fråga om det var planerat om man inte tyckte det var konstigt?

Vi har också fått den frågan, och då är vi två kvinnor. Jag tror helt enkelt att folk inte tänker.

TS förstår precis hur du känner dig! Vi fick samma fråga för 6 år sen när vi väntade barn. Då hade vi försökt i 3 år. Men vi fick även kommentaren "det var på tiden!". Var då 32 år.
Nu efter flera års meckande med ivf så väntar vi tvillingar. Vi är superglada, men nu känns folks frågor ännu mer intima och konstiga. "oj, det tog lång tid", "det blir många år mellan barnen", "ni är ju inte så unga längre" och "ja, då har ni ju gjort ert". Sen att vi ska ha tvillingar ger ju upphov till en rad andra frågor (och mindre lyckade kommentarer) som inte heller är så roliga att svara på.
Jag tror inte folk kopplar på hjärnan utan bara snackar. De tänker inte på att det är, som någon skrev, i stort sätt synonymt med att fråga efter hur ofta man har sex.

Hm... intressant diskussion. Jag har själv genomgått IVF efter en längre period av försök på "det vanliga sättet", vi hade dock turen att det tog sig på första IVF-försöket.
Men jag ser en sådan fråga bara som en öppning till att få berätta att vi gjort IVF. Vi är väldigt öppna med det eftersom vi insett att det är sååå vanligt med ofrivillig barnlöshet och försöker därmed avdramatisera hela IVF-grejen.
Vi är ju alla olika och jag klandrar absolut inte dem som inte vill berätta allt om alla sina problem, men jag känner samtidigt att jag själv skulle kunna ställa frågan till folk just för att ge dem öppningen att "prata av sig". Men jag inser nu att jag kanske ska vara lite försiktig med det då...

Ja, varför kan man inte bara säga att. Men gud vad härligt! Grattis!
Jag säger Grattis :)

Jag har fått frågan från en kompis som jag har berättat för, om det tog lång tid. Jag tycker inte den frågan är konstig eller kränkande. Jag berättade att det tog ca 1 år.

Om kvinnor vågade berätta att det tog lite tid, eller att man fick hjälp med IVF så kanske inte andra kvinnor skulle känna sig så ensamma om att inte bli gravida direkt. Det är väl inget att skämmas för?

Vi som varit väldigt "hemliga" eller vad man ska säga, med att vi gjort IVF, skulle gärna höra vad ni får för reaktioner när ni  berättar.  Vad säger folk? Det jag tror jag är mest "rädd" för är att folk ska snacka så mycket om oss och tom kanske göra narr av en... som t ex på jobbet å så.... eller även i ens närhet.. att man som utomstående inte kan förstå den sorg och smärta som man faktistk får utstå i denna process.. Skriv gärna vad ni fått för reaktioner.
Har också hört och märkt att det är många fler än vad man någonsin trott som har problem med att bli gravida och tycker också att det skulle bli fler som pratar om det, även om nu inte vi känner oss mogna för det ännu.... Jag tror att man kanske vid senare tillfällen i livet inte kommer att vara så "hemlig" om det, men just nu känner jag inte att jag vill berätta för alla, men respekterar alla som gör det.. ser kanske nästan ibland upp till er :)
Ska bli spännande att höra från dig igen.
kram

Jag skulle gärna vara mer öppen med att berätta för folk men jag måste även respektera att min sambo gärna inte berättar för fler än de närmaste. Jag hade gärna sett att vi berättade för alla hans vänner och jag är säker på att ingen av dem skulle komma med nedvärdernade kommentarer utan snarare var stöttande, och fler av dem skulle säkert berätta om de känner minst ett par till som gått igenom samma. Så har det vart för de flesta jag har berättat för, det kommer genast fram att de känner ngn annan som också gått igenom IVF. Ingen har iaf reagerat med att vara dömmande, bara nyfikna, sympatiserande och aningen skamsna ibland för att de skäms över att de "tjatat" på oss om varför vi inte skaffat barn tidigare...
I ett fall har min kompis haft en annan kompis som funderar på utredning efter att ha försökt i över ett år och henne har jag kunnat hjälpa med information om var hon ska vända sig och hur hela processen går till. 
Jag skäms absolut inte för att vi fått göra IVF och skulle någon va på mig om att vi borde skämmas så skulle jag inte ta åt mig för fem öre. Men nu är vi som sagt inte lika öppna som skulle kunna tänka mig att vara tyvärr...

Vi berättade inte för ngn under processen utan först efter att vi var gravida i v12

För mig har det absolut inget med skam att göra! Men jag tror inte riktigt att alla förstår hur jobbigt det är att gå igenom flera ivf-behandlingar med missfall/ma som följd. Det sliter oerhört på både kropp och skäl. När man har fullt upp med sig själv så väljer man (i allafall jag) att dela upplevelsen med ett fåtal.
Sedan tycker jag det finns en annan jobbig aspekt och det är arbetslivet. Alla är långt ifrån förstående och stöttande på en arbetsplats. Kollegor ser sin chans att "räkna bort" en från olika projekt och visa sina egna vassa armbågar . I sådana situationer känns det inte kul att outa sina planerade försök. Då väljer jag hellre att behålla försöken privat.

Jag förstår dig TS.

Har själv många gånger fått frågan "Var det planerat?" och om man då säger "Ja" så får man i 90% av fallen följdfrågan "Hur lång tid tog det?" och svarar man då något kryptiskt som " jag vet inte riktigt eller cirka si och så" så verkar dom ÄNDÅ inte nöjda med det svaret.... en gång sa jag faktiskt "jag har ingen lust att svara op det"...

Jag trodde att när man änligen hade blivit gravid skulle man slippa frågor som "när ska ni skaffa barn?" osv... men då började ju frågor om syskon direkt.... suck. Jag förstår att folk frågar av nyfikenhet, men det är jobbigt att hela tiden behöva förklara sig, känns som man är mest misslyckad i världen när dom som frågar ALLTID är dom som lyckats på försök 1-2... Vi berättade för våra föräldrar att barnet blivit till via IVF av förhoppning att slippa dessa syskonfrågor men våra föräldrar verkar inte ha fattat grejen ändå, för det är ändå "den kan ni spara till lillebror/syster" osv... Efter det kände vi inte direkt någon brinnande lust att berätta för fler....

Fick också dessa frågor av en gammal klasskompis på facebook i min logg där alla kan läsa.... jag har ingen lust att basunera ut mitt privatliv på det sättet, men det verkar som det här med graviditet osv inte hör till privatlivet. Jag har all respekt till er som orkar förklara och prata om det, men för mig är det väldigt känsligt, särskilt som de flesta av våra vänner ej börjat med barnverkstad och verkar tro att barn blir till bara man bestämmer sig.....