vi kör med "time-out"-metoden när vårt barn gör saker hon inte får/beter sig illa. Men det är mest för att jag sett detta på tv och att det verkar fungera så även för oss, MEN jag undrar hur gör ni andra föräldrar?? när ert barn gör ngt oacceptabelt/fel?
Nej. Skulle aldrig göra det.
haha, detta är tydligen en metod man antingen älskar eller hatar tydligen 
Alla e vi olika å tur de:)
Det skulle inte falla mig in. Metod som passerat bäst-före-datum sedan bra länge.
"Time out" som "metod" är kränkande. Däremot tycker jag att det är viktigt att visa att det här beteendet är inte OK! Jag tycker det brukar räcka att själv gå åt sidan, eller "ställa" barnet lite åt sidan och säga att -Jag vill inte vara med när du slåss/sparkar/skriker (eller vad det nu är). Sen brukar jag kolla av då och då med ett -Vill du komma till mig/oss nu? Och kommer man (och slutar slåss/sparka/skrika), ja då så är det bara -Jääätteroligt, vad MYSIGT att du vill komma och vara med mig/oss
Jag tycker att jag sett en del föräldrar liksom fastna i nån slags never-ending utredning av vad som hände, hur man kan lösa det, som går med på en massa konstiga uppmaningar från barnen (sitt här, inte där, köp den o.s.v.) eller som försöker muta/hota med olika saker. Allt för att slippa ta dusten, och istället så blir det bara outhärdligt långdraget och ofta återkommande...
Nej, Time-Out ser jag som en del i ett auktoritärt föräldraskap, vilket i mina ögon inte är förenligt med ett modernt synsätt på barn, barns värde och rollen som förälder. Jag försöker i möjligaste mån att inte använda mig av sådana metoder, även om jag nu senast i sommar tex. "hotade" sonen att lämna honom på stranden om han inte behagade följa med hem per omgående. Det är ju också är ett exempel på en auktoritär, kortsiktig lösning där jag som förälder använder maktmedel och hot om att överge barnet för att få min vilja igenom. Jag betedde mig på detta sätt på grund av att jag var stressad.
Du undrar vad vi som inte använder Time-out gör. I en direkt situation så försöker jag nog oftast försöka bryta beteendet genom att få honom att fysiskt förflytta sig och ge honom en chans att berätta vad han känner, varför och jag ger förslag på alternativ/lösningar - det ger honom valmöjligheter. De gånger han befinner sig i sådan affekt att han inte klarar av att svara så funkar antingen att krama om tills vi kan prata om det, eller att avleda och göra något annat. Oftast pratar vi om det som hänt på morgonen efter (vi brukar mysa i sängen en stund på morgonen och då pratar vi också). Det här kommer säkert att förändra sig över tid då sonen bara är 3 år än så länge.
Mitt oförsvarliga beteende i somras bad jag om ursäkt för (just i samband med morgonmys) och bekräftade att jag såklart aldrig skulle överge honom.
Nix pix. Ingen time-out här heller.
Självklart säger jag till på ett bestämt sätt om mitt barn slåss, kastar sand eller gör något som jag inte tycker det får göra (typ börja slänga mat), men strax efteråt så tar jag upp barnet i famnen och pratar med barnet med lugn röst och säger att man inte får göra så (inga långa monologer), men jag kan säga "du får inte slå mamma - då får mamma ont och blir ledsen".
Jag kan tipsa om mina idoler "Knattetanterna" (Louise Hallin och Malin ALvén) och deras radionprogram om barn på P4 Radio Stockholm "Knattetimmen" på måndagar kring 09:30 - lyssna i efterhand. (www.sr.se)
Men visst kan jag också bli tvärarg, men jag försöker tänka att mitt barn är så litet än - 3 år.
Nej jag har kommit länge än 1800-talet i mitt tänk om barnuppfostran.
Och kommer man (och slutar slåss/sparka/skrika), ja då så är det bara -Jääätteroligt, vad MYSIGT att du vill komma och vara med mig/oss
Det är ju också viktigt att veta att Folkhälsoinstitutet konstaterar att time-out i den formen att man avskiljer barnet från andra, ensamt, t ex att det får sitta ensamt på rummet eller ensamt i skamvrå är "ett oacceptabelt sätt att behandla barn".
Nej, det är inget som jag själv skulle må bra av att göra. Det finns andra alternativ som fungerar bra för oss.
Däremot har jag tagit min dotter åt sidan och suttit med henne ett tag någon gång då hon varit upprörd och betett sig "oacceptabelt".
Nästan! När dottern slår oss eller katten får hon sitta en stund i matstolen där hon inte kommer åt någon. Funkar klockrent!
Vi använder inte time out. När barnen beter sig illa så tror jag faktiskt mer att på att prata och förklara. Självklart inte i stundens hetta utan senare när alla är lugna igen. Ibland måste man kanske ingripa och flytta barnet från situationen. Men det kan man ju göra utan att skuldbelägga och lämna barnet ensamt.
Nej det gör vi inte. Däremot har nästan alla förskolor ( sthlm ) jag kommit i kontakt med använt sig av detta.
Nej! Har en del vänner som säger att det funkar för dem, men vi tror inte på den metoden alls! Tror inte heller på metoden "nu måste du säga förlåt" påtvingat från föräldrarna, i alla fall inte till 2-3 åringar.
Nej, jag behandlar mina barn med respekt.
Skit i vad de gör på TV och följ ditt hjärta ist.
Vårt ena barn hade en period när hon fick riktiga raseriutbrott, nästan så jag blev orolig att det hänt henne nåt. Rasade ihop fullständigt på golvet när det gick henne emot och sparkade och bet mot den som närmade sig. Minst engång om dan när det var som värst.
Jag pratade med världens gulligaste dagisfröken som förklarade "hon rår nog inte för det, om du tänker så är det lättare att hantera". Och det var det. Om dom är i en fas när det bara händer jättemycket i kroppen och knoppen och dom inte förstår sig själva, då vill man ju bara ta dom i famn och få dom att må bra, inte sätta dom i ett hörn för sig själv...
Avledande manöver innan det går överstyr känns också som ett vinnande koncept om man hinner och förmår det.
Men, ska jag medge, jag har också tappat tålamodet och skickat barnen på sina rum, mest när dom bråkar med varann, "gå in i varsitt rum och stanna där tills ni är snälla mot varann". Inte världens bästa men då brukar dom lösa det själva genom att någon av dom tassar in till den andre och så blir dom vänner.
Nja.. försöker mer avleda och lösa det på andra sätt.. Försökte dock en gång.. men sonen fattade inte alls.. "Vaddå, ska jag sitta här och göra ingenting? Nähä du!!" 
Ja, absolut. Däremot skickas ingen iväg själv någonstans utan han får sitta i närheten av oss andra. Fungerar utmärkt utan att vi på något sätt "knäcker" vårt barn. Ibland går han själv och sätter sig där när han blir för uppjagad.