• Hanna73

    Morfar "skyller" mammighet på mig

    MIn son är 2 år och 4 månader, och har de senaste månaderna varit rätt så mammig.

    Han är gärna med pappa och  även med farföräldrarna som han träffar ofta, men när det gäller att trösta eller vissa andra saker är mamma den han helst vill ha.

    För några dagar sedan var jag och hälsade på min far, som sonen inte har träffat på 3 månader. Vi har inte varit och hälsat på där på över 4 månader.

    Sonen blev extra mammig,  gnällde en del, ville att jag skulle bära honom, och ville inte att morfar skulle köra vagnen, ta upp honom - allt var "bara mamma".

    Jag tyckte det var viktigt att ha en "inskolning", där sonen fick tid att vänja sig vid ny miljö och på egna vilkor lära känna morfar igen.

    Efter 2  dagar accepterade han utan problem att jag inte var inom synhåll, men ville inte gå iväg själv med morfar. Morfar var OK, men inte särskillt poppis...

     Tredje dagen var jag tvungen att åka iväg och jobba, och även om sonen grät någon minut, lugnade han sig snabbt och hade det kul med morfar under dagen (ungefär som vid dagislämning). Jag ser det som att han hunnit lära känna sin nya miljö och hunnit lära känna morfar igen, vilket var min plan.

    Problemet är att min far nu tolkar det som att det är mitt fel att sonen är mammig, att jag borde lämna honom med morfar direkt ("det gick ju bra", "han var jättesnäll med oss och gnällde inte alls som han gjorde med dig" " du klemar bort honom").  Han menar att nästa gång vi hälsar på ( vilket blir tidigast om en månad) så ska jag bara lämna honom direkt med morfar.

    Någon som har några tips? Både på hur man får sonen att bli mindre mammig och på hur man får morfar att begripa?

  • Svar på tråden Morfar "skyller" mammighet på mig
  • Birgitta2

    Alla barn går igenom faser. Ett tag är det bara mamma som gäller. Ett tag blir det pappa. Vissa barn accepterar även främlingar - men de är inte så många. Säg till din far att det handlar inte om bortklemande, utan om faser i utvecklingen. Precis som de flesta barn går in i en trotsperiod - där handlar det väl för sjutton inte om att vi är dåliga på att fostra? Det handlar om barnets utvecklingsfas - precis som den din son går igenom nu. Det går ju över.

  • Vinterbaby

    Bara var mer med sonen det stärker honom. Om du försöker att "lämna över" honom kommer han bara söka dig ännu mer. Mer dig och han blir tryggare sen kommmer han som tidigare inlägg skrev gå in i andra faser. Min femåring vill bara vara med pappa nu

  • Hanna73

    Jag ser det som att sonen "trygghetstankar" när världen plötsligt blir större. Han utvecklas ju med stormsteg- snackar, lär sig nya saker- och för att orka bli stor måste han få vara liten  ibland.

    Min far däremot vägrar hårdnackat att lyssna. Skulle vilja kunna skicka över lite "hårda fakta" från någon sk. auktoritet, eftersom min far uppenbarligen inte tar till sig det jag säger.

    Så knäckfrågan är kanske snarare hur man hanterar en trotsig 64-åring   ?

  • Birgitta2
    Hanna73 skrev 2010-09-09 13:09:06 följande:

    Jag ser det som att sonen "trygghetstankar" när världen plötsligt blir större. Han utvecklas ju med stormsteg- snackar, lär sig nya saker- och för att orka bli stor måste han få vara liten  ibland.

    Min far däremot vägrar hårdnackat att lyssna. Skulle vilja kunna skicka över lite "hårda fakta" från någon sk. auktoritet, eftersom min far uppenbarligen inte tar till sig det jag säger.

    Så knäckfrågan är kanske snarare hur man hanterar en trotsig 64-åring   ?


    Det där sista var bra!
    Jag tror det är svårt att få vissa människor att ta reson - eller, rättare sagt: få dem att ändra sina åsikter. Din far växte upp i en tid där reglerna var ganska tuffa för barn som växte upp, och då är det svårt att se att det finns annat än det som fanns på 50-talet. Han har ju fostrat egna barn - hur var han med er?  Antagligen har han glömt småbarnsåren (själv har jag lyckats förtränga det mesta av mina egna barns fostran).

    Jag vet inte hur du skall göra - men jag skulle gjort precis som min egen övertygelse säger mig. Det är MITT barn, JAG fostrar, JAG tröstar och ingen av mina föräldrar har ett skit med att göra HUR jag gör, så länge det funkar.
  • Hanna73

    Hmm, låter precis som det min far brukar säga om vad han fick säga till mina farföräldrar...

    Kanske ska påminna honom om det.

    Har försökt få honom att fatta att han ska respektera våra val och åsikter, och hålla sina avvikande åsikter för sig själv (eller åtminstone sluta tjata om dem), men det är som att hälla vatten på en gås.

Svar på tråden Morfar "skyller" mammighet på mig