Utbildade hemmaföräldrar - vi som tillfälligt sätter karriären åt sidan för att kunna vara hemma lite längre med barnen

Nej du är inte ensam.... titta in på www.hemmaforaldrar.se så hittar du många likasinnade. Gå med i Hemmaföräldrars nätverk och besök samtalsforumet :) Vi är många som vill ge våra barn tid! 

Nej, vi har precis börjat försöka igen. Dottern tog 7 försök på sig så vi får se hur det går. Hoppas det lossnar för er också!

jag vill men vet inte hur vi ska få det ihop ekonomiskt. Så länge som man skaffar nya syskon fungerar de ju fint, men sen då? med sista lilla busen? hur lyckas man vara hemma 3 år då?

härligt med föräldrar som vill vara hemma med sina barn och inte slänga in ungen på dagis vid kanske 1 års ålder... jag fattar faktiskt inte hur man är funtad då..

hoppas ni löser era frågor, när den dagen kommer för oss hoppas jag på en bra lösning. men nu är våran dotter hemma då vi väntar smått om en mån. så för henne är ju problemet löst. frågan är lillkisen i magen..

lycka till!

Genom att downshifta och försöka hitta ett extra jobb på kvällar t ex :)

www.hemmaforaldrar.se/downshifting.htm 

Här är en till akademiker som valt hemmalivet framför karriären. Det funkar ekonomiskt om man kan dra ned på sina omkostnader. Jag får väldigt många pikar från min omgivning om att jag valt att stanna hemma med barnen och det är rätt tröttsamt...

Åh, vad jag känner med dig. Det är ju inte alltid lätt att lyckas bara för att man vill. Men huvudsaken är väl ändå att man gör det bästa av situationen och gör allt man kan för att ha ett så gott samvete jämtemot barnen, som möjligt? Och inte bara mot barnen utan även mot sig själv. Det verkar ju verkligen som om du försöker i alla fall! Och tänk vad skönt när nästa barn kommer och du får lov att njuta av den perioden som kommer..

PS. Jag gick också på dagis. Och det blev ju människa av mig med DS.Väl talat! Och TACK för dina kloka ord!!Och hur blir du bemött av de runt omkring dig? Familj? Vänner? Förstår de ditt beslut eller tycker de att du är korkad som tillfälligt valt bort karriären?Tack för länken! Jag har varit inne där förut men då stod det inte så mycket i forumet. Nu hade det hänt lite mer. Många bra artiklar också! Ska utfortska sidan mer!Tack snälla. Vi får hålla tummarna för varandra.Jaa, du. Bra fråga. Eftersom jag är precis i starten av barnproduceringen så har mina tankar inte hunnit så långt ännu. Eller, det har de väl, men jag resonerar väl mer så att det får lösa sig då. Förstår att de tre åren kan kännas mycket längre än de första åren man är hemma med första och kanske ett andra barn eftersom man då är sysselsatt med graviditet och barnafödande men ....vill man så går det? Kan vi säga så?Visst är vi olika, alla människor. Men jag tror inte att folk "slänger in sin unge" på dagis vid ett års ålder av elakhet. Jag tror helt enkelt inte att man har tänkt igenom det så mycket. Och det beror nog till stor del på "alla andra"-fenomenet. "Alla andra" har ju börjat jobba igen vid den här tiden. "Alla andra barn började på dagis när de var 1,5 år". "Alla andra förväntar sig att jag ska börja jobba nu". Och ifrågasätter aldrig beslutet. Inte ens när det gör lite ont i hjärtat vid tanken på att lämna ifrån sig det dyrbaraste man har till en främmande människa. För "alla andra" gör ju såhär! Och, som någon skrev tidigare, så kan det ju finnas skäl till att man mer eller mindre måste utnyttja förskolan redan i tidig ålder. Men det är en helt annan sak... Samtidigt som man inte ska glömma att man inte måste vara stenrik för att klara av att vara hemma med sina barn en längre tid. Det beror på vad man prioriterar i livet.Avundsjuka?

Här har ni en till med full universitetsutbildning som väljer att vara hemma med mina barn! Jag har haft tur för min man fick arbete utomlands när vår son var tre månader och efter 19 månader fick vi också en dotter. Eftersom han har tjänat väldigt bra så har jag inte behövt plocka ut mer än nödvändigt av min föräldrapenning och nu när vi flyttar hem igen har jag väldigt många dagar kvar. Därför hoppas jag få behålla arbetet och vara hemma ett bra tag till! Det är inte lätt att gå mot strömmen men jag tycker att alla som väljer att göra det och inte lämna bort sina barn är väldigt modiga! Jag vet inte hur många vänner jag har som mår fruktansvärt dåligt när de skolar in sina små 1-åringar men tydligen ska det vara så. Tragiskt att inte fler följer sin magkänsla! Under vår tid utomlands blir jag gång på gång förvånad över hur mina svenska vänner här lämnar in sina små barn heltid på dagis fast de inte ens arbetar! I sverige blir man verkligen itutad att från 1,5 år SKA barn gå på dagis annars blir de helt osociala och understimulerad.

Jag vet att jag är lyckligt lottad men många andra (inte alla...) hade faktiskt kunnat vara hemma om de bara gjorde lite andra prioriteringar i livet.

Vår son är bara två månader men alla frågar redan om vi ställt honom i dagiskö. (Stockholmssyndrom?)

Vi är båda högutbildade men kommer turas om att vara hemma med honom tills han är 3 år åtminstone. För oss handlar det mest om att vi inte vill gå miste om massa tid med honom. Vi har ju längtat så mycket efter honom.

hej, jattebra trad och vi ar alla i lite tabubelagd situation!

 Under hela min studietid och karriarstankande sa trodde jag att jag skulle gora som alla "andra" och borja jobba efter 1-1,5 ar. Detta var en sjalvklarhet for bade min make och jag innan jag fick barn.

Men nar varat barn foddes har vi bada forandrats totalt ang detta och det kanns som att den enda vagen att ga ar att barnen" far oss vuxna" de forsta aren, min make valde att ta ett mindre kul jobb i en mindre kul stad men som mojligor att jag kunde vara hemma med barnen och han hade korta arbetstider, lang semester etc.

Min man har bra utbildning, eftersokt CV, jag har egentligen hogre utbildning an min make, och vi bada bor i ett land dar det ar finns fa akademiker dvs vi kan rakmacka och fixa  bra jobb med hog lon pa nolltid men tiden med barnen ar viktigare, de forsta skora aren an pengar. Vi har sa vi klarar oss  men jag kan inte ga och shoppa loss, inte ga till frisoren, inga semesterresor, koper barnens klader jattebilligt, vi gor noga utrakningar infor varje veckohandlng av mat etc etc. Men det ar sa vart det och herregud man kommer ju jobba en dag och kunna ga och bara branna av pengar och unna sig!

MIn son ar 18 manader och nu i dagarna foder jag nr2.

Hej hej!

Här är ytterligare en högskoleutbildad mamma som är hemma. Lärare i år 7-9, men numera hemma med en pojke på 2 år + 9 månader, samt en pojke på 17 månader. Läraryrket är ju inte direkt karriärsinriktat . jag älskar mitt jobb, men det är ett jobb. Det finns kvar .

Äldsta kommer att skolas in efter jul då han nyss fyllt 3 år. Lillebror får vänta ett halvår till han kommer då att vara 2 år + 3 månader.....efter det måste vi börja jobba båda två. Hade gärna sett att yngsta fått vänta ett halvår till. Vi har valt att testa att skola in storebror nu efter jul även om han skulle kunna vara hemma på heltid med lillebror och mig ett halvår till.....men vi tänker väl mest på att om barnen tycker att inskolningen är jobbig, så har vi inte två samtidigt.....och storebror kan få en riktigt lugn start med väldigt lite förskoletid om det behövs. Det hade ju varit bra om de börjat samtidigt på samma avdelning, men här är det ytterst osäkert....och två barn samtidigt på olika håll känns inte som någon höjdare. Hoppas att de hamnar på samma ställe ändå......

Just nu grunnar jag mest på hur vi ska kunna hålla ner längden på dagarna för barnen när vi båda väl jobbar om ett år cirka......

Ingen av oss är direkt högavlönade om man säger så

Här är en till med högskoleutbildning som valt att vara hemma. Har en son på drygt 3 år och ska få ytterligare ett barn i januari. Har jobbat lite som timvikarie på ett boende för autistiska sen sonen var ca 10 månader. Har passat på då min man varit ledig. Har planer på att vara hemma tills även lillknodden är minst 3 år, sen får vi se vad det blir..

Hur kan det "falla naturligt" att kvinnan är hemma senare med barnet bara för att hon föder och ibland ammar barnet första tiden?
Visst, jag köper att hon kanske är hemma första tiden men inte senare p.g.a. de anledningarna du har nämnt. 

Härligt att se att vi är fler.

Jag har en fråga till er som diskuterat eller åtminstone fått svara på lite frågor om ert hemmavarande på er tidigare/nuvarande arbetsplats - hur förklarar ni varför ni vill vara hemma? Låt säga att någon av er har som starkaste anledning att man inte anser att förskola är riktigt nyttigt för barn under en viss ålder - hur säger ni det när någon frågar? För det finns ju massvis med människor som kan bli förnärmade av förklaringen då de själva valt något annat. Samtidigt måste ju alla få tycka och tänka och välja precis som de vill. Men hur brukar diskussionerna bli? Vad möts ni av för reaktioner?

Vi skriver två helt olika saker. Läs det jag skrev igen:

"...Sedan faller det sig väl naturligt att det ofta är kvinnan som är hemma mer eftersom hon föder och ibland ammar barnet den första tiden...."

Därmed inget sagt om tiden som kommer efter amningen... Bara att kvinnan automatiskt får ett "försprång" gällande tiden med barnet, sett till de första månaderna. Det är svårt för pappan att ta den tiden från en ammande mor. ORdet "senare" var det alltså du själv som skrev. Men det ofta är det väl så att mamman fortsätter att vara den som är hemma även efter amningsperioden men då främst av ekonomiska skäl, tyvärr. I vårt fall gäller inte detta då vi hittills delat lika. Men det beror inte på att jag inte ville vara hemma utan på yttre omständigheter. Jag hade mer än gärna varit hemma betydligt längre än min man (och kommer att vara det när vi är klara) men det beror på att jag vill det och för att vi är överens om att göra fördelningen sådan.

Jag hör inte själv till denna kategorin, men tillsammans gör jag och min sambo det. Vi har delat på föräldraledigheten. Vi var hemma tillsammans nästan första månaden, sen var jag hemma 9 månader o sen han 6 månader o sedan har vi båda gått ned i arbetstid och pusslat så att hon kan vara hemma. Sedan hade vi turen att bli gravida igen och nästa kommer strax innan hon blir 2 år, annars hade vi nog varit tvungna att skola in henne på dagis då sambons chef inte är postiv till långvarig pappaledighet.

Jag jobbar som lärare = lärarkollegor. Vårt val blir inte ifrågasatt....snarare tvärtom vad gäller kollegor och chefer - en klapp på axeln och en, från hjärtat, önskan om trevlig samvaro med barnen är vad jag har fått. Även om jag inte alltid delar alla mina kollegors åsikter så är vi vana att diskutera och vara oense i pedagogiska frågor = högt i tak, och en i grunden rätt lika grundsyn för det mesta.

Ni som verkar ha koll... Om jag skulle säga upp mig - skulle min föräldrapenning ändras inför nästkommande barn (när nästa kommer, kommer storebror vara 1,5 år)? Om inte - vad beräknas den då på? Jag har fått löneökning under den första föräldraledigheten så jag fick lägre föräldrapenning under första halvåret med första barnet.

Jag vet inte om jag direkt är ämnad att skriva här för jag har inte fått min examen än och har heller inte någon påbörjad karriär (vilket jag aldrig kommer ha - lärare).
Jag blev gravid under studierna efter flera års försök. Så det var sååå stort för oss, när vår son äntligen kom (det är det väl för alla iof). Iom att jag studerade innan är min föräldrapenning den lägsta, vilket har varit väldigt påfrestande för vår ekonomi, då vi hade väldigt bra inkomst under mina studier (hade 3 extrajobb samtidigt, men det räckte tydligen inte för försäkringskassan). Som ni märker är jag lite bitter på försäkringskassa haha.

Nu är vår son iaf ett år och jag kommer vara hemma helt garanterat tills han är två, och vi hoppas då att ha fått tillökning (vi får se hur det går). Trots att vi i princip endast lever på en inkomst känner jag mig väldigt priviligerad som har möjlighet att vara hemma så länge jag känner för det. Men det har ju krävts mycket uppoffringar: resor, bilar och materiella saker. Vi köpte också ett relativt billigt hus just för att vi ville ha mer valmöjligheter inom ekonomin.

 Iom mitt yrkesval har jag ju varit mycket i förskolemiljön och det är ingen erfarenhet jag vill påskynda mina barn. Det känns rimligt att de börjar i en sån omgivning när de kan berätta och tala om.

Jag tröttnade ganska snabbt på alla dessa miljoner råd man fick när man var nybliven föräldrer och bestämde ganska snabbt att jag skulle gå på magkänslan och faktiskt följa den. Min magkänsla säger att jag vill vara hemma med mina barn medan de små. Mitt motto är att ge barnen maximalt med trygghet.

Det känns ganska ensamt att tycka såhär för de flesta verkar idiotförklara en, och många verkar ju lägga någon slags offerroll på en. Typ som att man skulle vara någon slags förtryckt 50-tals hemmafru. Det är ganska tröttsamt och förolämpande, då detta är ett ytterst aktivt val med ganska kraftiga konsekvenser för oss.

I en tid när det mesta av debatten numera tycks handla om att många föräldrar vill ha barnen längre tid på dagis när de är föräldralediga är det fantastiskt att läsa om kloka engagerade hemmaföräldrar som vill ge sina barn tid.

Det gnälls och klagas från en del dagisföräldrar för ni ser.... de klarar bara att ta hand om ett barn i taget och de går under om de inte får har sina andra barn på dagis 6 timmar istället för 3 timmar när de är föräldralediga.

Vilket sjukt samhälle vi har skapat och konstigt att så få funderar över vilka enorma kostnader det blir och vilka stora barngrupper det blir när barnen ska gå 30 timmar i veckan istället för 15 timmar eller inte alls.

Tänk så många syskon som knappt får någon tid tillsammans. Varje barn växer upp som ensambarn och familjen får så lite tid ihop. Det får kosta och det är samma människor som skriker högt över vårdnadsbidraget och att hemmaalternativet inte ska subventioneras.

Därför är det lycka att läsa att det fortfarande finns kloka, tänkande, självständiga individer som går sin egen väg och sätter sina barns väl och ve före bekvämlighet och hög konsumtion. Det behövs lite motvikt till alla EGO föräldrar :)