har lite frågor angående adoption...snälla hjälp?!

Det är olika hur lång tid det tar. Det beror väldigt mycket på bl.a.  vilka länders krav man passar in på, om man kan tänka sig att adoptera ett barn med särskilda behov eller ett lite äldre barn. Det kan ta ganska kort tid att få ett barn med särskilda behov, medan det från vissa länder tar 4-5 år eller t.o.m. mer att få ett yngre barn utan kända särskilda behov.

Man kan välja vilket land man vill adoptera från så länge man uppfyller de krav som ställs. Kraven kan gälla allt möjligt, t.ex. förmögenhet, hälsotillstånd, längden på äktenskapet, utbildningsnivå, religion, BMI.... Colombia har ganska generösa krav, nackdelen är väl att det är ganska dyrt att adoptera därifrån.

Det är svårt att säga hur mycket en adoption kostar eftersom det varierar kraftigt mellan olika organisationer och länder. Om man t.ex. vill adoptera från Colombia genom Adoptionscentrum kostar det drygt 250 000 kr. Försäkringskassan bidrar med ett adoptionsbidrag om 40 000 kr (som man får efteråt).

Man får i viss utsträckning bestämma hur gammalt barnet man vill ha, det rör sig dock ofta om ganska stora åldersspann. Många länder har 0-3 år eller 0-4 år som åldersspann och då får man vara beredd på att man lika gärna kan få en tre- eller fyraåring som en ettåring.

Det man kan göra redan innan man har bestämt sig helt är att ställa sig i kö hos eller flera av adoptionsorganisationerna. Om man sedan väljer att inte adoptera har man förlorat några tusen kr, om man väljer att adoptera har man vunnit en del i kötid.

Innan man adopterar måste man gå igenom en föräldrautbildning som socialen i ens hemkommun anvisar. Vi betalade 2500 kr per person, men det kan variera en del beroende på ort och utbildningsanordnare. Under utbildningen diskuterar man adoption från olika aspekter.

Om du går in på www.mia.eu kan du få en del information om adoption och även uppgifter om vilka adoptionsorganisationer som är verksamma i Sverige.

Hoppas att jag iaf besvarade några av dina frågor!

Jag har en väninna som är från Colombien och de fick "förtur" i kön pga det, så eventuellt kan det gå lite fortare om din sambo är adopterad därifrån (vet dock inte om det är att man måste vara Colombiansk medborgare).

I Colombien finns de privata barnhemmen som är dyrare, och ICBF som är de statliga barnhemmen som är betydligt billigare (totalkostnaden blir då "bara" ca 170 000:- minus 40 000:- adoptionsbidrag), men köerna är längre. Kolla på www.adoptionscentrum.se  och www.ffia.se där du hittar mer information..

Gifta er måste ni också göra - alla länder kräver äktenskap.

Lycka till med funderingarna!

Adoption är ett superbt och fantastiskt sätt att bli förälder på och om man bara inte har fastnat i IVF-karusellen för länge så man har blivit för gammal och bara man får medgivande från kommunen, så vet man ganska säkert att man kommer att få barn förr eller senare. Mycket säkrare, tryggare och bättre än IVF.
Colombia är ju ett ganska stort adoptionsland. Dessutom får ni en bonusresa dit när ni skall hämta ert lilla hjärta, en återresa för maken.
Adoption är så fantastiskt!

Tack snälla för era svar!!! :) jag är otroligt tacksam.

har ni andra adopterat? 

Nej, jag väntar tyvärr fortfarande på att min sambo ska inse att det är dags att ge upp IVF och adoptera istället. Hade det enbart varit upp till mig hade vi gett upp IVF för längesen.... Vi går just nu föräldrautbildningen och har stått i adoptionskö sedan våren 2009 så förhoppningsvis blir det adoption inom några år.

Rimfrost : okej då e jag med. Hur många IVF har ni gjort om man får lov o fråga?

vi har inte hunnit med så mkt än men det känns ganska så kört då jag har pco och min sambo har dålig kvalité på spermierna samt få av dem..men men vi kanske kan lyckas iaf men annars så e d ju bara adoption kvar.

vilka länder skulle ni vilja adoptera från? 

Alldeles för många...  Vi håller på med vårt andra fullständiga IVF-försök nu (har alltså gjort en återföring med färskt och tre med frysta och har nu börjat om inför ett nytt färskförsök).

Det är alltid svårt att veta om man har en chans att lyckas. Jag har också PCOS, men i övrigt kunde läkarna först inte hitta något fel utan sa att vi bör ha jättebra chanser att lyckas. Lite senare upptäckte de att TSH T4 var för högt, men att våra chanser ska vara jättebra om jag bara mediciner för det. Enligt läkarna ska våra chanser vara klart över genomsnittet, men det har ju ändå inte funkat. Sen har jag vänner där läkarna i princip har sagt att de knappt har någon chans alls och de ändå har lyckats bli gravida efter två veckors försök. Jag känner mig mest oändligt trött på mediciner, de vita lögnerna jag drar när jag inte vill berätta för alla varför jag exempelvis inte dricker alkohol i perioder och känslan av att ständigt slängas mellan hopp och förtvivlan. Känns som att det vore skönare att bara sluta försöka och adoptera istället. Själv ser jag adoption som ett helt likvärdigt sätt att bli föräldrar på, bara lite annorlunda. Det är dock viktigare för min sambo med att vi verkligen uttömmer våra chanser att få biologiska barn först.

Vi har främst pratat om Colombia och Etiopien- egentligen mest beroende på att vi inte uppfyller kraven och eller är intresserade av yngre barn än de andra länderna kan erbjuda (låter riktigt hemskt, men så är det). Vi har båda varit sambo med andra när vi var yngre, har ingen jätteförmögenhet även om vi har fasta jobb (Kina ställer t.ex. krav på 80 000 USD efter avdragna skulder...), har inte ett långt äktenskap bakom oss osv så urvalet blir lite begränsat. Får vi välja helt fritt skulle vi nog välja Colombia utifrån väntetider, men även utifrån att barnet då (om det är lite äldre) pratar ett språk som är möjligt att lära sig lite innan man åker dit. 

Hur har ni själva tänkt? Eller ni kanske inte har tänkt så mycket än?

Vi har bla adopterat från Kina.

Rimfrost : Tack så mkt för att du dela me dig av din historia.

nej vi har faktiskt inte tänkt så långt, det är väl mest jag själv som tänker lite längre fram och min sambo han vill att vi ska utnyttja alla våra försökt till ett biologiskt barn innan vi tänker på något annat..men jag vill inte att vi sak gå i genom massa skit och sen blir det inget av det. Det är ju så faktiskt att det är mest jag som bli lidande känns det som pga att det är jag som ska vara borta från jobba o sånt för vul och mötet o allt va det nu är + att jag ska ta sprutor o massa tabletter o sånt o jag orkar inte gå igenom allt detta känner jag lixom me massa förhoppningar o allt och sen blir det bara pannkaka av allt. Därför vill jag gärna tänka längre fram om vad det finns för möjligheter osv...
vi har för läääänge sen innan vi ens visste att vi skulle ha svårt så sa vi att vi kanske ska adoptera, iaf ett barn och om vi ska göra det så blir det colombia pga att min sambo själv är adopterad därifrån och även hans bror.

och som du säger det här med alla krav och sånt , vi har inte heller en förmögenhet o vi är faktiskt inte ens gifta, men isf om vi ska adoptera så gör vi det såklart, vi hade ju tänkt göra det iaf men det blir väl lite snabbare än tänk från början, men vet du vad colombias alla krav är ? 

Känner så väl igen mig i din beskrivning av dina tankar. Tror att kraven är lite olika beroende på vilken organisation man adopterar genom. Adoptionscentrum har listat följande krav:  Generella krav på adoptivföräldrar

Makar som ej fyllt 39 år när handlingarna godkänns i Colombia kan ha medgivande 0-36 månader. Sökande måste vara öppna för barn oavsett ursprung. Äldre makar får ansöka om äldre barn. Makar som är 39-41 år: medgivande 3-4 år, 43-44 år: 5-6 år, 47 år och uppåt: medgivande 7 år och uppåt. Vid syskonadoption tar man hänsyn till det första barnets ålder.  Adoption av ett tredje barn går normalt inte från de privata barnhemmen, men kan vara möjligt i enstaka fall. Två års äktenskap eller minst tre års samlevnadstid. Båda måste resa, men den ena kan resa hem efter 1-2 veckor. Ensamstående: Ibland för barn runt 6-7 år.

Colombia har även en del krav rätt grundläggande krav vad gäller sjukdomshistoria: 

Enligt de colombianska myndigheternas (ICBF) riktlinjer (från september 2007) kan personer med följande hälsotillstånd inte ansöka om att adoptera från Colombia:

Sjukdomar som begränsar rörelsefriheten, såsom förlamning och hjärnskada som leder till allvarlig funktionsnedsättning Hjärt- och kärlsjukdomar, cancer med dålig prognos (gäller även godartade tumörer beroende på placering, t ex i hjärnan) Sjukdomar med snabbt sjukdomsförlopp Kroniska sjukdomar med dålig prognos som påverkar livskvalitén och som ger en förkortad livslängd Allvarligt nedsatt njurfunktion Allvarliga ämnesomsättningssjukdomar Personer som drabbats av hjärnblödning Smittsamma infektionssjukdomar Psykisk sjukdom