Relatonsproblem.

Jag känner mig inte speciellt uppskattad eller sedd av min partner. Jag saknar närhet, jag saknar sex, jag saknar kärlek, i vardagen, bara så där mysigt. Inget stort egentligen. Jag saknar bara att känna mig omtyckt. 
Jag och min partner har haft stora problem ända sedan vår dotter föddes, vi hade det innan också men inte riktigt lika allvarligt. Med allvarligt menar jag att vi bråkar för minsta lilla. Vi tjafsar om skitsaker och det tär så jävla mycket på vår relation. Våra bråk kan fortsätta i olika etapper under flera dagar, någon av oss "måste ha rätt" och min partner drar sig inte för att höja rösten och skrika eller bara skita i allt och packa sina grejer och försvinna nått dygn, det har dock bara hänt en gång men han hotar jämt med att han ska göra det. Jag bara gråter och gråter, vilket bara provocerar honom, minst sagt. Det gör mig ännu mer ledsen. Vardagligt så tar vi knappt i varandra. Han jobbar så jobbiga tider så vi har inte samma dygnsrytm heller. Vilket leder till att jag är mycket ensam med vår dotter vilket gör mig förbittrad på honom, för jag orkar inte ta det mesta av ansvaret hela tiden. Sedan tränar han också, två dagar i veckan, kanske inte så mycket men han är borta minst fyra timmar varje gång vilket gör att det känns som att jag bara får göra allt själv hela tiden. Men missuppfatta mig inte, han gör också saker hemma, lagar mat, städar (mest om jag ber honom och tvättar. Det är bara det att jag för det mesta måste säga åt honom vad som måste göras för han gör det inte ofta av sig själv, vilket leder till att han blir irriterad (jag gnäller på honom då enligt honom) och jag känner att han inte bryr sig (jag orkar inte vara morsa åt två stycken). När vi inte är osams så kan det vara så att under några dagar är det rätt bra med oss, vi myser osv (kanske någon gång har sex) säger fina saker till varandra och försöker båda två tänka på hur vi beter oss mot varandra, men det håller inte i sig längre perioder, för sedan händer något (vi bråkar rejält) och sedan är det irritation och ingen romantik tre veckor framåt. Sedan efter tre veckor så kanske vi är kärleksfulla med varandra igen eller så bråkar vi vilket leder till flera veckor eller dagar till innan vi orkar närma oss varandra igen. OND CIRKEL? Yes yes. Så jävla tärande.
Vi har massor med gånger sagt (eller skrikit) till varandra att vi inte orkar något mer och vill göra slut. Men vi älskar varandra så det blir inget av med det. Men jag kan INTE leva så här längre. Känner mig så jävla hjälplös. Jag vill heller inte att vår dotter ska ha föräldrar som beter sig så här. Jag vill ha närhet och kärlek men vi stryper snart varandra. VAD SKA JAG GÖRA???!!!!
Måste även tillägga att jag tycker att han ska vara hemma HELA helgerna, ända tiden jag får avlastning bra tider eftersom han jobbar skift, om han ska träffa någon kompis osv så vill jag att det sker mitt på dagen eller liknande. Men på söndagar så tränar han ändå (är borta ca 4 timmar) så den enda dagen vi kan vara tillsammans som en hel familj är på lördagen, men det här verkar han inte bry sig om utan har börjat planera in att han ska fara och hälsa på några kompisar och sova över till söndagen vilket betyder att jag kommer att få noll avlastning?! Är det överdrivet av mig att kräva att han ska vara hemma på lördagen eftersom det är ända dagen liksom? Åh. Jag orkar inte det här, nu skrev jag väldigt långt men det är mycket som snurrar i mitt huvud.