5½åring ute själv på gården?

Du är hönsig bara ,prova att slappna av.Jag var likadan för några år sedan.Tänkte samma tankar.Med andra barnet var det plättlätt första gångerna han var ute själv.

Håller med i varenda mening

Ja, du är lite hönsig. Testa ett par gånger. du kommer att vänja dig. Barn växer av ansvar.

Jag skulle ha låtit min dotter vara ute å leka själv när hon blir 5½ år.. nu är hon 2½ å vissa stunder får hon vara ute själv.. men det handlar om max 5 min.. plus att jag säger åt henne att endast sitta i sandlådan så jag ser henne från köksfönstret.

När vi flyttar till vårt hus om 1 vecka kommer hon får vara ute å leka själv på tomten.. så länge man ser att det funkar å att hon inte springer iväg.. man får ju stå å övervaka lite grann oxå. Men vid 5½ år antar jag att dom förstår att man inte springer rakt ut när det kan komma bilar på vägen.

Skulle jag bo i Sthlm eller någon annan större stad skulle hon inte få vara ute själv överhuvudtaget men den byn jag bor i bor ca. 3000 pers och dom flesta är barnfamiljer i villor.. visst att det kan finnas pedofiler men jag tror inte risken är alltför stor.

Jag röstade ja, men förstår din oro helt och hållet. Jag tvekar också att låta min femåring vara ute på gården själv. När det händer springer jag och kollar hela tiden så det blir ju ingen direkt ro för mig. Men rent logiskt tycker jag en femåring kan vara ute själv.

Kunde inte bestämma mig så har inte röstat... Vår 4 åring får vara ute och leka ensam, men vi bor i villa och det är ingen genomfartstrafik på gatan. Han håller sig dock på tomten och går/cyklar inte iväg utan att någon av oss är med.

Det är ju precis så jag känner! 

Sen tror jag att oavsett om man bor i Göteborg (som jag) eller i en håla så kan det hända saker.... Tror inte det beror på stadens storlek

Engla, Helene.... knappast metropoler.. och som tur är extremfall, om än tragiska bortom allt förstånd. 

ja lite hönsig :)
Men jag förstår dig ändå...men det är lite dax att låta henne -om hon nu inte är en vild rymmarunge eller om ni bott i ett "osäkert" område- klara lite små saker själv.

Bor i GBG, har en son på 3 ½ år, han har varit ute sedan sommaren ensam på gården med kompisarna. Han brukar vara ute från 30 min till 1 ½ timma och leker.

Han är på gården samt på baksidan huset på andra sidan skogsdungen där det finns en stor lekplats.

Så fort barnen hittar hem kan de väll gå ut, varför skulle de inte kunna?

 Vi har inte låtit vår dotter få vara själv ute föränns nu när hon är 7. Mest för att vi inte litade på området vi bodde på då och för att ja var rädd för allt som kunde hända. Men dte beror mycket på barnet också som det ser ut nu så litar jag på min dotter.

Jag låter inte min snart 5åriga dotter vara ute själv pga flera skäl.

Bara några meter ifrån vårt område ligger ett annat bostadsområde där socialen har placerat många väldigt skumma människor. Det är ganska uppenbart att en del av dem inte är att lita på. Hon känns inte mogen för det än. Jag lät henne vara ute ensam på vår trädgård i somras, men hon sprang hem till en kompis. Fick panik när jag inte visste vart hon var. Litar inte fullt ut på kompisarna hon leker med på gården. De har hittat på dumheter förr.. Hade läget sett annorlunda ut så had ejag låtit henne leka ute själv. Vi ska förmodligen flytta till ett hus som ligger väldigt avsides och utan vägar i närheten. Då hade barnen fått leka ute själva i den åldern. Jag själv var 4-5år när jag fick vara ute själv och leka på vår trädgård. Men vi bodde i hus.

Jag låter alltid min 5-åring vara ute själv. Vi bor i ett lugnt bilfritt område och alla barnen från 3,5 och uppåt är ute och leker själva. Barnen vet exakt var de får och inte får vara och min unge är jätenoga med att fråga/säga till mig innan han går in till en kompis. Oftast tittar jag till mitt barn var 20-30 minut eller så...lite beroende på vem han leker med och vad de gör. Samma sak vet jag att mina grannar gör vilket känns bra.

Skulle jag hänga efter 5-åringen hela tiden och kräva att få vara med  när barnen cyklar, spelar brännboll, har vattenkrig, bygger sandslott eller vad de nu gör skulle jag förmodligen uppfattas som psyk-mamman numero uno.  Det är i alla fall så jag skulle se på en mamma som ständigt hängde över axeln på sin femåring.

(Fattar dock att det är skillnad om man bor inne i en stad)