Kan ett förhållande utan passion överleva i längden?

Jag har levt ihop med min fru i 18-år.
vi kommer bra överens oftast och vi har kul ihop, skulle säga att vi är riktigt bra kompisar. De 3 senaste åren har vi nog haft sex kanske 15gånger och det har även blitt mer bråk om små saker. Jag har lyft problematiken med Kärlekslivet och det slutar alltid med att hon blir arg. 
jag känner mig inte sedd eller speciellt älskad som livet är nu. Barnen börjar bli stora, 14 & 12 så när man nämner framtiden så är jag sällan inkluderad i den. Liksom inte våra drömmar. 
är det värt att leva så här? den frågan ställer jag mig varje dag. 

 

Hur gick det för er i tråden? 

Jag läser den här tråden med förskräckthet och ilska, det här är så himla typiskt kvinnor. Sitter och pratar ihop sig och hetsar varandra till beslut, när den ena är singel så påverkar hon/dem den andra i en dålig riktning.

Som man kan jag säga att jag aldrig har hört grabbar sitta och hetsa på samma sätt utan tvärtom kommer med lugnande ord och stöttning. 

Har själv blivit lämnad nyligen och jag tror som någon skrev tidigare att det är inte alltid såna här beslut är särskilt genomtänkta utan det blir fel. 

Varje gång jag lämnar barnen så önskar jag att hon bara ville krama mig men så är det inte. 

Tycker vissa av er ska ta en funderare vilka konsekvenser det kan få för andra när ni driver på och hetsar att det ska lämnas för minsta lilla. 

har Man inte varit kär i någon från början ksn det aldrig uppstå senaee från ingenstans heller!

Jag träffade andra män jag blev kär i, det höll inte med två av dem men nu har jag varit tillsammans med min nuvarande i 10 år

Du skrev ju i trådstarten att ni hade varit tillsammans i 6 år, hur ska du ha det? 

Tråden är från 2010. Mannen hon var tillsammans med då hade hon varit tillsammans med i sex år. Hon separerade och har varit tillsammans med sin nya man i tio år. 

Just precis 

Hur har du det med din nuvarande då?

 Vi har haft det jättebra, en stor passion och trygghet. Nu är det lite mer upp och ner och det är betydligt ?svalare ?

Ok, jo men det är ju normalt över tid. 

Ja jo det är ju det:) Det som gör det lättare att man vet man kan få tillbaka gnistan om man jobbar på det, vilket vi har varit dåliga på under småbarnsåren 

Jag känner mig extremt gammeldags nu men det här med att tänka att det ska va en fet passion fastän man har vart ihop i många år och har barn? Är det bara jag som tänker att det inte riktigt funkar så, eller att det iallafall inte är standard? Att passion är en evolutionell grej som gör att man ska vilja försöka sig? Men inte nåt som nödvändigtvis stannar kvar?

För egen del tänker jag - och jag veet att det låter lite deppigt - att vi blivit lite sabbade av all romantik i kulturen, himlastormande förälskelser, "lyssna till ditt hjärta", lämna om du inte känner att det är den perfekta känslan och ett lyckorus... att man ska hitta sin soulmate, känslan ska va helt överrumplande osv, osv. Medan många av de stabila äktenskapen "från förr" var mer stabila helt enkelt för att de inte riktigt hade de kraven. Utan mer kanske "vi trivs bra ihop". 

Hur kåt kan man gå runt å förvänta sig va när man har småbarn och sover dåligt? 

Hänger inte rusiga kär-känslor ihop med spänningen - när man INTE har landat och är trygga med varann? 

Men det är viktigt att man trivs ihop tänker jag. Att det känns ok, bra, att leva ihop. Gör man sig inte en otjänst om man ska tycka att sitt förhållande inte duger för att det inte är så stark passion? (Tänker främst utifrån att man har barn ihop nu då och deras välmående kan tänkas väga med i beräkningen).

Jag håller med dig. Men frågan var om man inte ens har det i början som med mitt ex. Då kände jag att jag saknade att inte ens fått känna så i början. Så man har det att se tillbaka på

Jag har inte heller haft det, direkt, och det är väl därför jag skriver ett långt svar... för att jag funderat mkt på detta och på "hur det ska va" egentligen... och det är väl olika för alla. Men jag tror det blir farligt om man jämför sig med nåt ideal om passion OCH trygghet, nån perfekt situation.. och typ ser ner på sin egen relation för att man jämför med det perfekta. Lite som att tycka att man är ful för att man jämför med snyggfilter på insta?

Tyckte bara det var så många som var sådär... "vaaa är ni inte passioneradr så gör slut" så ville mest bara vara en motvikt. Så inte alla går å skiljer sig för att de läser den här tråden. 

Men alla är i olika situationer förstås och ibland är det säkert det rätta att lämna. Bara man inte gör det för att man tror att ens förhållande inte är vad det BORDE (fastän det kanske är okej?). 
Tänkte mest på folk som står i valet å kvalet och inte på folk som redan tagit beslut, hoppas du inte tog illa vid dig.

Förstår din tanke då jag funderat mycket själv. Men när det där i början lagt sig är det inte säkert relationen är bättre om den började med passion. Jag har inte passion med den jag är med nu. Men jag har det bättre än jag haft med någon annan. Vi har roligt, jag känner mig trygg och omhändertagen, vi passar ihop personlighetsmässigt och utseendemässigt och vi har bra sex.
Jag har fått för mig jag inte känner passion om jag inte är väldigt fysiskt attraherad vilket jag blir av väldigt få, och att de skulle ha allt jag söker nu som mer erfaren är ganska osannolikt. Så för mig står det nog mellan att vara singel i många år till(redan varit) och leta efter någon som fyller alla boxar, eller vara lycklig och nöjd men utan den där intensiva passionen man blir lite knäpp av. Ibland tror jag också jag förlorat förmågan att helt gå in i någon och bli sådär jättekär, just för jag blivit hjärtekrossad av två såna här starka passioner.