Från en ensam bonusmamma

Jag känner att jag behöver hjälp med att klara av alla toppar och dalar som pågår i mitt och min familjs liv just nu och varför inte få hjälp av alla fantastiska föräldrar där ute i landet?

Jag är bonusmamma till en liten tjej sedan januari detta år. En fantastisk liten flicka som är fylld utav idéer, funderingar och precis håller på att upptäcka världen. Jag älskar verkligen att vara bonusmamma, att få vara med är fantastiskt! Men jag har nog aldrig känt mig så ensam. Faktum är att jag känner mig som den ensamstående bonusmamman. Pappan och jag har känt varandra sedan 2004, varit goda vänner, pojk/flickvän och nu är vi sambos. Jag vet att han älskar sin dotter över allt annat, men jag önskar verkligen att han var där och hjälpte mig med min nya uppgift. Jag är själv barnlös och det närmaste jag kommit till mammarollen är väl att ha passat min kusin sedan det att hon var tre år gammal fram tills i dag då hon är elva år.

Jag tog på mig ganska mycket när jag flyttade in, lagade mat, fixade ordning i en lägenhet som såg ut att förfalla, skapade ett hem och drev in en hel del ny energi i hushållet. Jag tog hand om flickan, såg till att det blev någon form av rutin här hemma och gav mitt allt. Pappan gav mig mer än gärna ansvaret och i dag känns det inte som att han hjälper mig alls. När veckorna kommer och vi ska ha flickan känns det mer som om det är jag som ska ha flickan. När hon är här är det jag som går upp på helgmorgonen och gör frukost och aktiverar, tills dess att jag får väcka liv i en nästintill död pappa som kommer upp framåt 14.00.

Rutinerna är bortblåsta när inte jag bankar in dem med att själv genomföra dem. Ibland händer det att jag kommer hem sent om natten och flickan är uppe och pappan ligger och sover och ibland kommer jag hem och förmiddagen och det är samma historia (då pappan är ledig, jag jobbar och flickan inte är på dagis).

Jag har verkligen försökt att få pappan att hjälpa till, diskuterat och skrivit brev. Men jag känner mig likt förbannat lika ensam varje vecka. Visst jobbar min sambo och visst läser han upp några kurser från gymnasiet på kvällstid (då passar jag eller farmor flickan), men när han är hemma är det inget engagemang från hans sida.

Detta gör att flickan blir rastlös, har svårt att sova, drömmer mardrömmar, kissar i sängen, blir svårkontrollerad och har svårt att lyssna.

Vad ska jag ta mig till ? Hur ska vi få ett fungerande familjeliv ? Bonusföräldrar, föräldrar som lever med barnlösa, föräldrar som lever ihop, hjälp mig!

extramamman

Äldre 27 Sep 14:54

#1

Ellaneline skrev 2010-09-25 20:10:09 följande:

Jag känner att jag behöver hjälp med att klara av alla toppar och dalar som pågår i mitt och min familjs liv just nu och varför inte få hjälp av alla fantastiska föräldrar där ute i landet?

Jag är bonusmamma till en liten tjej sedan januari detta år. En fantastisk liten flicka som är fylld utav idéer, funderingar och precis håller på att upptäcka världen. Jag älskar verkligen att vara bonusmamma, att få vara med är fantastiskt! Men jag har nog aldrig känt mig så ensam. Faktum är att jag känner mig som den ensamstående bonusmamman. Pappan och jag har känt varandra sedan 2004, varit goda vänner, pojk/flickvän och nu är vi sambos. Jag vet att han älskar sin dotter över allt annat, men jag önskar verkligen att han var där och hjälpte mig med min nya uppgift. Jag är själv barnlös och det närmaste jag kommit till mammarollen är väl att ha passat min kusin sedan det att hon var tre år gammal fram tills i dag då hon är elva år.

Jag tog på mig ganska mycket när jag flyttade in, lagade mat, fixade ordning i en lägenhet som såg ut att förfalla, skapade ett hem och drev in en hel del ny energi i hushållet. Jag tog hand om flickan, såg till att det blev någon form av rutin här hemma och gav mitt allt. Pappan gav mig mer än gärna ansvaret och i dag känns det inte som att han hjälper mig alls. När veckorna kommer och vi ska ha flickan känns det mer som om det är jag som ska ha flickan. När hon är här är det jag som går upp på helgmorgonen och gör frukost och aktiverar, tills dess att jag får väcka liv i en nästintill död pappa som kommer upp framåt 14.00.

Rutinerna är bortblåsta när inte jag bankar in dem med att själv genomföra dem. Ibland händer det att jag kommer hem sent om natten och flickan är uppe och pappan ligger och sover och ibland kommer jag hem och förmiddagen och det är samma historia (då pappan är ledig, jag jobbar och flickan inte är på dagis).

Jag har verkligen försökt att få pappan att hjälpa till, diskuterat och skrivit brev. Men jag känner mig likt förbannat lika ensam varje vecka. Visst jobbar min sambo och visst läser han upp några kurser från gymnasiet på kvällstid (då passar jag eller farmor flickan), men när han är hemma är det inget engagemang från hans sida.

Detta gör att flickan blir rastlös, har svårt att sova, drömmer mardrömmar, kissar i sängen, blir svårkontrollerad och har svårt att lyssna.

Vad ska jag ta mig till ? Hur ska vi få ett fungerande familjeliv ? Bonusföräldrar, föräldrar som lever med barnlösa, föräldrar som lever ihop, hjälp mig!

såhär kan det kännas för mig också ibland. ordning och reda, planering och rutiner är nog inga manliga typiska egenskaper haha :) förstår att det kan vara jobbigt, du måste ju förklara för honom ordentligt att det FAKTISKT inte är ditt ansvar!
jag kunde känna såhär ibland också, och då satte sig jag och min sambo ner och disskuterade och skrev ner hur vi ville att vår familj skulle fungera. vad vi ska ha för vanor och hur vi vill ha vardagen.
det borde ju finnas vilja i honom att umgås med sin dotter?
det är inte kul när barnen vaknar och är överpigga på lördagmorgonen klockan 7 och vill att man ska komma o leka, då brukar vi sätta på en film och be om att få sova ett tag till, men klockan 2 är ju lite att överdriva!
hur gammal är dottern?

bumpa

Äldre 30 Sep 11:28

#2

du borde kanske ta dig ett snack med barnets pappa? och även mamman...

Ess

Äldre 30 Sep 13:21

#3

Det är nog ett vanligt fel som många gör att dom tar på sig en mammaroll i början. Du får nog ta ett samtal med pappan om att du inte vill ha det så här längre och att from nu så får han gå in som förälder. Påminn honom om att har han inget intresse av flickan så behöver hon inte komma, för hon kommer ju framförallt för att umgås och skapa en relation med sin pappa.
Men se ändå det positiva i det, nu vet du ju hur han är som pappa och vilket ansvar du kommer att få ta om ni skaffar gemensamma barn. Är detta fortfarande mannen i ditt liv?

Från en ensam bonusmamma

INNEHÅLL