Att jämföra förlusten av ett barn med förlusten av en katt!!!!

Men var och en får känna som man vill.. väl? Inte behöver man vara sjuk i huvudet för det?
Jag känner ett par som inte kan få barn, och jag lovar de älskar sina katter som om de vore deras barn!
Och när det brann hos dem och katterna brann inne var de minst sagt förtvivlade och de har förmodligen inte kommit över det ännu. Liv som liv liksom! 

Har också förlorat ett barn och vet att det är en sorg som alltid sitter i en.
Däremot kan jag förstå om en ensam människa utan famij och vänner jmf sorgen e katten som en sorg e ett barn.
Människor som dock har både det ena och andra och gör en sådan jmf har jag svårare för.

Men alla är vi väl olika? Jag förlorade min ena hund i oktober. Jag har en son och jag har själv använt uttrycket "det känns som om jag har förlorat ett barn" om min hund, senast i förrgår faktiskt.
Sen kan jag omöjligt veta hur det känns att faktiskt förlora ett barn, och jag hoppas innerligt att jag slipper få veta det också.
Men jag har förlorat många närstående människor och många av dem sörjer jag hårt fortfarande, saknar givetvis dem alla. Men inte på långa vägar som min hund.
Jag känner mig inte hel, inte lycklig, kan inte klara en hel dag utan att fälla tårar över honom, sover dåligt, har svårt att ta in att han aldrig kommer tillbaks, kan inte prata om honom och avskyr att höra andra göra det osv. Det känns som om halva jag dog med honom den dagen, som om jag aldrig kommer bli hel igen.

Och människor får gärna anse att det är fel att känna för och behöva ett djur så mycket.
Men de är min familj, de är mina bästa vänner och de är med mig nästintill dygnet runt- året om.

Även om inte Du kan känna så för ett djur så innebär ju inte det att det är fel. Som sagt, vi är alla olika