Öppen förskola etc?

Vår dotter var 6 månader när vi kom hem med henne. Hon var runt ett när jag kände behovet av att träffa andra vuxna på dagarna + att jag kände mig säker i min mamma roll. Jag hade då burit henne nära mig i 6 månader och det fanns inga tvivel om att hon visste att det var hos mig och pappa hon hörde hemma.
Vår dotter älskade förskolan med alla barnen direkt, kände att det var lite nyttigt att träffa andra mammor. Fick mycket frågor runt adoption och hennes ursprung, så jag fick öva på att välja vilka frågor jag skulle svara på och på ett vänligt sätt svara att vissa svar fick de fråga vår dotter själva när hon blir stor.
Vill också tillägga att jag har en väldigt social dotter, med det menar jag absolut inte att hon springer fram till främlingar, men när hon träffat barn och mammor några gånger och blivit varm i kläderna så är hon en väldigt busig och självsäker tjej. Hon är inget barn som sitter fastkedjad i mammas knä när alternativet är bus. Då var det skönt att jag kände mig säker i vår "anknytning", så att jag inte behövde oroa mig för att hon inte ville vara runt mig hela tiden utan snarare att hon är en väldigt trygg tjej som vet att mamma är kvar även om jag försvinner in i dockhörnan en stund.

Vill också tillägga att vi valde en midre förskola inom kyrkans regi, valde bort den stora stökiga kommunala. Vi var där en gång, men där satt hon i knät på mig hela tiden - var för stort och stökigt.

Vi har haft enorm tur - vår gosse blev tidigt trygg med oss och hemmiljön (läs: less på att häcka hemma  ) och vi märkte att han tyckte det var kul att träffa kompisars barn och röja runt lite, så vi skulle nog gått till ÖF tidigare än efter de drygt 3 månader det blev om vi hade haft möjlighet. Vi kom hem i mitten på maj så det var lagom till att all sådan verksamhet stängde för terminen.

Tyvärr finns det ju som någon annan skrev inte så många barn i hans ålder (1 år och 4 mån) där eftersom de går på dagis, det är mest "kräldjur"  efter hela golvet som man måste passa så han inte trampar på dem.

Och som föräldrar har vi absolut inget utbyte av det eftersom föräldraskaran mest består av en väldigt tydlig gruppering med mammor med barn i samma ålder som förmodligen följts åt redan under graviditeten. Det skulle nog ha varit betydligt mer givande för både oss och sonen med en ÖF för adopterade barn, men någon sådan finns tyvär rinte på vår ort.

Vi adopterade i maj och tog det lugnt i somras. Nu i september började vi på ÖF eftersom både jag och sonen behövde mer stimulans. I somras var gatan full av semesterlediga familjer men nu är det tyst och stilla och han saknade andra barn. Sonen var rätt precis tre år när vi började. Det är nog väldigt personligt när barnet är moget. Fördelen med ÖF är ju att man kan testa och sedan ändra sig om det behövs. Vi har väldigt blandade åldrar på barnen i vår grupp, både mödrar och fäder, så det är kul för oss båda. Sonen är allt från 1-3 år i utvecklingen, så han trivs med både små och stora barn beroende på vad han gör. I början var han trött men lycklig efter några timmar på ÖF. Nu blir han trött den dag då det är syskondag då det är så mycket barn och extra stökigt. Så ibland väljer jag bort den dagen, eller stannar inte då länge då. Han har lärt sig massor på ÖF så jag är glad vi har den möjligheten. Eftersom han är ett sk SN-barn gör vi många läkarbesök och snart operation och han behöver den fina lektiden och vännerna när vi hinner. Kul att leka hemma i lugn och ro, men inte hela tiden På ÖF är det mysigt med olika aktiviteter, baka, rita, måla med pensel, sångstund etc.

Vår son var nog 6 veckor när vi gick första gången. Det var väldigt trevligt att få komma ut och träffa lite vuxna. :)

Hej Camarogirl!
vad folk ska lägga sig i och tycka och ventilera åsikter om allt....det är väl ni som bestämmer när det är dags för ert barn att gå till öppna förskolan??!! ni känner ert barn och vet bäst. Och vad spelar det för roll om två år, fem år, tio år? Det är så bråttom med allt idag. Viktigast att barnet mår bra. Jag känner SÅ igen mig i inlägget av Silly Chili; barnen på ÖF var antingen under 1,5 år (1,5 verkar vara magisk dagisålder i Sverige) eller över 5 år (då har de fått småsyskon och det blir en ny vända på ÖF). Och mammorna var som sagt redan grupperade. Undrar om det var samma ÖF vi var på?!

Lycka till med vad ni än väljer, så länge ni sätter barnet först ordnar det sig!

Jag förstår nog inte riktigt problemet med barn som är yngre eller äldre än ens eget? Vad jag kan se så gillar barnen att det finns andra barn... oavsett ålder. Min treåring pysslar om de andra småbarnen och blir ompysslad av de äldre. Han byter leksaker med alla och iakttar spänt vad som händer i lekrummet. (Han gillar att titta på relationen barn/förälder när något drama utspelar sig). Han träna på att dela leksaker med andra och ser hur andra leker med en sak han inte vet hur man kan ha skoj med. Nu har vi visserligen många tvååringar i vår grupp också eftersom folk kommer med dem och en spädis. Varför dissa öppna förskolan utan at gå dit och kolla en dag? Ring och fråga vilken dag som är roligast och undvik stökiga syskondagen. Se hur ditt barn reagerar. Var det kul? Eller bara jobbigt? Men stanna hemma ett tag till då! Var och en känner sitt barn själv. Men ofta överraskar barnen oss med vad de verkligen uppskattar och klarar av.

Vår dotter hade precis fyllt 4 när vi kom hem. Efter ca en månad började vi gå på öppna förskolan för adopterade och sedan även den vanliga öppna förskolan. Allt har gått jättebra och hon stortrivs.

Tror det varierar väldigt mycket beroende på hur barnet är och hur det går med anknytning, omställning osv,
Vi hade varit hemma i 8 månader innan vi kände att det var dags för våra barn, de var då 4. Vi ville att de skulle känna sig trygga med oss och i vårt hem innan de skulle konfronteras med en massa okända barn, vuxna och nya situationer eftersom vi märkte att de blev väldigt speedade och oroliga när vi fick besök eller hälsade på nära vänner och släktingar.
I stort sett alla i vår omgivning, inkl. dåvarande BVC-sköterska, tjatade på oss och tyckte att det var fel av oss att inte låta barnen gå på öppna förskolan och t.o.m. även "vanlig" förskola, men vi höll envist fast vid vår ståndpunkt och det är jag oerhört glad för idag. Nu går de på dagis och det funkar jättebra, men jag är inte säker på att det skulle ha funkat lika bra om vi hade struntat i vår magkänsla.

Hej!
Vi kommer troligen att få hämta en 2.5 åring och jag har funderat på det med förskola. Man ska ju vara hemma så länge som barnte behöver, och jag är gärna hemma. Men jag är orolig för att det blir konstigt för barnet att nästan inte träffa andra barn, när man är van vid, från barnhemmet, att alltid ha andra barn omkring sig, ända sen man föddes. Men så är det kanske inte?

HoppasLina
Det kan vara oändligt skönt att få slippa den stenhårda konkurransen från andra barn och äntligen få en förälder som är bara ens egen. Mitt barn var inte positivt inställd till andra barn första året och njöt av egna föräldrar, egna saker, eget hem.
 
I våra papper stod det att barnet bott på barnhem hela tiden men sen kom det fram att senaste 8 mån hade det bott i fosterfamilj så allt stämmer inte alltid. 

Vår son har bott i fosterfamilj med sju andra barn i olika åldrar, och han har tydligt visat att han inte varit intresserad av att leka med andra. Han har mest lekt för sig själv när vi hälsat på andra barn, och varit ganska nöjd och glad när jag sagt att vi ska åka hem. Därför valde vi bort öppnaförskolan, de han träffat har varit kusiner eller kompisars barn (sammanlagt har han träffat 6 barn vid upprepade tillfällen). Även när det kom andra barn till vår lekplats så slutade han leka och ville sitta i mitt knä. Jag tror att då han träffade andra barn blev han lite rädd och osäker på vad som skull hända och kanske påmind om det han lämnat bakom sig. Då blev det ju också tyvärr omöjligt att besöka öf för adopterade, han visade klart att allt som påminde om födelselandet var jobbigt att bli påmind om.
Nu, 6 månader efter vi kommit hem så har det släppt ordenligt. Nu lekar han glatt med sina kusiner och de busar tillsammans, men det släppte först för ett par veckor sen. Fortfarande drar han sig tillbaka när det kommer "nya" barn till lekplatsen men nu vågar han leka igen efter en stund om jag är väldigt nära. 
Jag tror att det ibland kan vara så att barnen väljer bort sådant som påminner dem förmycket om det som varit.

Nja, det är väl inget egentligt "problem" - vi känner bara att sonen skulle ha haft större utbyte av äldre barn (läs: barn i hans egen ålder/utvecklingsnivå och äldre) eftersom vi ser hur kul han har tillsammans med kusinen som är fyra månader äldre och andra barn i bekantskapskretsen som är mellan 2 och 4 år. På ÖF interagerar han inte med barnen (de flesta är gissningsvis c:a 8 mån - 1 år) på samma sätt utan leker mer själv. Nu kan det ju iofs också bero på att han inte har en relation till dem på samma sätt som till exempelvis kusinen, men vi tycker oss ändå se att han reagerar annorlunda om det någon gång är ett litet äldre barn där tillsammans med ett yngre syskon till exempel.

MEN vi  ser att han ändå har utbyte av att vara dit 1-2 ggr i veckan eftersom han får miljöombyte, nya leksaker och "får se lite folk" utöver sina föräldrar. Han får kort sagt stimulans som han inte får av att vara innanför hemmets fyra väggar dag ut och dag in.

Min rekommendation till dig Camarogirl är att testa gå dit en och ett par gånger (barnets dagsform påverkar ju också om det är kul att vara på ÖF eller inte). Känns det inte som något för er är det ju som någon nämner här ovan lätt att avbryta.

Är för övrigt döööödligt trött på kollegor och bekanta som tror att vi har satt ungen på dagis bara för att jag är tillbaka på jobbet (på 50%)... Jovisst - vi har längtat efter barn i sju år för att när vi sedan väl får juvelen slänga in honom på dagis så fort som möjligt. 

Jag var så less på bara vara hemma. Min son föddes i november så det var svårt och mysa ute med filt om man säger så. Jag började gå på öppna när Lias var 3 månader. Nu är han 1 år snart och vo går minst 2 ggr i veckan. Han älskar det och likaså jag :D