Känner mig som ensamstående fast jag har sambo!!

Om man bara ser till rubriken så var det precis så jag kände i mitt fd förhållande. Detta plus en rad andra faktorer resulterade att jag en dag sa åt min sambo att han inte behövde komma hem något mer (Han hade en tom lägenhet stående och huset var/är mitt), och på den vägen är det. Har inte ångrat mig en sekund. Faktum är att vi har en bättre relation idag (helt platonisk naturligtvis) än vad vi hade när vi bodde i hop och jag ständigt fick mina förväntningar och förhoppningar krossade till mos

När sambon var ute och jobbade innan jag fick jobb fick jag vara hemma med två barn och sköta ALLT vad hushållsarbete heter. För när han kom in /hem så ställde han bara saker och ting där han stod och satt så fick jag plocka efter honom då som nu. Han är den den slarvigaste och mest initiativlöse människa jag känner. och han väntar sig beröm varje gång han gör något. Men inte får jag beröm för att jag försöker hålla ordning hemma på två barn och en vuxen som beter sig som ett stort barn trots han är 44 år. Och samtidigt jobba. Jag får även påminna han om föräldramöten och och mycket mer oftast istället tänka åt honom oxå. Är extremt trött på att behöva tjata på honom att sköta hushållet bättre, har försökt prata med honom väldigt många gånger.

Men det hjälper inte det heller och någon hjälp vill han inte ha från annat håll. Barnen mår inte bra av man ska hålla på och bråka och kivas varenda dag . Sambon är dålig på att lyssna vad man har att säga och vänder det bara till att han får aldrig sovmorgon, men det är inte han som får jobba 30-35 timmar i veckan och komma hem och sköta tvätt och städ efter de ställer till det till max om dagarna.

Jag blir bara så förvånad över att det finns tjejer som faktiskt står ut med sina lata män. Lika förvånad blir jag när jag läser "Han tar henne 3 sek så jag får gå ut o röka men allt han säger till henne är Schh, såja stumpan, Schh".. Den som skrev det kanske ska lära sig att koppla av? Allt männen gör är på deras egna premisser och vill du ha saker gjorda på ditt sätt så kanske du får acceptera att du blir fast med dem till slut! De har väl ingen större behållning av att "hjälpa till" när det ändå bara gnälls över "hjälpen" då den var utförd på fel sätt.

Lever man i en etablerad parrelation med barn i bilden så är det att mötas halvvägs som gäller. Förstår man inte en sån enkel princip så är man knappast mogen för att bilda familj och ta hand om den.

Innan vi skaffade barn hade vi våra egna pengar (vi tjänade ungefär lika mycket) delade på gemensamma räkningar och sen hade vi några egna räkningar också. Men sen när jag skulle bli mammaledig så bestämde vi att vi skulle slå ihop våra löner och dela lika. Jag ska ju inte förlora på att gå hemma och ta hand om vårat gemensamma barn. Sen delar vi lika på alla utgifter också och de pengar som vi får över blir våra egna som vi gör vad vi vill med. Fungerar super! På det sättet slipper vi åtminstone tjafset om pengar.

1 Sluta plocka upp hans skit!! Klart att han blir lat när han märker att du är hans dörrmatta!

2 Sluta ställa sådana krav på dig själv, det är orimligt!

3 Dumpa karln om han får dig att må så dåligt!! I ett förhållande ska man stötta varandra och få varandra att må bra och trivas med sitt liv, inte tvärtom!

Precis, annars kan man ju inte direkt förvänta sig någon hjälp heller...

Citerar "tummen upp"

Här hemma går barnet och alla bestyr med henne först. Inte notoriskt, jag kan förhandla. Men no way att jag ska kliva in hushållerskerollen och ha maten på bordet, alltid välstädat o på det, fixa o dona med våran lillsessa... Nän.. nej för tusan där går gränsen. Jag kan fixa maten, ålrajt, men då får sambo antingen diska eller lägga barn. Bara att välja. Dator- och ensamtid kommer i andra hand när allt det praktiska är klart.

Vissa dagar får han faktiskt ta allt från att fixa middag, diska o lägga barn eftersom jag jobbar mycket natt och sover dagtid. Men ja, vi möts alltid halvvägs och jag tar gärna över om han känner att han får ta för mycket. Vi hjälps åt med städningen och håller efter i huset.

Jag behöver inte säga till min sambo vad som ska göras, han vet det och han gör det utan trassel. Det är att vara en Man, om jag får säga mitt!

Gud vad det verkar enkelt när man läser. Det är väl bara att flytta ifrån varandra. Men vad svårt det är. Man hoppas och hoppas att det ska bli bättre, ibland står man ut och det ger en ny kraft och så står man ut lite till.

Usch vad ledsamt att det ska vara så här.

 går igenom det här själv sen jag blev gravid..en liten undran ?när är gränsen dragen???finns det nån som har lyckats ta sej igenom detta och levt lyckligt i alla sina dagar?

låter r som hos oss också! Han jobbar på dagarna , jag är hemma med en 9 månaders bebis, o 2 åringen går  på dagis. Men får aldrig egen tid. Han tycker att vi mammor ska vara hemma o ta hamd pm barnen, medans pappor kan gå  ut, träffa kompisarna o göra allt de roliga. O frågar jag varför ja aldrig kan gå  ut, så får jag  vsom svar att du vet varför. Har gjort aallt för att göra han glad o lycklig, får bara höra hur fel jag gör, att jag är dum i huvudet osv osv......

Förstår till 100%. Min sambo säger att man jobbar eller är föräldrarledig. Han ska få se när han är föräldrarledig hur det är att typ vara ensamstående med ett barn...
Han har sin ljusglimtar men det gäller bara roligare saker med sonen och inte det vardagliga som att byta blöja, natta, mata osv.

Herregud vad jag känner igen mig.

Är arbetsökande just nu men har varit föräldraledig med yngste sonen som nu är 16 månader. Vi har tre barn tillsammans. Jag gör i princip ALLT hemma. Lagar mat, städar, nattar barn, hemläxor, läsning, badning, byter blöjor och diskar då vi inte har ngn diskmaskin, vilket jag har önskat mig länge nu då jag känner att den tid jag lägger ner på allt diskande kan jag ge till barnen.
Jag vägrade att tvätta då vi har tvättstuga utanför och vi har hyresrätt så är det svårt med tvätt tiderna och gör att vi måste tvätta 2 ggr i veckan och det blir mkt tvätt med tre barn, och det är tungt med tvättkorgen. Och när lillen sov så kanjag inte lämna honom själv då det tar en tid att gå till tvättstugan. Så han fick sköta tvätten ett tag.

När han var arbetslös jobade jag 90 procent på sjukhus med långa arbetsdagar. De dagar jag jobade dag började jag 7 så då var han tvungen att lämna barnen till dagis o skola. Sen var ju han hemma hela dagen och ändå var det jag som fick laga middag hemma och diska undan. Svaret han gav var att "du gör det bättre, vet inte vad jag skulle laga"..men hallå??? Det finns kokböcker, improvisera.
Han var deprimerad under den här itden vilkat jag tror gjorde att han helt enkelt inte orkade med allt, men nu när han har ett jobb så är det fortfarande samma sak. 

Nu är jag arbetssökande och jag undrar hur det sak bli sedan när jag får ett jobb. Jag vill gärna joba som dagmamma och hoppas att jag får det då det passar bra med makens arbetstider. Han jobber som steward och har oregelbundna arbetstider och är borta många dagar ibland så då blir det en tillfällig lösning för oss tills barnen är lite större. 
Det kommer bli mkt hushållsarbete då med men då har man ju en inkomst ialla fall och jag har KRÄVT en diskmaskin för jag tänker banne mig inte stå o diska när jag har barn att ta hand om. 

Men han ser nog saken som så att antingen jobbar man eller är föräldra ledig, känns lite som att så länge han arbetar så slipper han undan arbetet hemma. Men vad hade jag för val när jag jobbade den tiden han var arbtslös?

Jag har satt näven i bordet nu och jag accepterar inte detta längre. Jag har varit så utmattad av allt att jag blev sjuk väldigt ofta och extremt trött. Gick ner i vikt ett par kilo och grät mkt. Vill inte må dåligt och vill vara en bra mamma åt mina barn och de ska kunna känna att jag har tid med dom. Så från o med idag så rör jag inte disken om jag är den som lagat maten. Det får han göra. Han har varit borta tre dagar och sovit på hotell i lugn o ro medans jag har vårdat en liten kille med öroninflammation som har haft feber kramper och 40 graders feber 4 nätter i rad så jag har haft att göra.  

Hellre skaffar jag en inneboende i såfall för den personen plockat åtminstonde efer sig själv mer än vad han gör. ; )

Familjeterapi! Rekomenderas varmt.
Ett bra sätt att jobba med relationen vilka problemen än kan vara. Det bästa jag gjort i mitt (relations)liv.

Mitt tips är som vanligt att dela på föräldraledigheten. Att själv få uppleva hur det är att vara hemma med barn är ett måste för att man skall kunna förstå vad det innebär...

Det är inte svårt att lista ut att du beöver stöd hemma med det mesta   .Hur ser din mans arbetsschema, när kommer han hem på kvällarna?

En ide kunde var att han tar barnen när han kommer hem så att dom lagar maten tillsammans. På så sätt får du ett andrum där du kan dra dig tillbaka och göra vad du vill. Tror du att det skulle funka?